Hilary Hahn spelar Prokofjev
Violinisten Hilary Hahn och Radiosymfonikerna har framgångsrikt samarbetat flera gånger. Bland annat har de spelat Sibelius och Mendelssohns solokonserter. Nu kommer turen till Prokofjevs Violinkonsert nr 1 D-dur. Den och Prokofjevs Symfoni nr 1 tillkom under samma period men visar två helt olika sidor av den då unge tonsättaren. Den första symfonin blickar tillbaka till 1700-talet medan violinkonserten tar avstamp i 1800-talsromantiken. Hans femte symfoni tillkom långt senare, mitt under andra världskriget, en bakgrund som också färgat den dramatiska musiken.
Hör Hilary Hahn berätta om hur det är att spela Prokofjevs Violinkonsert nr 1:
Violinisten Hilary Hahn var tolv år då hon gjorde sin stora orkesterdebut med symfoniorkestern i hemstaden Baltimore. Som sjuttonåring debuterade hon i Carnegie Hall i New York. Hahns relation till den ryske tonsättaren Sergej Prokofjev är trofast och innerlig. Till Violinkonsert nr 1, ett stycke med flera överraskande tempo- och stämningsväxlingar, har hon en sportig inställning: ”Jag älskar verkligen stycket. Som musiker känner jag mig lite som en skidskytt. De som åker, åker, åker och sen plötsligt måste ligga still och kontrollera sin andning.”
Den israeliske dirigenten och pianisten Lahav Shani började spela piano vid sex års ålder. Under uppväxten studerade han kontrabas och dirigering parallellt med pianostudierna. ”Musik har alltid varit ett av mina modersmål. Som barn ville jag lyssna till Trollflöjten varje dag. Jag förstod inte ett ord, men som fyraåring kunde jag sjunga med i hela operan” har han berättat. 24 år gammal vann han den prestigefyllda Gustav Mahler-tävlingen för unga dirigenter och karriären tog fart. Shani är chefsdirigent för Rotterdams filharmoniker under säsongen 2018–19 och tar 2020 över som ledare för Israels filharmoniker.
Sergej Prokofjev var ett sexårigt underbarn på piano som skrev sin första opera vid nio. Han föddes i Ukraina och fick sin första musikaliska skolning av modern som var amatörpianist. 1917 befann han sig i Sankt Petersburg, då kallad Petrograd. Det var året för de båda ryska revolutioner som störtade tsarväldet och den 25-årige tonsättaren var produktiv som aldrig förr. Sin vana trogen hade han flera verk igång samtidigt och skrev inom loppet av några månader Symfoni nr 1, som han själv kallar den klassiska symfonin med en hälsning till Haydn, Violinkonsert nr 1 och pianostyckena Visions fugitives. Han påbörjade även ett körverk och sin tredje pianokonsert, samt planerade operan Kärleken till de tre apelsinerna – alla i vitt skilda stilar. Den spirituella symfonin har inte mycket gemensamt med den lyriska violinkonserten.
Symfoni nr 5 kom till långt senare, 1944, under brinnande krig då Prokofjev själv befann sig tryggt placerad i ett konstnärshus i Ivanovo öster om Moskva. Han ville med symfonins heroiska tonspråk och krigiska crescendon hylla ”den fria och lyckliga människans generositet, styrka, och andliga renhet” och dirigerade själv urpremiären på musikkonservatoriet i Moskva i januari 1945. På plats på podiet med taktpinnen lyft hördes plötsligt kanoner ljuda över staden och Prokofjev väntade med att slå in orkestern tills skottsalvorna hade tystnat. Saluten signalerade Röda arméns påbörjade intåg i Nazityskland, något som markerade återerövringen av Sovjetunionen.
Text: Anna Hedelius
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Lahav Shani fick sitt genomslag när han vann Gustav Mahler International Conducting Competition 2013. Sedan dess har han gjort stort intryck runt om i världen för sin musikaliska mognad och naturliga, instinktiva musikalitet. Han har uppträtt med orkestrar som London Symphony Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio France, Israel Philharmonic och Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Hösten 2018 tillträdde han som chefsdirigent för Rotterdam Philharmonic Orchestra. Han är även förste gästdirigent för Wiener Symphoniker.
Trefaldigt Grammybelönade Hilary Hahn är känd för sitt virtuosa och uttrycksfulla spelsätt liksom hennes nyskapande musikval vid konserter. Hon kombinerar stor kunskap och förståelse för musiktraditionen med en oräddhet inför det nya och okända. Denna säsong är hon residensartist vid Orchestre Philharmonique de Radio France, med vilka hon bland annat uruppför Einojuhani Rautavaaras sista violinkonsert som skrevs speciellt för Hahn. Hon turnerar även med ett Bach-program runt om i Nordamerika samt i Asien och Europa. Hon har givit ut ett stort antal album, nu senast inspelningar av Bachs Partita nr 1 h-moll och hans två första violinsonater.
Musiken
Sergej Prokofjev lyckades med vad bara några få 1900-talstonsättare förmått, nämligen att pricka in ett par riktiga fullträffar: marschen ur operan Kärleken till de tre apelsinerna och hans Symfoni nr 1 ”Den klassiska”. Det är elegant och virtuos musik, omedelbart anslående, rentav trallvänlig.
Prokofjev föddes som enda barnet i en förmögen och kultiverad familj, mitt ute på Ukrainas stäpper. Han växte upp med Beethoven, Chopin och Rubinstein tack vare modern som var musikintresserad och en god pianist och skrev sina första pianokompositioner vid fem års ålder. 1905 blir han antagen som elev vid konservatoriet i Sankt Petersburg och den unge, självsäkre och arrogante eleven får rykte om sig som något av en bråkstake, enfant terrible.
Februarirevolutionen 1917 passerar Prokofjev ganska obemärkt. Han tillbringar sommaren det året på ett lantställe utanför Sankt Petersburg och arbetar på bland annat den klassiska symfonin. Inspirationen kom från Prokofjevs lärare Nikolaj Tjerepnin som introducerat honom till den wienklassiska musiken: ”Hade Haydn levat idag, tänkte jag, skulle han behålla sitt sätt att skriva och lägga till något nytt. En sådan symfoni ville jag skriva – en symfoni i klassisk stil.”
Prokofjevs första symfoni uruppfördes 1918 under hans egen ledning. Orkesterbesättningen är den wienklassiska: enkelbesatt träblås, två horn, två trumpeter, stråkinstrument och pukor. Musiken är koncentrerad med en speltid på under femton minuter.
Den första satsen är sprudlande med ett festligt, fanfarartat första tema som följs av ett elegant andratema som skuttar mellan två oktaver. Genomföringen sker i ständiga modulationer och när reprisdelen kommer sker det i lätt förändrad form.
Till andra satsens dansanta valsackompanjemang i blåsarna spelar violinerna en ömsint liten melodi som varieras lätt, avbrutet av en kort parti med pizzicato i stråkarna. Tredje satsen är inte en menuett som hos Haydn, men väl en elegant och spirituell gavott. Finalen, i sonatform, stormar förbi blixtsnabbt med olika infall som avlöser varandra i en virtuos storm.
Text: Claes M. Cnattingius
Sergej Prokofjev avled märkligt nog samma dag och år som Josef Stalin, den 5 mars 1953. Fem år tidigare hade Prokofjev varit en av många ryska tonsättare som bannlysts av den ryske ledaren för att de inte anpassat sig tillräckligt mycket efter de musikaliska krav staten ställde; att skriva för folket uppbygglig och harmonisk musik i stället för atonal, dissonant kakofoni. Prokofjev gjorde ett slags avbön och blev en ganska beskedlig kompositör de sista åren av sitt liv. Han lär till och med ha skrivit en dryckesvisa till Stalin!
Efter sin död, men även långt innan han återvände till hemlandet efter sjutton år i USA och Frankrike, ansågs Prokofjev vara en av Rysslands stora modernister. Redan under studietiden skrämde han nästan slag på sin kompositionslärare, Nikolaj Rimskij-Korsakov, med oväntade tonartsbyten, avancerade rytmer och plötsliga, nästan groteska musikaliska infall.
Prokofjev påbörjade sin första violinkonsert 1913 och avslutade den fyra år senare. Trots brinnande krig var Prokofjev oerhört produktiv under dessa år av relativ konstnärlig frihet. Även efter revolutionen 1917 och dess turbulenta politiska efterdyningar kunde han lämna landet utan större problem. Troligtvis berodde det på att han anslutit sig till revolutionens idéer, dock utan att gå med i partiet.
Via Japan reste Prokofjev till USA där han bland annat gjorde succé med operan Kärleken till de tre apelsinerna. Men Paris och Sergej Djagilevs epokgörande balett- och operaverksamhet lockade Prokofjev, precis som den lockat många andra orädda konstnärer. I Paris uruppfördes äntligen Prokofjevs Violinkonsert nr 1 i D-dur 1923. Mottagandet blev dock ljummet, mycket på grund av den stabile men inte särskilt spännande solisten som inte kunde göra konserten rättvisa.
Året därpå fick konserten en helt annan tolkning vid internationella musikfesten i Prag. Nu ville alla ha den på sin repertoar och helst med denne solist, ungraren József Szigeti. I sina memoarer skrev Szigeti att Prokofjevs violinkonsert fascinerat honom från första stund ”genom dess blandning av naiv sagokänsla och otyglad djärvhet i form och innehåll”.
Text: Gunilla Petersén
Av Sergej Prokofjevs symfonier är den första, ”Den klassiska” utan jämförelse mest spelad. Den är samtidigt den minst typiska; en pastisch, närmast i Haydns anda. Neoklassicism hade vid den tiden börjat odlas lite varstans i Europa och kontrasten mot de följande två symfoniernas hårdföra expressivitet och skärande harmonier kunde knappast vara större.
Efter Prokofjevs återkomst till Ryssland 1934 blev hans musik mer moderat och lyrisk, vilket dock inte hindrar att hans Symfoni nr 5 i B-dur också bjuder på mycket dramatik. Efter hemkomsten odlade han avsiktligt en förenklad stil för att tilltala alla och envar. I en intervju 1937 sade han dock: ”Musiken i vårt land har kommit att tillhöra de breda massorna. Deras konstnärliga smak och krav på konsten växer otroligt snabbt. Bara genom att sträva efter att vara före morgondagen kan kompositören undvika att sacka efter dagens krav. Därför anser jag att varje försök till förenkling är ett misstag.” Det något kryptiska sättet att uttrycka sig känner vi igen från Sjostakovitj och andra av Stalin-tidens konstnärer.
Femte symfonin har kommit att bli den mest spelade efter ettan, kanske tack vare de bägge snabba satsernas utåtriktade, medryckande karaktär. Mot dem bildar det breda adagiot, verkets tredje sats och känslomässiga tyngdpunkt, en skarp kontrast. Ömsom reserverad och intensivt upprörd har den karaktär av en hjärtskärande sorgesång.
Symfonin lär ha hört till Prokofjevs egna favoritverk. Han skrev vid ett tillfälle: ”Jag komponerade den sommaren 1944 och anser det arbete jag lade ner som mycket betydelsefullt. Verket betecknar kulminationen på en hel lång period i mitt skapande. Jag har avsett det som en symfoni om den mänskliga andens storhet.” Åter ett yttrande utan entydig innebörd. Perioden då symfonin växte fram var för Prokofjev liksom för de flesta andra en tid av umbäranden. Även om man inte kan tala om programmusik är det klart att världsläget spelat roll för dess tonspråk. Uruppförandet ägde rum i Moskva i januari 1945 under tonsättarens ledning. Det skall ha varit sista gången han framträdde offentligt som dirigent. Dagen innan hade sovjetarmén inlett det avgörande anfallet mot Tyskland.
Text: Sven Kruckenberg
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus
Fler konserter
FÖRSOMMARKONSERT MED RADIOKÖREN
Säsongsavslutning med Radiokören under ledning av Sofi Jeannin.
Orkesterskolans sommaravslutning
Storslaget läsårsfirande med orkesterskolan El Sistema Stockholm.
Salonen möter Mattei
Östersjöfestivalens grundare Esa-Pekka Salonen inleder årets program med en konsert som lyfter hjältar och antihjältar i kärlekens namn. Peter Mattei och Sveriges Radios Symfoniorkester framför verk av Gustav Mahler, Béla Bartók och Hector Berlioz.