arrow

JONATHAN BISS I BEETHOVENS FJÄRDE PIANOKONSERT

Pianisten Jonathan Biss – hyllad för sina mästerliga Beethoven-tolkningar – återvänder till Berwaldhallen och möter Sveriges Radios Symfoniorkester i Beethovens banbrytande fjärde pianokonsert, vilken han själv leder från flygeln. I konserten riktar Beethoven strålkastarljuset mot pianot redan från början, varpå en förtätad och variationsrik dialog med orkestern följer: Franz Liszt liknade den andra satsens dramatiska växelspel med kampen mellan hjälten och odjuret i Glucks opera Orfeus och Eurydike. Konserten inleds med tre guldkorn av Verdi, Debussy och Sciarrino – alla under ledning av dirigent Omer Meir Wellber.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 fredagen den 23 april kl 19.

Jonathan Biss, en av våra återkommande Beethovenuttolkare, gästar återigen Berwaldhallen, nu med Beethovens lyriska fjärde pianokonsert (1806) som huvudnummer. Tillsammans med den femte pianokonserten i Ess-dur ”Kejsarkonserten” (1809) utgör detta verk Beethovens viktigaste bidrag till pianokonsertens genre och utveckling. I konserterna etablerade Beethoven nya ideal och konstnärliga kvaliteter, tydligast i sammanfogningen av symfoni och pianokonsert till den sedermera kallade ”symfoniska pianokonserten”. För första gången i en solokonsert av Beethoven utgör även de tre kontrasterande satserna en enda innehållsmässig enhet.

Det föll på den italienske tonsättaren Salvatore Sciarrinos lott att komponera en ny konsert inspirerad av den fjärde pianokonserten, den kanske mest intima och känslomässiga av Beethovens fem. Uppdraget ingick i ett samarbetsprojekt med flera orkestrar och Jonathan Biss, där syftet var att låta fem tonsättare komponera varsin pianokonsert fritt inspirerad av en av Beethovens fem konserter. Det resulterade för Sciarrinos del i Il sogno di Stradella, Stradellas dröm (2017). Den är skriven som en enda sats för en liten orkesterbesättning, och är närmare att betrakta som kammarmusikalisk i sin storlek och omfattning än en renodlad tresatsig konsert. Det är ett lyriskt, romantiskt och vackert verk, lutande mot en dissonant bakgrund. Sciarrinos avsikt med verket är att skapa en drömmande vision av den musikaliska framtiden, som barockkompositören Alessandro Stradella kanske skulle ha kunnat föreställa sig. Själv beskriver Sciarrino Il sogno di Stradella som ”inte en konsert av ljud, utan av resonanser, nära och avlägsna”.

Verdis opera Nabucco kom att bli hans stora genombrott, inte bara på hemmaplan utan även internationellt. För oss är den troligen mest känd för den populära kören ”Va, pensiero” – ”Fångarnas kör”. Kören är alltjämt en av Verdis mest berömda och älskade melodier, och något av en informell nationalsång i Italien. Den finns naturligtvis i operans uvertyr.

Symbolisten och poeten Stéphane Mallarmé författade den dikt som gav upphov till Debussys berömda och första orkestrala mästerverk, Förspel till En fauns eftermiddag. Dikten handlar om en fauns erotiska dagdrömmar, och Debussys diffusa, suggestiva harmonik och drömmande musik fångar inte bara diktens atmosfär, utan även likheten formmässigt med de lojt meditativa ytterdelarna och den aktivare mellandelen. Det är inte ett förspel till en dikt, utan snarare en musikalisk pendang.

Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Omer Meir Wellber är chefsdirigent för BBC filharmoniska orkester, förste gästdirigent vid Semperoper Dresden sedan hösten 2018 och från januari 2020 musikalisk ledare vid Teatro Massimo i Palermo. Som gästdirigent verkar han
regelbundet vid Bayerska statsoperan i München och bjuds in till ensembler som Gewandhausorkestern, Londons filharmoniska orkester, Birminghams stadssymfoniorkester, Staatskapelle Dresden och Tonhalleorkestern i Zürich.

2019 debuterade han under Promsfestivalen med två konserter med BBC filharmoniska orkester, dirigerade såväl en nyuppsättning av Verdis Nabucco som produktioner av Don Giovanni, Tannhäuser och Rosenkavaljeren på Semperoper Dresden. Året innan debuterade han på Metropolitan i New York med Bizets Carmen och öppnade Glyndebournefestivalen med Puccinis Madame Butterfly. Mellan 2010 och 2014 var han musikalisk ledare vid operahuset Palau de les Arts Reina Sofia i Valencia där han dirigerat både orkesterkonserter och operaföreställningar.

Han debuterade som romanförfattare hösten 2019 med Die vier Ohnmachten des Chaim Birkner. Redan våren 2017 publicerades en bok skriven tillsammans med journalisten Inge Kloepfer om Mozarts och Lorenzo da Pontes tre klassiska operor. Han har även ett starkt engagemang i det israeliska musiklivet och musiken som verktyg för social utveckling.

Jonathan Biss är en av vår tids uppmärksammade Beethoventolkare. Han inledde 2011 ett nioårigt projekt där han nu spelat in Beethovens samtliga pianosonater på nio album. Han initierade också projektet Beethoven/5 med fem pendangstycken beställda av tonsättarna Timo Andres, Sally Beamish, Salvatore Sciarrino, Caroline Shaw och Brett Dean, som vart och ett tar avstamp i Beethovens pianokonserter.

Som konsertpianist har Jonathan Biss uppträtt med framstående orkestrar som Los Angeles och New Yorks filharmoniker, Boston symfoniorkester, Sveriges och Danmarks radiosymfoniorkestrar, Birminghams stadssymfoniorkester och Concertgebouworkestern. Han har framträtt vid bland annat festivalerna i Salzburg och Luzern och är en eftertraktad kammarmusiker.

Biss är den förste amerikanske musikern som uppmärksammats av BBC New Generation Artists och har tilldelats flera andra stora utmärkelser och stipendier. Förutom sitt musicerande är han aktiv som pedagog och författare och är konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen Marlboro Music i Vermont.

Musiken

Ungefärliga tider

Ännu oprövad som operatonsättare beslutar sig Giuseppe Verdi år 1839 för att pröva lyckan. Första operan Oberto röner viss framgång, men samma år drabbas Verdi av en personlig tragedi när han förlorar både sin hustru och sina två små döttrar. Året därpå kommer hans andra opera, komedin Un giorno di regno. Tyvärr blir den ett fiasko. Verdi går in i en djup depression och beslutar sig för att helt sluta komponera.

Räddningen kommer genom vännen och impressarion för La Scala, Merelli, som presenterar en operatext över Bibelns berättelse om israeliternas babyloniska fångenskap hos Nebukadnessar. Verdi har själv beskrivit hur han högst motvilligt tog emot librettot, och lovade att åtminstone läsa igenom det hemma. När han slängde librettot på skrivbordet öppnade det sig: ”min blick sökte sig mot uppslaget och texten ’Va pensiero, sull’ ali dorate’ (Flyg min tanke på gyllene vingar). Jag fortsatte läsa strofen, och blev mer och mer berörd av den”. Detta blev så småningom ”Fångarnas kör” i tredje akten.

Nabucco blev en stor succé när den uruppfördes 1842. Premiärpubliken var eld och lågor och flera av numren, inte minst ”Fångarnas kör”, fick repriseras flera gånger. Operan blev en viktig vändning som satte fart på Verdis karriär. Sättet på vilket han använder kören som en aktiv huvudperson i dramat kom att bli kännetecknade i flera av hans kommande operor.

Andreas Konvicka

Salvatore Sciarrino växte upp i Palermo i som han själv uttrycker det, ”ett hus fyllt av musik”. Efter att han tidigt börjat med bildkonst, tog snart musiken över och som tolvåring började han experimentera med olika ljudvärldar och med att komponera. I slutet av 1960-talet flyttade han till Rom och deltog i kurser vid Accademia Nazionale di Santa Cecilia, men remarkabelt nog är han i huvudsak självlärd som tonsättare.

På 1970-talet utvecklades han till en av sin tids mest karakteristiska tonsättarröster i sin generation och han räknas idag till en av vår tids främsta tonsättare. Sciarrinos imponerande verklista rymmer ett 50-tal symfoniska verk såväl som teatermusik och opera och dessutom soloverk och kammarmusik. Hans musik beskrivs ofta som kontrastrik och innovativ, inte sällan med nya musikaliska grepp som utforskar musikens och instrumentens gränser. ”Ljudvärld” är en central term i Sciarrinos skapande och i sitt komponerande har han lyckats generera ett närmast unikt, ofta subtilt och förfinat ”sound”, som inte sällan ställer krav på musikerna att använda helt nya speltekniker.

Sciarrino har i intervjuer uttryckt att ”det språk jag använder är både extremt ålderdomligt och modernt på samma gång.” Det är beskrivning som känns träffande i pianokonserten Il Sogno di Stradella (”Stradellas dröm”), där han använder sig av influenser från barocken och den italienska tonsättaren Alessandro Stradella (1639–1682), vid sidan av moderna uttryck. Pianisten Jonathan Biss, solist vid verkets uruppförande 2017, menar att Il Sogno di Stradella är ett verk som ger uttryck åt ”en konversation mellan två mäns drömmar” – Stradellas respektive Sciarrinos.

Axel Lindhe

Den franske poeten Stéphane Mallarmé publicerade 1876 dikten En fauns eftermiddag, tio år efter att han först skrev den och efter att ha fått den refuserad två gånger. Nog är det för väl att han inte gav sig; dikten har blivit en av Mallarmés mest kända och kallades av diktarkollegan Paul Valéry för den franska litteraturens allra främsta poem.

På 1890-talet skrev Claude Debussy ett orkesterstycke som möjligen har blivit ännu mer känd än dikten som inspirerat den: Förspel till En fauns eftermiddag. Visserligen har musiken en litterär förlaga och visst är det frestande att kalla det för en symfonisk dikt, vilket också ofta sker, men det är inte ett återberättande som sådant och det är inte heller programmusik. ”Detta preludiums musik är en väldigt fri gestaltning av Mallarmés undersköna dikt,” skrev Debussy själv. ”Ingalunda försöker det vara en syntes av dikten. Snarare är det en följd av scener som avbildar faunens drömmar och längtan i eftermiddagens hetta.”

Den vackert målande, erotiska dikten framkallar Debussy med nyansrika, smäktande orkesterklanger och drömmande, nästan sävliga melodier. Soloflöjtens inledande kromatiska ledmotiv och den mångtydiga ackordutveckling som följer är svåra att missta för något annat musikstycke än detta, eller för den delen för ett impressionistiskt verk. Debussy själv hävdade att alla som använde begreppet ”impressionism” var idioter, men många är det som hittat samma skira färger och kärlek till naturen hos målare som Monet och Renoir även hos tonsättare som Debussy.

Stéphane Mallarmé själv lär ha motsatt sig att hans dikt fick musikalisk anknytning – det vore rent av brottsligt, menade han, om så vore det den finaste musik som fanns. Men efter att ha gått på premiären den 22 december 1894, på Debussys inbjudan, skrev Mallarmé till tonsättaren: ”Jag har just lämnat konserten, djupt rörd. Vilket underverk! Er illustration av En fauns eftermiddag skär sig mot min text endast genom att gå ännu djupare in i nostalgi och i ljus med finess, sensualitet och rikedom. Jag trycker beundrande er hand, Debussy. Er tillgivne, Mallarmé.”

 David Saulesco

Ludwig van Beethoven skrev sin Pianokonsert nr 4 G-dur under en mycket kreativ period. Han hade just blivit färdig med operan Fidelio och höll på med flera andra verk. Under de sex år som förflutit mellan den tredje och fjärde pianokonserten hade Beethoven tagit stora kliv i sin musikaliska utveckling. Med sin nya pianokonsert ville han ersätta de traditionellt virtuosa dragen i denna typ av konserter. I stället för vissa mycket krävande passager som skulle visa upp solistens skicklighet – i många fall kompositören själv – lyfte Beethoven i stället fram en mer lyrisk ton där det virtuosa i stället låg i det konstnärliga uttrycket.

Förutom den nya synen på det virtuosa presenterade Beethoven också ett nytt sätt att inleda en pianokonsert. Traditionellt sett inledde alltid orkestern, men här börjar i stället solisten alldeles ensam och orkestern blir den som svarar. Denna dialog löper genom hela verket och når sin fulländning i andra satsen. Franz Liszt tyckte för övrigt att dialogen i den andra satsen liknade Orfeus som tämjer odjuret i Glucks opera Orfeus och Eurydike.

Orkestern är här relativt liten och i andra satsen består den av enbart stråkar som spelar en liten roll gentemot solisten. I finalen, som följer utan paus, är utökas orkestern med pukor och trumpeter. Kadenser ansågs i tidigare konserter mer eller mindre som parenteser som överläts åt solisten själv. Men Beethoven ville inte låta solisten själv fantisera, utan skrev själv ut kadenserna. Genom dessa kan vi ana Beethovens egna pianistiska förmågor, även om de inte utgör de största utmaningarna eftersom de skrevs för pianister som inte hade samma tekniska färdighet som Beethoven.

Den fjärde pianokonserten skrevs när Wien var ockuperat av Beethovens forne idol Napoleon. Uruppförandet dröjde eftersom Beethoven var upptagen med att omarbeta operan Fidelio efter premiärfiaskot, men 1807 uruppfördes konserten hos prins Lobkowitz med en motvillig Beethoven själv vid pianot. Året efter framfördes den ännu en gång, men konserten blev sedan liggande tills Felix Mendelssohn framförde den på nytt i Leipzig 1836. Robert Schumann, som satt i publiken, skrev i sina anteckningar: ” Beethovens G-durkonsert gav mig en njutning jag aldrig tidigare upplevt och jag satt alldeles stilla på min plats – rädd för att göra det minsta ljud.”

Text: Bengt Arwén

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme