HARDING TOLKAR MOZARTS REQUIEM
Säsongens tredje konsert i Berwaldhallen med chefsdirigent Daniel Harding, där Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören tolkar Mozarts allra sista verk – hans skälvande vackra Requiem. Vi får dessutom höra Gustav Mahlers storslagna Symfoni nr 4.
Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2. Mozarts Requiem sänds med bild på Berwaldhallen Play fredag 1 oktober kl. 19.03.
Lär dig mer om Mozarts Requiem i vår samtalsserie Nyfiken På som du hittar på Berwaldhallen Play.
Vid sidan om Brahms och Verdis requiem är Mozarts Requiem ett av de allra mest spelade. Det är överjordisk musik som förmår att beröra oss på djupet och som förflyttar våra sinnen till en helt egen värld, bortom tid och rum. Mozart skrev musiken under sitt sista levnadsår, 1791. Beställaren var greve Franz von Walsegg som önskade en mässa till minne av sin bortgångna hustru, och som dessutom hade en önskan att själv stå som tonsättare till verket. Vid Mozarts död i början av december låg verket ofullbordat och olika tonsättare arbetade med att försöka fullborda vad Mozart hade påbörjat. Den mest kände var Mozarts elev Franz Xaver Süssmayr. Vid den här konserten får vi ta del av Mozarts Requiem i musikern och musikforskaren Franz Beyers utgåva; av många dirigenter ansedd som den version som allra bäst tar till vara Mozarts förmodade intentioner med sitt fantastiska verk.
Himmelsk – eller överjordisk – är också en bra benämning på Mahlers fjärde symfoni. Det är en av hans mest populära symfonier och ett verk som med mahlerska mått har en mer beskedlig orkesterbesättning än brukligt, då både tuba och tromboner saknas. Det är också en symfoni som brukar ses som ett av hans mer ljusa och lättsamma verk, även om musiken även innehåller mörkare stråk.
Den fjärde symfonin räknas tillsammans med de tre tidigare symfonierna till de så kallade ”Wunderhorn-symfonierna”, som inspirerats av sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn (Gossens förtrollade horn). Mahler upptäckte tidigt dessa folkliga visor och när han sommaren 1899 började arbetet med fjärde symfonin var utgångspunkten just Wunderhorn-sången Das himmlische Leben, först tonsatt år 1892. Till att börja med tänkte Mahler använda sången som avslutning i tredje symfonin, men valde istället att orkestrera om den och placera den som final i den fjärde symfonin. I och med att finalsatsen redan låg klar när han började komponera, kunde han skapa tematiska samband mellan de tre första satserna och den magiskt skimrande finalen. Här sjunger solisten om hur himlen kan te sig sedd genom ett barns oskuldsfulla ögon.
Vid den här konserten har vi förmånen att lyssna till hur den kritikerrosade sydafrikanska sopranen Pretty Yende, tillsammans med chefsdirigent Daniel Harding och Radiosymfonikerna, tolkar denna känslosamma musik.
Axel Lindhe
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.
Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.
Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.
Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.
Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.
Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.
”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”
Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.
Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.
Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.
Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Sydafrikanska sopranen Pretty Yende är född i den lilla staden Piet Retief och har gjort en rekordsnabb karriär inom operavärlden. Sedan hon gjorde sin professionella operadebut på den lettiska nationalteatern i Riga som Micaela i Carmen, har hon framträtt på nästan alla de stora scenerna i världen, inklusive Royal Opera House, Covent Garden, Opéra National de Paris, Metropolitan Opera, Teatro alla Scala i Milano, Deutsche Oper Berlin, Staatsoper Berlin, Bayerische Staatsoper i München, Opernhaus Zürich och Gran Teatre del Liceu i Barcelona.
Tenoren Andrew Staples har framträtt med dirigenter som Sir Simon Rattle, Daniel Harding och Yannick Nézet-Séguin och orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Bayerska radions symfoniorkester, Londons symfoniorkester och Wienfilharmonikerna. Han har gjort flera hyllade framträdanden i Berwaldhallen, exempelvis i Bachs Matteuspassion med Alan Gilbert 2019, i Elgars Gerontius dröm med Daniel Harding hösten 2019, i Mozarts Don Giovanni sommaren 2020 och i Bachs Johannespassion våren 2021. Som operasångare gästar han regelbundet Royal Opera House i London där han sjungit Tamino i Trollflöjten, Flammand i Capriccio, Narraboth i Salome och Artabanes i Artaxerxes.
2019 gjorde Staples en uppmärksammad debut vid Metropolitan i New York som Andres i Alban Bergs Wozzeck. En månad senare rönte han nya framgångar när han på kort varsel hoppade in i Mahlers Das Lied von der Erde med Gustavo Dudamel och New Yorks filharmoniker. Han har spelat in flera stora dramatiska verk på skiva, däribland John Adams opera Doctor Atomic, Edward Elgars Gerontius dröm och Bohuslav Martinůs oratorium Gilgamesheposet. Staples är även verksam som regissör och har bland annat gjort uppsättningar av Così fan tutte och La bohème i London, Händels Dido och Aeneas på en dansklubb i Berlin med Kiez Oper, liksom en produktion för Choir of London där Brittens körklassiker Hymn to St Cecilia interfolieras med verk av palestinska flyktingar. Vintern 2021 skapade han filmen Siegfrididyll med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding.
Basen Tareq Nazmi föddes i Kuwait och började sin scenkarriär i Bayerska statsoperans operastudio. Han blev sedan medlem i operahusets ensemble och gjorde då bland annat rollerna som Talaren i Trollflöjten, Publio i Titus mildhet och Colline i La bohème. På Theater an der Wien har han spelat Bottom i En midsommarnattsdröm och han debuterade år 2016 på Salzburgfestivalen. Nazmi har tillsammans med Sir John Eliot Gardiner turnerat i Europa som Clement VII i en konsertant version av Benvenuto Cellini. Hans konsertuppträdanden inkluderar också National Symphony Orchestra, Orchestre de Paris och Deutsches Symphonie-Orchester. Han har även framträtt med pianisten Gerold Huber i München, Köln, Ingolstadt samt i Londons prestigefyllda Wigmore Hall.
Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.
Musiken
Wolfgang Amadeus Mozart fick aldrig veta vem som sommaren 1791 skickade ”den mystiske mannen i grått” till honom för att beställa en dödsmässa. Den gåtan är sedan länge löst: Greve Franz von Walsegg ville med detta verk hedra sin hustru som dött den 14 februari samma år. När greven senare kunde uppföra verket i cistercienserklostrets kyrka i Wiener-Neustadt, den 14 december, hade han egenhändigt kopierat ner hela partituret och försett det med titeln ”Rekviem komponerat av greve Walsegg”. Det var inte första gången denne excentriske musikälskare uppträdde i lånta fjädrar. Men, låt oss vara tacksamma för att han inte enbart vände sig till Wiens bäste bildhuggare för att beställa ett gravmonument utan också kontaktade sin tids störste tonsättare.
Som bekant hann Mozart inte fullborda verket före sin död, den 5 december 1791. I stället blev det Mozarts elev Franz Xaver Süssmayr som – efter att två andra hade givit upp – tilldelades uppgiften. I ett brev till förlaget Breitkopf & Härtel, som svarade för mässans första utgivning, meddelade Süssmayr att han ensam har komponerat satserna Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Till de övriga satserna har Mozart – fortfarande enligt Süssmayr – utarbetat sångstämmorna samt besiffrad generalbas, medan instrumentationen endast är antydd med ”en idé här och där”. Av den sista satsen i Sekvens-avsnittet, Lacrimosa, har Mozart dock bara komponerat de första åtta takterna; resten är av Süssmayrs hand.
Vad vi förmodligen aldrig får veta är hur mycket material Mozart hade överlämnat muntligen och på de papperslappar, ”zettelchen”, som skall ha funnits men som hittills inte har påträffats. Den informationen tog Mozart – och Süssmayr – med sig i graven.
Süssmayrs fullbordan av Mozarts verk har likafullt utsatts för mycket kritik och flera försök har gjort att forma en version av rekviet som bättre uppfyller de intentioner Mozart själv förmodligen hade med sin komposition. En av de som tog sig an denna uppgift var forskaren och musiken Franz Beyer. Beyers version utgår från Süssmayrs, men han har reviderat och korrigerat Süssmayrs orkestrering. Allt i ett försök att få verket att klinga mer i Mozarts anda.
Jens Østergaard
Centralt för förståelsen av Mahlers fjärde symfoni, komponerad åren runt sekelskiftet 1900, är den tyska sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Dessa folkliga sånger från början av 1800-talet skulle tjäna som inspirationskälla för tonsättaren genom hela hans karriär. Alla hans fyra första symfonier bär på tydliga drag från Des Knaben Wunderhorn.
Vanligtvis ses den fjärde symfonin som ett av Mahlers mest ljusa och lekfulla verk och inledningen bjuder på en närmast idyllisk atmosfär: Ljudet av bjällerklang och flöjter strömmar mot lyssnaren – som om Mahler skulle vilja illustrera en hästsläde som far fram genom en skog i vinterskrud. Men som så ofta hos Mahler finns också skuggor i musiken. Cirka tio minuter in i första satsen ljuder dova trumpetfanfarer som direkt för tankarna till inledningen i femte symfonins begravningsmarsch. Och i andra satsen, som Mahler benämnde ”Freund Hein spielt auf” (Vännen Hein spelar upp), är Hein en sinnebild för döden och leder en makaber dödsdans. Här instruerar Mahler orkesterns konsertmästare att stämma om sitt instrument för att den ska ljuda så rysligt som möjligt.
Den tredje långsamma satsen bygger på två teman som utvecklas och varieras under satsens gång (det första för cello, det andra för oboe). Även finns ångestartade inslag. Så småningom når vi fram till symfonins höjdpunkt, finalen, som bygger på sången Das himmlische Leben, från Des Knaben Wunderhorn, där vi får vi ta del av hur en tillvaro i himlens värld skulle kunna te sig genom ett barns oskuldsfulla ögon. ”Wir geniessen die himmlischen Freuden” (Vi njuter de himmelska fröjderna), sjunger sopransolisten. Ett liv fyllt av ett överflöd av mat och dryck, sång och dans. Befinner vi oss således i ett paradis, eller finns det smolk i glädjebägaren även här? Mahlers musik är mångtydig, och det är upp till varje lyssnare att själv välja om ljuset eller mörkret ska segra.
Text: Axel Lindhe
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl. paus
Biljetter
Fler konserter
POETIC (R) EVOLUTION
Unga poeter möter Sveriges Radios Symfoniorkester i ett unikt samarbete mellan Berwaldhallen och Unga Klara.
SING ALONG FÖR STORA OCH SMÅ 2021
Ett musikaliskt äventyr för hela familjen!
PÅ MINUTEN INTAR BERWALDHALLEN 2021
Var med när den klassiska radioleken På minuten spelas in i Berwaldhallen.