arrow

Harding tolkar Mahler 5,

Världsviolinisten Joshua Bell inledde fredagens konsert med Chaussons Poème för violin och orkester, och Ravels Tzigane. Efter paus var det premiär för Berwaldhallens livestreaming – Gustav Mahlers Symfoni nr 5 med Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester. Se hela livestreamingen av Mahlers Symfoni nr 5 från fredagens konsert här. Sändningen ligger kvar i 30 dagar.


Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007. Han är även avgående chefsdirigent för Orchestre de Paris, konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och hedersdirigent hos Mahler Chamber Orchestra, som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet framstående orkestrar som Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han har gjort flera prisbelönade skivinspelningar som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonsert nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Harding började spela trumpet som barn, men i tonåren tog intresset för dirigering över. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Sir Simon Rattle vid Birminghams symfoniorkester i ett år. Han avslutade sin tid med att själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

I augusti 2018 avslutade Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers storslagna Symfoni nr 8 tillsammans med internationella stjärnsolister som Karen Cargill och Christopher Maltman. I september gästade de Anima Mundi-festivalen i Pisa och i november åker orkestern på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Harding är även en eftertraktad operadirigent med återkommande engagemang vid exempelvis La Scala i Milano, Wiener Staatsoper och festivalen i Aix-en-Provence.

Harding är angelägen att utbilda och inspirera sin publik. Han vill att barn och ungdomar själva skall få uppleva musiken med instrument i händerna och att publiken får en fördjupad relation till – och därmed också förståelse av – musiken. ”Jag vill förmedla att musik är mer än en kort förströelse,” säger Harding. ”Den är en del av våra liv och jag tror att när publiken blir medveten om det kommer de att lyssna på ett annat sätt.”

Joshua Bell fick sin första violin vid fyra års ålder. Tio år senare debuterade han som solist med orkester hos Philadelphia Orchestra under Riccardo Muti. Sedan dess är hans berömda konsertpartners världen över oräkneliga. Den av utmärkelser kantade karriären har varit sällsynt mångsidig, inklusive flitigt arbete med filmmusik. Framträdandet som obemärkt gatumusikant i Washingtons tunnelbana för tio år sedan, ett led i ett medialt experiment, gav inte mycket pengar men enorm publicitet. Bell är medlem av president Obamas Committee on the Arts and the Humanities, och deltar i Michelle Obamas undervisningsprojekt Turnaround Arts. Sedan 2011 leder han legendariska kammarorkestern Academy of St. Martin-in-the Fields. Joshua Bells Stradivarius från 1713 bär namnet Huberman.

Musiken

Ungefärliga tider

Man har sagt att om Marcel Proust skrivit musik, så hade den kunnat låta som de alltför få verken av Ernest Chausson. Inga stora gester, men ändå ofta intensivt passionerad. Chaussons tidiga frånfälle var en stor musikhistorisk förlust. En nobel konstnär, som även ägnat sig åt skrivande och tecknande innan musiken tog över. Som påfallande många andra tonsättare var han först en rätt nödbedd juridikstuderande. Till skillnad från majoriteten av dessa blev han faktiskt färdig jurist, 1877 kunde han svära sin advokated i Paris. Samma år skrev han sin första sång, och då han två år senare i München bevittnade en föreställning av Wagners Tristan och Isolde var saken klar. Musiken fick det bli, studier inleddes vid Pariskonservatoriet för Jules Massenet, innan det visade sig att tvillingsjälen César Franck passade bättre. Chausson hade under hela sin karriär problem med prestationsångest, och kände sig som en främmande fågel i musikerkollektivet. Han var välbärgad och behövde aldrig leva av sin konst, vilket han snarast såg som ett problem. Som rik och välmående kan man sakna det lidande geniets aura. Men som sekreterare i Société nationale de musique var han en viktig stöttepelare i det parisiska musiklivet, och hans salong blev en mötesplats för litterär och musikalisk nobless som Mallarmé, Debussy, Albéniz, pianisten Alfred Cortot eller den belgiske violinisten och tonsättaren Eugène Ysaÿe. Det var den senare som gjorde honom nervös genom att be om en violinkonsert. Konsertformen skrämde, vid en tid då han ansåg sig vara på väg mot en ny frihetsfas. Svaret på beställningen blev Poème för violin och orkester, skriven 1896 och uruppförd samma år av Ysaÿe som naturligtvis också tillägnades verket. I praktiken en mycket lyrisk och uttrycksrik liten violinkonsert, enligt Chaussons levnadstecknare Jean Gallois inspirerad av en berättelse av Ivan Turgenjev. En historia fylld av svartsjuka och död med kopplingar till författarens olyckliga passion för mezzosopranen Pauline Viardot, tillika tonsättare, målare och författare – och tillsammans med sin make ingående i Chaussons bekantskapskrets. Hur det än är med den saken är Poème absolut inte programmusik. Vännen och kollegan Isaac Albéniz arrangerade i hemlighet och för egna pengar att Breitkopf publicerade partituret. Chausson behövde lite draghjälp under sina anfall av svag självkänsla.

Ernest Chausson:
Född: 21 januari 1855 i Paris.
Död: 10 juni 1899 i Limay.
Utbildning: Kompositionsstudier för Jules Massenet på Pariskonservatoriet från 1880, privata studier i samma ämne för César Franck 1880-83.
Verk: Få men utsökta orkesterverk: Symfoni B-dur, Poème för violin och orkester, de symfoniska dikterna Viviane och Soir de fête. Lysande kammarmusik som Konsert för piano, violin och stråkkvartett och Pianokvartett. Poème de l’amour et de la mer för sopran och orkester, solosånger och körverk, operan Le Roi Arthus.
Tonsättaren som mötte trafikdöden: Karriären hade börjat blomstra på allvar då Chausson tog sin sista cykeltur nära ett av sina lantställen, Château de Mioussets. Man fann honom vid foten av en backe, där han tycktes ha kraschat mot en tegelmur och ögonblickligen avlidit. På grund av hans depressiva läggning florerade självmordsrykten, sannolikt helt grundlösa, efter den tragiska händelsen.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ett virtuoseri i stil med en ungersk rapsodi, det var så Maurice Ravel betecknade Tzigane från 1924. Onekligen ett stycke som kräver sin virtuos, en svindlande utmaning för vilken solist som helst, med Paganinis berömda alternativt fruktade Capricer som modell. 1922 hade Ravel med stort intresse lyssnat till Béla Bartóks första violinsonat med den ungerska violinisten Jelly d’Aranyi och tonsättaren vid pianot. Hon var släkt med självaste Joseph Joachim, oupplösligt förknippad med Brahms och paret Schumann, och en av 1800-talets främsta violinister. Tzigane beställdes och tillägnades d’Aranyi, och uruppfördes av henne vid en Ravel-festival i London i april 1924. Verket var ännu inte orkestrerat utan hade pianoackompanjemang, fastän med det säregna tillbehöret luthéal som föreslaget alternativ. Detta belgiska patent från 1919 gör att pianot kan briljera med nya klangfärger, till exempel låta som en cimbalom, vilket ju passade utmärkt i det ungerskinspirerade sammanhanget. Uruppförandet skedde med den makalösa manicken påkopplad, men uppfinningen blev aldrig någon succé. De enda allmänna repertoarverk som använt den är av just Ravel, förutom i Tzigane förekommer den även i operan L’enfant et les sortilèges. Senare under 1924 tillkom orkesterversionen som i oktober uruppfördes i Amsterdam med Samuel Dushkin som solist, berömd inte minst för sitt nära samarbete med Igor Stravinsky. Ravels förmåga att imitera senromantiskt violinvirtuoseri var det sannerligen inget fel på, men kritikerreaktionerna på tilltaget var till en början blandade. Tonsättaren använder inga autentiska romska melodier, men formen känns igen från den ungerska folkdansen csárdás (som ursprungligen inte har något med romsk musik att göra), med en långsam inledning (lassú) och en mycket livlig fortsättning (friss).

Maurice Ravel:
Född: 7 mars 1875, Ciboure, Frankrike?
Död: 28 december 1937, Paris, Frankrike
Utbildning: Conservatoire de Paris som han relegerades från – två gånger!
Verk i urval: Boléro, Daphnis och Chloé, Pavane för en död prinsessa, Gåsmors sagor, Couperins grav, Tzigane, La valse, Pianokonsert i G-dur, Pianokonsert i D-dur för vänster hand, Barnet och förtrollningarna, Shéhérazade.
Ravel till eleven Vaughan Williams: ”Såsen du häller runt melodin är bara en smaksak. Det är den melodiska linjen som är viktig”.

Text Gunnar Lanzky-Otto

Gustav Mahlers fyra första symfonier brukar kallas ”Wunderhornsymfonierna”. Deras stämningsvärld är starkt förbunden med den tyska folkdiktsamlingen Des knaben Wunderhorn, som gavs ut i början av 1800-talet och inspirerade många av romantikens litterära och musikaliska konstnärer.

I och med den femte symfonin, som tillkom­ men under åren 1901–1902, började en ny fas i Mahlers skapande. Den är liksom nr 6 och nr 7 rent instrumental och mer absolut­ musikalisk än de föregående. Nr 5 är faktiskt den enda av hans symfonier som – så vitt vi vet – är oberoende av yttre ”program”. Gemensamt för de tre mellan­symfonierna är att de är hållna i dyster grundstämning, ibland sorgmarschartad som i nr 5, ibland hopplöst tragisk som i nr 6, ibland vibrerande av nattliga spökstämningar som i nr 7.

I den femte började Mahlers kontrapunktiska mästerskap göra sig gällande på allvar. Man har förmodat att det bland annat hade att göra med hans studier av Bachs musik under de här åren. Kontrapunktiken skulle sedan komma att utvecklas ännu mer fram till de sista verken. En höjdpunkt i det avseendet finner vi femte symfonins final.  Ett stort fugakomplex med inslag av rondo; det är inte bara frågan om enkel och dubbel fugering – sådan har många excellerat i före och efter Mahler – utan tre och till och med fyra teman genomförs samtidigt. Också scherzosatsen är rik på kontrapunktik, om än inte lika sammansatt som finalens.

Polyfonin krävde för att bli tydlig en ännu mer utvecklad instrumentationskonst än Mahlers tidigare musik. Också idet avseendet står vi i och med detta verk inför en vändpunkt. Orkesterbehandlingen var ingenting som kom av sig själv, den krävde mycket arbete. Det är inte förvånande att Mahler just den här gången fortsatte att revidera instrumentationen i åratal efter det att musiken hade blivit färdig och hade blivit uppförd. I den första versionen lär till exempel slagverkssektionen ha varit stor och utnyttjats så flitigt att tonsättarens hustru Alma förskräckt talade om en ”symfoni för slagverk ”. Av det märks inte mycket efter revideringarna.

Även Bruno Walter, som hörde uruppförandet i Köln hösten 1904, har berättat: Det var första, och som jag tror, enda gången som uppförandet av ett Mahlerverk under hans egen ledning lämnade mig otillfredsställd. Instrumentationen lät inte stämmornas komplicerade kontrapunktiska väv komma fram klart, och efteråt klagade Mahler för mig att han aldrig tycktes uppnå mästerskap i orkesterbehandling. Senare underkastade han instrumentationen den grundligaste omarbetning, som något av hans verk fått genomgå. Mottagandet av symfonin var, såvitt jag minns, mycket entusiastiskt och visade tydligt hur den allmänna uppskattningen av tonsättaren växte.

Ännu ett par år dessförinnan hade den fjärde symfonin vid uruppförandet i München mött häftig opposition och i Wien ”resulterade meningsmotsättningarna i … att det nästan kom till handgripligheter mellan entusiaster och motståndare” skriver Walter.

Första gången man hör femte symfonin upplever man nog den dystra stämningen som verkets huvudkaraktär. Man märker dock snart att det trots inledningssatsens tunga sorgmarsch och den andras upprivna atmosfär alltmer tenderar mot optimism.

Det första satsparet bildar den första av symfonins tre avdelningar. Andra delen består av tredje satsen, som är symfonins längsta. Den har funktion av centralt scherzo och pendlar mellan forcerad uppsluppenhet och nervös skugglik hemlighetsfullhet. Fjärde och femte satserna bildar tredje avdelningen. Den fjärde är det fullkomligt avspända och välkända adagiettot för stråkar och harpa, vilket slutligen övergår iden ljusa optimistiska finalen med all sin kontrapunktiska lekfullhet.

Text: Sven Kruckenberg

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Max Bruch, vars verk tidigare spelat en mera framstående roll i konsertlivet än vad de rätt sparsamma uppförandena nu låter förmoda, tillhör de konservativare bland  sekelslutets komponister. Han var en mått­full romantiker, snarast av Mendelssohns skola, oberörd av varje inflytande från den Wagner-Lisztska riktningen, en akademiker både till kynne och verksamhet. Bruch, som var född i Köln, började tidigt komponera; redan vid 14 års ålder fick han en symfoni uppförd i sin födelsestad. Från 1865 var han verksam som dirigent, bl a i Sondershausen, Berlin, Liverpool och Breslau. 1891 blev Bruch professor i komposition vid musik­högskolan i Berlin i vilken egenskap han kvarstod till 191o. Han var en betydande kraft inom det akademiska lägret, beklädde framskjutna förtroendeposter och hedrades med utmärkelser. Tyngdpunkten inom Bruchs mycket rika produktion ligger på körverkens område. Inom denna genre blev han ytterst populär, och alla körföreningar sjöng flitigt hans verk. Numera är denna popularitet förbleknad. Mest känd är Bruch numera genom sin berömda första violinkonsert, som fortfarande intar en framstående plats på violinistrepertoaren. Rätt länge spelades också hans senare violinkompositioner: den andra och tredje konserten samt Skotsk fantasi. Hans instrumentala alstring omfattar i övrigt både symfonier och kammarmusik. Bruchs bästa egen­skaper var en stor teknisk skicklighet, ett flytande, folkligt präglat melos* och en ovanlig förmåga att få allting att ”klinga”, vare sig han skrev för kör eller violin. G-mollkonserten är tillägnad den store violinmästaren Joseph Joachim, som hjälpt tonsättaren med en del violinistiska detaljer vid utarbetandet. Det var också främst genom Joachim och Eugène Ysaÿe, som verket kom att nå sin stora popularitet. Joachim spelade konserten första gången 1868 vid en musikfest i Köln, och därmed var vägen för dess kommande segertåg med ens öppnad. Konsertens första sats avviker från det sedvanliga formschemat; den är friare gestaltad och har titeln ”förspel”. I mera traditionell form håller sig andra och tredje satserna -det sköna, känslo­mättade adagiot och den friskt fram­stormande finalen med dess tacksamma men dock icke ytligt virtuosa behandling av soloinstrumentet.
*Melos, även melik eller melisk poesi, i antikens Grekland benämning på poesi avsedd att sjungas, främst använd om den äldsta lyriken, som normalt framfördes av en sångare eller kör till musikackompanjemang.

Max Bruch:
Född: 6 januari 1838, Köln, Tyskland.
Död: 20 oktober 1920, Friedenau, Tyskland.
Verk i urval: Två stycken violinkonserter , Skotsk fantasi för violin och orkester, Kol Nidrei för cello och orkester, Konsert för klarinett, viola och orkester, operan Scherz, List und Rache.
Om Konsert för två pianon a-moll: De amerikanska systrarna Rose och Ottilie Sutro beställde en pianokonsert av Bruch. Konserten skickades till dem, varpå systrarna skrev om verket i stora delar och tog dessutom åt sig äran – och copyrighten – för det. Det var också den version som systrarna  uruppförde tillsammans med Philadelphia Orchestra under Leopold Stokowski 1916. Efter att systrarna dött, hittades den ursprungliga versionen bland deras kvarlåtenskap. Konserten återställdes till Bruchs ursprungliga version och spelades för första gången in 1973.

Text Gereon Brodin

Gustav Mahlers fyra första symfonier brukar kallas ”Wunderhornsymfonierna”. Deras stämningsvärld är starkt förbunden med den tyska folkdiktsamlingen Des knaben Wunderhorn, som gavs ut i början av 1800-talet och inspirerade många av romantikens litterära och musikaliska konstnärer.

I och med den femte symfonin, som tillkom­ men under åren 1901–1902, började en ny fas i Mahlers skapande. Den är liksom nr 6 och nr 7 rent instrumental och mer absolut­ musikalisk än de föregående. Nr 5 är faktiskt den enda av hans symfonier som – så vitt vi vet – är oberoende av yttre ”program”. Gemensamt för de tre mellan­symfonierna är att de är hållna i dyster grundstämning, ibland sorgmarschartad som i nr 5, ibland hopplöst tragisk som i nr 6, ibland vibrerande av nattliga spökstämningar som i nr 7.

I den femte började Mahlers kontrapunktiska mästerskap göra sig gällande på allvar. Man har förmodat att det bland annat hade att göra med hans studier av Bachs musik under de här åren. Kontrapunktiken skulle sedan komma att utvecklas ännu mer fram till de sista verken. En höjdpunkt i det avseendet finner vi femte symfonins final.  Ett stort fugakomplex med inslag av rondo; det är inte bara frågan om enkel och dubbel fugering – sådan har många excellerat i före och efter Mahler – utan tre och till och med fyra teman genomförs samtidigt. Också scherzosatsen är rik på kontrapunktik, om än inte lika sammansatt som finalens.

Polyfonin krävde för att bli tydlig en ännu mer utvecklad instrumentationskonst än Mahlers tidigare musik. Också idet avseendet står vi i och med detta verk inför en vändpunkt. Orkesterbehandlingen var ingenting som kom av sig själv, den krävde mycket arbete. Det är inte förvånande att Mahler just den här gången fortsatte att revidera instrumentationen i åratal efter det att musiken hade blivit färdig och hade blivit uppförd. I den första versionen lär till exempel slagverkssektionen ha varit stor och utnyttjats så flitigt att tonsättarens hustru Alma förskräckt talade om en ”symfoni för slagverk ”. Av det märks inte mycket efter revideringarna.

Även Bruno Walter, som hörde uruppförandet i Köln hösten 1904, har berättat: Det var första, och som jag tror, enda gången som uppförandet av ett Mahlerverk under hans egen ledning lämnade mig otillfredsställd. Instrumentationen lät inte stämmornas komplicerade kontrapunktiska väv komma fram klart, och efteråt klagade Mahler för mig att han aldrig tycktes uppnå mästerskap i orkesterbehandling. Senare underkastade han instrumentationen den grundligaste omarbetning, som något av hans verk fått genomgå. Mottagandet av symfonin var, såvitt jag minns, mycket entusiastiskt och visade tydligt hur den allmänna uppskattningen av tonsättaren växte.

Ännu ett par år dessförinnan hade den fjärde symfonin vid uruppförandet i München mött häftig opposition och i Wien ”resulterade meningsmotsättningarna i … att det nästan kom till handgripligheter mellan entusiaster och motståndare” skriver Walter.

Första gången man hör femte symfonin upplever man nog den dystra stämningen som verkets huvudkaraktär. Man märker dock snart att det trots inledningssatsens tunga sorgmarsch och den andras upprivna atmosfär alltmer tenderar mot optimism.

Det första satsparet bildar den första av symfonins tre avdelningar. Andra delen består av tredje satsen, som är symfonins längsta. Den har funktion av centralt scherzo och pendlar mellan forcerad uppsluppenhet och nervös skugglik hemlighetsfullhet. Fjärde och femte satserna bildar tredje avdelningen. Den fjärde är det fullkomligt avspända och välkända adagiettot för stråkar och harpa, vilket slutligen övergår iden ljusa optimistiska finalen med all sin kontrapunktiska lekfullhet.

Text: Sven Kruckenberg

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus