arrow

Hilary Hahn i Brahms violinkonsert

Konserten inleds med Ludwig van Beethovens uvertyr till Heinrich Joseph von Collins tragedi Coriolan. Därefter står violinen i fokus: Johannes Brahms uttrycksfulla violinkonsert i händerna på amerikanska violinisten Hilary Hahn och sedan Béla Bartóks Konsert för orkester där hela violinstämman får träda fram.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 26 januari kl 19:03.

Kvällens upptakt består av uvertyren till Heinrich Joseph von Collins tragedi Coriolan som Ludwig van Beethoven skrev 1807 under en av sina mest produktiva perioder, då även hans violinkonsert kom till. Det är dock inte Beethovens konsert för soloviolin som står på programmet denna gång utan en senare klassicists.

Det dröjde innan Johannes Brahms skrev sin violinkonsert, och då var han ändå nära vän med en av 1800-talets främsta violinister. När verket väl uruppfördes på nyårsdagen 1879 var det med denne livslånge vän och förtrogne, Joseph Joachim, som solist. Verket har ända sedan urpremiären delat både kritiker och violinister i två läger: å ena sidan, de som kritiserar att violinisten inte har en större roll jämte orkestern, att stiltypiskt bländande virtuosa partier saknas; å den andra, de som njuter av Brahms vackra melodier och verkets symfoniska anslag. Och solostämman är bara skenbart enkel; Brahms kände väl till kapaciteten hos sin vän, som också kom med egna förslag som Brahms fogade in i verket.

Hilary Hahn spelade in Brahms Violinkonsert D-dur på skiva redan 2001, med Academy of St Martin in the Fields och Sir Neville Marriner, och belönades med sin första av hittills tre Grammy-vinster för den. Hilary Hahn har gästat Berwaldhallen flera gånger tidigare, senast i februari 2019.

Om konsertens kärna är vigd åt Hilary Hahn och hennes instrument så sätter faktiskt Béla Bartóks Konsert för orkester strålkastarljuset på orkesterns olika sektioner. Konserten som genre har sina rötter i italiensk 1500-talsmusik, med olika sektioner som ömsom spelade tillsammans, ömsom en i taget, i musikalisk dialog. Här har Bartók verkligen tagit fasta på idén, med stämledarna i varje sektion som vid olika punkter i verkets fem satser ges solistiskt utrymme.

De fem satserna är strukturerade som en palindrom, med dunkel nattmusik i mitten, flankerad på var sida av ystra scherzon, och på ytterkanterna två lite längre och mer omfångsrika satser. Ett helt litet musikaliskt mikrokosmos, en omsorgsfullt utarbetad musikalisk värld med nya saker att upptäcka i nästan varje takt.

Text: David Saulesco och Tove Dahlberg


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2023/2024
Skriv ut

Ny dirigent i konserten är Lawrence Renes. Tidigare annonserad dirigent Andrés Orozco-Estrada har ställt in sin medverkan pga sjukdom. 

BORIS BLACHER: Variationer över ett tema av Paganini utgår och ersätts av LUDVIG VAN BEETHOVEN: Coriolan uvertyr, op. 62

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Den nederländsk-maltesiske Lawrence Renes är högt ansedd som dirigent, både i opera och symfonisk repertoar. Han är hyllad för sin oklanderliga förmåga att balansera orkester och sångare och för att leverera framträdanden med passion, nyansrikedom och elegans.

Renes öppnade sin säsong 2023/2024 med Béla Bartóks Riddar Blåskäggs borg hos Nya Zeelands symfoniorkester, för att därefter återvända till Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra med fem konserter. I november framförde han den holländska premiären av John Luther Adams pianokonsert Prophecies of Stone tillsammans med pianisten Ralph van Raat och Residentie Orkest. Säsongen 2022/2023 dirigerade Renes Nationalorkestern i Lyon och debuterade på Kölnoperan i Paul-Georg Dittrichs uppsättning av Alexander Zemlinskys enaktsopera Dvärgen och Igor Stravinskys balett Petruschka.

Andra engagemang under de senaste åren inkluderar operaproduktioner i Bryssel, Seattle, Lissabon och Santa Fe, liksom symfoniska verk med NHK Symfoniorkester i Tokyo, Svenska Kammarorkestern, Seattles och Singapores symfoniorkestrar, Franska Radions filharmoniska orkester, BBC Symphony Orchestra, filharmonierna i Oslo och Seoul, samt Nya Zeelands, Melbournes och Sydneys symfoniorkestrar. 2018 uruppförde han också George Benjamins Written on Skin med Shanghais symfoniorkester vid Beijing Music Festival i Kina.

Renes var tidigare chefsdirigent för Kungliga Operan där hans repertoar sträckte sig från Mozart fram till 2000-talet. Han brinner för den samtida musiken och är särskilt förknippad med John Adams, men också med George Benjamin, Mark Anthony Turnage, Guillaume Connesson och Robin de Raaff.

Hilary Hahn är en flerfaldigt Grammy-belönad, internationellt hyllad amerikansk violinist. Hon är Artist-in-Residence vid Chicago symfoniorkester och New Yorks filharmoniker, gästartist vid Juilliard School i New York City och programkurator vid Dortmunds konserthus. Hon har spelat in mer än tjugo album som hyllats av kritiker och lyssnare och tilldelats prestigefyllda internationella utmärkelser. 2008 vann hon Pulitzerpriset för sin inspelning av Jennifer Higdons violinkonsert, som skrivits särskilt för henne.

Hahn är en stark förkämpe för den samtida musiken och har beställt och uruppfört mer än 40 verk av en rad tonsättare från olika delar av världen. Bara under säsongen 2023/24 har hon nya verk på sin repertoar av tonsättare som Barbara Assigniaak, Steven Banks, Jennifer Higdon, Jessie Montgomery och Carlos Simon. Under säsongen uppträder hon med bland annat Israels, Los Angeles och New Yorks filharmoniker och Chicagos, Pittsburgs och St. Louis symfoniorkestrar. Hon ger även kammarkonserter i både USA och Europa, bland annat med organisten Iveta Apkalna, cellisten Seth Parker Woods och London-baserade Kaleidoscope Chamber Collective.

Hilary Hahn har vunnit åtskilliga priser och utmärkelser. Senast utnämndes hon till Årets artist 2023 av Musical America. 2021 tilldelades hon Glashütte Original musikfestivals pris och skänkte prissumman till den ideella musikskolan Project 440 i Philadelphia. Hon är hedersdoktor vid Middlebury College i Vermont och Ball State University i Indiana.

Musiken

Ungefärliga tider

Denna musik är samtida med den fjärde symfonin, den fjärde pianokonserten samt violinkonserten: alltså den fruktbara mellanperioden i Beethovens karriär. Uvertyren skrevs inte till Shakespeares drama utan till Heinrich Joseph von Collins tragedi Coriolan. Collin var inte utan inflytande över hovteatern i Wien. Kanske ska man inte bortse ifrån vissa avsikter hos Beethoven; han sökte anställning vid teatern vid den här tiden. Å andra sidan är uvertyren ett betydande verk. Uppenbarligen kände Beethoven för denne romares öde.

Coriolanus var en framgångsrik romersk fältherre, som när han förvägrades konsulstiteln vände sig mot sitt land och tågade mot Rom. Hans maka och hans mor sändes att beveka honom och han skonade Rom. I Shakespeares drama går han under för ränker och intriger. Collin, som lär ha varit ovetande om sin store föregångares verk, låter Coriolanus störta sig på sitt svärd efter en tid av vånda och ånger.

Beethoven har på intet sätt skrivit något rutinmässigt verk. Han har valt en tonart av stor personlig betydelse – c-moll – och han har byggt en mycket speciell, koncentrerad variant av den wienklassiska sonatformen. Beethoven går direkt mellan avsnitten utan överledningar. Han skapar en trotsig signatur för sin hjälte i de inledande takterna och behåller med stråkorkestern en enhetlig klangfärg och instrumentation för sina teman genom hela stycket, vilket är ovanligt vid denna tid.
Kanske var bilden av den envetne romaren något av ett musikaliskt självporträtt? Johann Wolfgang von Goethe skrev i ett brev till sin fru att han aldrig hade mött en konstnär så till den grad sammanbiten, energisk och uppriktig som denne märklige Beethoven.

Text: Anders Jansson

”Här flyger melodierna omkring; man måste akta så att man inte trampar på dem.” Så skrev Johannes Brahms från Pörtschach vid Wörthersee i Österrike, där han under somrarna 1877–1879 arbetade på bland annat sin andra symfoni och sin violinkonsert. Att det dock fanns delade meningar om det melodiska i Brahms musik visar violinisten Pablo de Sarasates omdöme om violinkonsertens andra sats: ”Jag är inte så smaklös att jag står med violinen i hand och lyssnar till hur oboen blåser styckets enda melodi.”

Som tjugoåring hade Brahms lärt känna Joseph Joachim, två år äldre än han själv men redan en känd soloviolinist. Deras vänskap varade livet ut och Joachim bad länge Brahms om en violinkonsert. Vännerna möttes i Pörtschach i september 1878 för att diskutera solostämmans utformning och senare, efter uruppförandet i Leipzig på nyårsdagen 1879, också om råd och ändringsförslag. Dessa förslag fäste Brahms karakteristiskt nog föga avseende vid.

Både Joachim i sin vänskapliga kritik, och Sarasate i sin sarkastiska dito, var präglade av den gängse synen på en solokonsert som ett solistiskt bländverk med orkesterackompanjemang. Brahms skrev dock något annat: ett symfoniskt verk där solostämman är underordnad helheten. Kritiken talade om en ”konsert mot orkester” eller en ”symfoni med obligat violinstämma”. Det var menat som elaka kommentarer, men samtidigt var det inte helt missvisande beskrivningar av verket.

Till de mest iögonfallande detaljerna i första och andra satserna hör de långa orkesterinledningarna. I första satsen – som för övrigt är av en längd och innehållsrikedom som har få motsvarigheter i violinlitteraturen – presenterar orkestern först ett värdigt skridande tema, ett lidelsefullt sångtema och slutligen ett kraftigt accentuerat tema. Efter detta kommer soloviolinens entré, som ytterligare ett kontrastelement.

Den enkla oboemelodin i andra satsen tas upp av soloviolinen i utsmyckad gestalt, som i sin tur aktiverar orkestern i en uttrycksfull höjdpunkt. När oboemelodin återkommer väver soloviolinen lyriska linjer runt den och satsen slutar rofyllt.

Det ungerskt färgade temat i finalsatsens inledning bildar ännu en dramatisk kontrast. Ur ett ljust och sångbart motiv utvecklas en kort lyrisk episod, men det dominanta huvudtemat tränger snart åter igenom, förändras rytmiskt efter en kort kadens och för konserten till ett briljant slut.

Text: Per-Anders Hellqvist

Tillsammans med den tredje pianokonserten är Béla Bartóks Konsert för orkester, skriven i USA 1943, ett av de sena verk med vilka han slog igenom på bred front. Framgången kan delvis förklaras med att hans sista verk var mer lättillgängliga än de tidigare, vilket kanske var en medveten kompromiss, men det gäller i så fall bara stilen och inte den konstnärliga kvaliteten.

Detta verk är rakt igenom Bartók i sitt esse: musiken är personlig, full av hans säregna och originella fantasi, starkt intensiv och konstfullt utarbetad. Mångfalden av idéer är slående, liksom alla de stilistiska element som här smälts samman till ett slags syntes: modern, linjär kontrapunktik och mer traditionell harmonik; tolvtonsartad melodik och ungersk folkton; fugor och impressionism.

Till uruppförandet i Boston i december 1944 skrev Bartók i programbladet: ”Grundstämningen i verket genomgår, bortsett från den humoristiska andra satsen, en successiv utveckling från första satsens stränghet, via tredje satsens dystra dödssång, till den sista satsens livsbejakelse. Titeln på detta symfoniliknande orkesterverk förklaras av tendensen att behandla de enstaka instrumenten eller instrumentgrupperna på ett solistiskt sätt. Exempel på detta är fugadelarna i mässingsblåset i första satsen, stråkarnas löpningar i sista satsen och särskilt den andra satsen, där olika instrumentpar i tur och ordning får möjlighet att briljera.”

Första satsen presenterar i lugnt tempo en lång melodibåge av övervägande stigande och fallande kvarter, som senare blir ett viktigt element. Ur lugnet uppstår bland annat det energiska huvudtema som dominerar satsen, med ett stillastående tvåtonsmotiv som motpol. Andra satsen, vars rubrik betyder ”presentation av paren”, är uppdelad i fem avsnitt med olika instrumentpar som duetter i varje. Mitt i andra satsen spelar mässingsinstrument och en liten trumma en kort koral i ett slags trio.

Tredje satsen har en impressionistisk karaktär som brukar kallas för nattmusik. Bartók beskriver satsen som ”en diffus vävnad av grundläggande motiv”. Fjärde satsen, ett ”avbrutet intermezzo”, är enkel och idyllisk tills de folkliga melodierna avbryts av ett bisarrt, ironiskt infall: ett citat ur marschtemat i Sjostakovitjs Leningradsymfoni.

Slutligen, en hetsig final med virvlande passager och konstfull stämföring. Ett fanfarliknande trumpettema utmärker sig, som efterhand byggs upp till en verklig fuga och bildar satsens höjdpunkt.

Text: Gereon Brodin

Ungefärlig konertlängd: 2 tim inkl paus

Ingår i följande konsertserier: