arrow

Harding & Veronika Eberle

Schumanns Violinkonsert, den enda han skrev, uruppfördes nästan 100 år efter att han dog. I dag betraktas den som ett av hans viktigaste verk och står på många solisters repertoar, däribland Veronika Eberle som har en varm relation till verket. Anton Bruckner kallade sin Symfoni nr 5 för den ”fantastiska” symfonin. Olika omständigheter gjorde att han, liksom Schumann, aldrig fick höra sitt verk framföras.

Få verk har haft ett så märkligt öde som Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll. Efter att ha legat bortglömd i över 80 år togs den fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert, och uruppfördes av Georg Kulenkampf i Berlin den 26 november 1937. En månad senare spelades konserten i USA av violinisten Yehudi Menuhin, som ansåg att den var ”länken mellan Beethovens och Brahms violinkonserter”.

Konserten blev Schumanns sista orkesterverk och komponerades hösten 1853 för violinisten Joseph Joachim, underbarnet som han träffat hemma hos Mendelssohn 1843. I ett brev till Schumann hade denne klagat över bristen på vettig violinrepertoar. Trots ett lyckat samarbete kring Schumanns Fantasi för violin och orkester i C-dur i september 1853 rann arbetet med konserten ut i sanden. Den ansågs bära spår av Schumanns tilltagande psykiska sjukdom och efter dennes död 1856 vägrade Clara och Joachim låta trycka den och förpassade den till gömmorna. Numera är konserten införlivad i den stående repertoaren och finns i åtskilliga inspelningar, bland annat med Daniel Harding som dirigent. Första satsens ödesmättat punkterade huvudtema avlöses av en drömsk, långsam sats (den enda Joachim hade accepterat) som i sin tur utan uppehåll övergår i en dansant leende final i en slags hövisk polonäsrytm.

Anton Bruckner är med sina mäktiga symfonier en av romantikens särlingar. När han kom till Wien 1868 drogs han in på Wagners sida i den pågående konflikten med Brahms, trots att den förstnämndes konstteorier inte alls intresserade Bruckner. Men intryck av Wagners orkesterteknik hade han redan tagit under tiden som organist i Linz domkyrka. Först efter uruppförandet av den sjunde symfonin i Leipzig 1884 hyllades Bruckner som ett geni, mer i Tyskland och Holland än i det övriga Europa. Numera räknas han till den symfoniska musikens nydanare och banade även väg för en tonsättare som Gustav Mahler.

Ryktet om att Bruckners osäkerhet skulle ha föranlett de många omarbetningar hans symfonier blev föremål för stämmer inte. Tvärtom var han konstnärligt mer målmedveten än man föreställer sig. Inom ramen för det 1929 grundade Brucknersällskapet gavs symfonierna ut i två olika utgåvor, något som knappast minskat förvirringen kring de olika versionerna. Den väldiga Symfoni nr 5 i B-dur – komponerad 1875–76, reviderad fram till 1878 och uruppförd först 1894 – föreligger emellertid bara i en version. Det är den enda symfoni av Bruckner som har en långsam inledning. Den återkommer i den kontrapunktiskt förtätade finalen med dess kulminerande brasskoral.

Text: Henry Larsson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

&

Tyska violinisten Veronika Eberle hyllas för sin sällsynta balans och mognad i sitt musicerande, egenskaper som tagit henne till flera av världens främsta orkestrar, konsertscener och internationella festivaler. Genombrottet kom när hon som sextonåring framförde Beethovens violinkonsert tillsammans med Berliner Philharmoniker och Simon Rattle under påskfestivalen i Salzburg 2006. Sedan dess har hon arbetat med dirigenter som Paavo Järvi, Alan Gilbert, Kent Nagano, Yannick Nézet-Séguin och James Gaffigan och med orkestrar som London Symphony Orchestra, Tonhalle Orchester Zürich, New York Philharmonic, Gewandhausorchester Leipzig och Concertgebouworkest Amsterdam. Eberle spelar på en Stradivarius från 1693 utlånad av Reinhold Würth Musikstiftung.

Musiken

Ungefärliga tider

Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll blev också hans sista orkesterverk. Det var meningen att den skulle uruppföras i Düsseldorf i oktober 1853 med Joseph Joachim som solist, men programkommittén valde Beethovens violinkonsert i stället. Även speltillfällen i Hannover 1854 och postumt i Leipzig 1857 gick om intet. Joachim kritiserade aldrig konserten öppet inför Robert själv, men det är tydligt att han hyste en motvilja mot att framföra den och efter hans död bestämde sig Joachim och Roberts änka Clara för att inte publicera verket. Mer än åttio år senare togs konserten fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert. Till slut uruppfördes den av Georg Kulenkampff i Berlin den 26 november 1937. Bara en månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som menade att den var ”länken” mellan Beethovens och Brahms violinkonserter.

Första satsen inleds ödesmättat med ett punkterat tema som andas förtvivlan och oförlöst sorg. Dess knotiga hamrande för tankarna till den mörka skuggvärld som för Schumanns egen del var högst verklig. Det andra temat är milt resignerat och trösterikt. Kanske var det den, med klassiska mått mätt, högst begränsade temabearbetningen som i Joachims och Claras ögon främst låg konserten i fatet? Satsen avlöses i vart fall av en drömsk, långsam andra sats – den enda Joachim till fullo hade accepterat – med karaktären av en vaggvisa. Ackompanjerad av viola och celli spelar solisten en själfull melodi liknande sången Frühlingsankunft ur Schumanns Liederalbum für die Jugend. Utan uppehåll övergår konserten i en dansant, leende final i en slags hövisk polonäsrytm, något som Joachim skämtsamt associerade till dåtida polsk politik. Finalens huvudtema presenteras av soloviolinen och orkestern svarar med återkommande refränger. Våndan från första satsen är borta, jagad på flykten av stiliserad, klassisk elegans.

Text: Henry Larsson

Anton Bruckner återvände gärna till ett litet antal motiv och rytmer. I dagens populärmusik hade det varit en formel för att skriva radioplågor och schlagers, men dåtidens kritiker menade att han skrev samma symfoni om och om igen och bara bytte nummer. I relief mot hans religiösa grubblande kan vi i dag se hela hans musikaliska livsverk som ett enda uttryck, men det tedde sig tämligen obegripligt för en musikteoretiker i slutet av 1800-talet.

I Wien handlade debatten om att hålla på antingen Brahms eller Wagner, en debatt som Bruckner själv försökte hålla sig utanför, men han beskylldes ändå för att vara en osjälvständig Wagner-efterapare. Det råder ingen tvekan om att Richard Wagner var hans stora inspiration och förebild, men Bruckner skulle så småningom hitta ett eget uttryck, även om det skulle dröja innan erkännandet kom.

Bruckners första verk refuserades som ospelbara och välmenande kollegor och beundrare lyckades övertyga honom om att göra musiken mer spelbar. Symfoni nr 5 i B-dur betraktas som hans mest originella, men också intellektuella och heroiska. Bruckner skriver inte för fest, dans eller andra världsliga sysselsättningar, även om vi kan ana ett och annat tema från hans tid som fiolspelare på bydanserna. Här utnyttjar han hela orkestern i ett febrigt religiöst sökande efter svar på de stora frågorna om alltings existens.

I dag kan Bruckner-experter på ett roande (och oroande) sätt uppehålla sig i timmar med musikteoretiska analyser av huruvida det verkligen är sonatform eller inte i hans musik. Det går också att bara luta sig tillbaka och nöja sig med hur otroligt kul det är att lyssna på orkestern. Här är det verkligen Symfoni med stort S. Lyssna noga efter de till synes helt olika delarna som vävs ihop på ett intrikat sätt. Bruckner förbereder ett tema innan det presenteras fullt ut. Sedan finns det kvar i bakgrunden tills nästa tar vid. Den femte är en av de få symfonier som Bruckner inte omarbetade och manuskriptet finns kvar i orört originalskick.

Text: Johan Norberg

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 25 min inkl. paus