Hilary Hahn i Brahms violinkonsert
En konsert med violinen i fokus, från Boris Blachers halsbrytande orkestervariationer över 1800-talsstjärnan Paganinis örhänge för soloviolin till Johannes Brahms uttrycksfulla violinkonsert i händerna på amerikanska violinisten Hilary Hahn. Och i Béla Bartóks Konsert för orkester får hela violinstämman träda fram. Allt under ledning av Andrés Orozco-Estrada.
Det dröjde innan Johannes Brahms skrev sin violinkonsert, och då var han ändå nära vän med en av 1800-talets främsta violinister. När verket väl uruppfördes på nyårsdagen 1879 var det med denne livslånge vän och förtrogne, Joseph Joachim, som solist. Verket har ända sedan urpremiären delat både kritiker och violinister i två läger: å ena sidan, de som kritiserar att violinisten inte har en större roll jämte orkestern, att stiltypiskt bländande virtuosa partier saknas; å den andra, de som njuter av Brahms vackra melodier och verkets symfoniska anslag. Och solostämman är bara skenbart enkel; Brahms kände väl till kapaciteten hos sin vän, som också kom med egna förslag som Brahms fogade in i verket.
Hilary Hahn spelade in Brahms Violinkonsert D-dur på skiva redan 2001, med Academy of St Martin in the Fields och Sir Neville Marriner, och belönades med sin första av hittills tre Grammy-vinster för den. Med den colombianske dirigenten Andrés Orozco-Estrada spelade Hahn in skivan ”Eclipse” som släpptes 2022. Det är med andra ord inte första gången de möts när de delar Berwaldhallens scen med Radiosymfonikerna. Hilary Hahn har dessutom gästat Berwaldhallen flera gånger tidigare, senast i februari 2019.
Före Joseph Joachim var Niccolò Paganini violinisten på allas läppar, och än i dag är namnet Paganini tätt förknippat med både häpnadsväckande teknik och stor konstnärlighet. Liksom Joseph Joachim, för övrigt, komponerade Paganini också egen musik. Ur Paganinis första opus, 24 capricer för soloviolin, har Boris Blacher hämtat råmaterialet till sitt variationsverk för orkester. Den tjugofjärde capricen har blivit den mest kända av dem alla och blivit föremål för omtolkningar i allsköns olika stilar. Blacher presenterar sexton variationer över Paganinis melodi, som i sig är mycket variationsrika; hela orkestern får möjlighet att visa upp sig, och det är lätt att dra på smilbanden åt den dramatiska men lekfulla musiken.
Om konsertens kärna är vigd åt Hilary Hahn och hennes instrument så sätter faktiskt båda de två yttre verken i programmet strålkastarljuset på orkesterns olika sektioner, och då särskilt Béla Bartóks Konsert för orkester. Konserten som genre har sina rötter i italiensk 1500-talsmusik, med olika sektioner som ömsom spelade tillsammans, ömsom en i taget, i musikalisk dialog. Här har Bartók verkligen tagit fasta på idén, med stämledarna i varje sektion som vid olika punkter i verkets fem satser ges solistiskt utrymme. De fem satserna är strukturerade som ett palindrom, med dunkel nattmusik i mitten, flankerad på var sida av ystra scherzon, och på ytterkanterna två lite längre och mer omfångsrika satser. Ett helt litet musikaliskt mikrokosmos, en omsorgsfullt utarbetad musikalisk värld med nya saker att upptäcka i nästan varje takt.
Text: David Saulesco
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Trefaldigt Grammybelönade Hilary Hahn är känd för sitt virtuosa och uttrycksfulla spelsätt liksom hennes nyskapande musikval vid konserter. Hon kombinerar stor kunskap och förståelse för musiktraditionen med en oräddhet inför det nya och okända. Denna säsong är hon residensartist vid Orchestre Philharmonique de Radio France, med vilka hon bland annat uruppför Einojuhani Rautavaaras sista violinkonsert som skrevs speciellt för Hahn. Hon turnerar även med ett Bach-program runt om i Nordamerika samt i Asien och Europa. Hon har givit ut ett stort antal album, nu senast inspelningar av Bachs Partita nr 1 h-moll och hans två första violinsonater.
Musiken
”Här flyger melodierna omkring; man måste akta så att man inte trampar på dem.” Så skrev Johannes Brahms från Pörtschach vid Wörthersee i Österrike, där han under somrarna 1877–1879 arbetade på bland annat sin andra symfoni och sin violinkonsert. Att det dock fanns delade meningar om det melodiska i Brahms musik visar violinisten Pablo de Sarasates omdöme om violinkonsertens andra sats: ”Jag är inte så smaklös att jag står med violinen i hand och lyssnar till hur oboen blåser styckets enda melodi.”
Som tjugoåring hade Brahms lärt känna Joseph Joachim, två år äldre än han själv men redan en känd soloviolinist. Deras vänskap varade livet ut och Joachim bad länge Brahms om en violinkonsert. Vännerna möttes i Pörtschach i september 1878 för att diskutera solostämmans utformning och senare, efter uruppförandet i Leipzig på nyårsdagen 1879, också om råd och ändringsförslag. Dessa förslag fäste Brahms karakteristiskt nog föga avseende vid.
Både Joachim, i sin vänskapliga kritik, och Sarasate, i sin sarkastiska, var präglade av den gängse synen på en solokonsert som ett solistiskt bländverk med orkesterackompanjemang. Brahms skrev dock något annat, ett symfoniskt verk där solostämman är underordnad helheten. Kritiken talade om en ”konsert mot orkester” eller en ”symfoni med obligat violinstämma”. Det var menat som elaka kommentarer, men var samtidigt inte helt missvisande beskrivningar av verket.
Till de mest iögonfallande detaljerna i första och andra satserna hör de långa orkesterinledningarna. I första satsen – som för övrigt är av en längd och innehållsrikedom som har få motsvarigheter i violinlitteraturen – presenterar orkestern först ett värdigt skridande tema, ett lidelsefullt sångtema och slutligen ett kraftigt accentuerat tema. Efter detta kommer soloviolinens entré, som ytterligare ett kontrastelement.
Den enkla oboemelodin i andra satsen tas upp av soloviolinen i utsmyckad gestalt, som i sin tur aktiverar orkestern i en uttrycksfull höjdpunkt. När oboemelodin återkommer väver soloviolinen lyriska linjer runt den och satsen slutar rofyllt.
Det ungerskt färgade temat i finalsatsens inledning bildar ännu en dramatisk kontrast. Ur ett ljust och sångbart motiv utvecklas en kort lyrisk episod, men det dominanta huvudtemat tränger snart åter igenom, förändras rytmiskt efter en kort kadens och för konserten till ett briljant slut.
Text: Per-Anders Hellqvist
Tillsammans med den tredje pianokonserten är Béla Bartóks Konsert för orkester, skriven i USA 1943, ett av de sena verk med vilka han äntligen slog igenom på bred front. Delvis kan framgången förklaras med att hans sista verk var mer lättillgängliga än de tidigare. Kanske var det en medveten kompromiss, men det gäller i så fall bara stilen och inte den konstnärliga kvaliteten.
Detta är rakt igenom Bartók i sitt esse: musiken är personlig, full av hans säregna och originella fantasi, starkt intensiv och konstfullt utarbetad. Mångfalden av idéer är slående, liksom alla de stilistiska element som här smälts samman till ett slags syntes: modern linjär kontrapunktik och mer traditionell harmonik, tolvtonsartad melodik och ungersk folkton, fugor och impressionism.
Till uruppförandet i Boston den 1 december 1944 skrev Bartók i programbladet: ”Grundstämningen i verket genomgår, bortsett från den humoristiska andra satsen, en successiv utveckling från första satsens stränghet, via tredje satsens dystra dödssång, till den sista satsens livsbejakelse. Titeln på detta symfoniliknande orkesterverk förklaras av tendensen att behandla de enstaka instrumenten eller instrumentgrupperna på ett solistiskt sätt. Exempel på detta är fugadelarna i mässingsblåset i första satsen, stråkarnas löpningar i sista satsen och särskilt den andra satsen, där olika instrumentpar i tur och ordning får möjlighet att briljera.”
Första satsen, Introduktion, presenterar i lugnt tempo en lång melodibåge av övervägande stigande och fallande kvarter, som senare blir ett viktigt element. Ur lugnet uppstår bland annat det energiska huvudtema som dominerar satsen, med ett stillastående tvåtonsmotiv som motpol.
Andra satsen heter Giuoco delle coppie, ”parens lek”. Mitt i satsen spelar mässingsinstrument och en liten trumma en kort koral i ett slags trio.
Tredje satsen, Elegi, har en impressionistisk karaktär som brukar kallas för nattmusik. Bartók beskriver satsen som ”en diffus vävnad av grundläggande motiv”.
Fjärde satsen, Intermezzo interrotto, ett ”avbrutet intermezzo” är enkel och idyllisk tills de folkliga melodierna avbryts av ett bisarrt, ironiskt infall: ett citat ur marschtemat i Sjostakovitjs Leningradsymfoni.
Slutligen en hetsig Final med virvlande passager och konstfull stämföring. Ett fanfarliknande trumpettema utmärker sig, som efterhand byggs upp till en verklig fuga och bildar satsens höjdpunkt.
Text: Gereon Brodin
Biljetter
Ingår i följande konsertserier:
Fler konserter
Rucklarens väg enligt Barbara Hannigan
Igor Stravinskys opera Rucklarens väg i en konsertant version med Radiokören, Svenska Kammarorkestern och solister, signerad stjärndirigenten Barbara Hannigan.
Harding, Gerhaher & Mahler
Chefsdirigent Daniel Harding leder barytonen Christian Gerhaher och Sveriges Radios Symfoniorkester i Rückert-Lieder och Symfoni nr 7 av Gustav Mahler.
Amerikanska klanger
Sverigepremiär för Wynton Marsalis trumpetkonsert med flerfaldigt prisbelönade Alison Balsom och orkesterverk av Samuel Barber och Aaron Copland under ledning av dirigenten Cristian Măcelaru.