arrow

Harding & Veronika Eberle

Schumanns Violinkonsert, den enda han skrev, uruppfördes nästan 100 år efter att han dog. I dag betraktas den som ett av hans viktigaste verk och står på många solisters repertoar, däribland Veronika Eberle som har en varm relation till verket. Anton Bruckner kallade sin Symfoni nr 5 för den ”fantastiska” symfonin. Olika omständigheter gjorde att han, liksom Schumann, aldrig fick höra sitt verk framföras.

Få verk har haft ett så märkligt öde som Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll. Efter att ha legat bortglömd i över 80 år togs den fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert, och uruppfördes av Georg Kulenkampf i Berlin den 26 november 1937. En månad senare spelades konserten i USA av violinisten Yehudi Menuhin, som ansåg att den var ”länken mellan Beethovens och Brahms violinkonserter”.

Konserten blev Schumanns sista orkesterverk och komponerades hösten 1853 för violinisten Joseph Joachim, underbarnet som han träffat hemma hos Mendelssohn 1843. I ett brev till Schumann hade denne klagat över bristen på vettig violinrepertoar. Trots ett lyckat samarbete kring Schumanns Fantasi för violin och orkester i C-dur i september 1853 rann arbetet med konserten ut i sanden. Den ansågs bära spår av Schumanns tilltagande psykiska sjukdom och efter dennes död 1856 vägrade Clara och Joachim låta trycka den och förpassade den till gömmorna. Numera är konserten införlivad i den stående repertoaren och finns i åtskilliga inspelningar, bland annat med Daniel Harding som dirigent. Första satsens ödesmättat punkterade huvudtema avlöses av en drömsk, långsam sats (den enda Joachim hade accepterat) som i sin tur utan uppehåll övergår i en dansant leende final i en slags hövisk polonäsrytm.

Anton Bruckner är med sina mäktiga symfonier en av romantikens särlingar. När han kom till Wien 1868 drogs han in på Wagners sida i den pågående konflikten med Brahms, trots att den förstnämndes konstteorier inte alls intresserade Bruckner. Men intryck av Wagners orkesterteknik hade han redan tagit under tiden som organist i Linz domkyrka. Först efter uruppförandet av den sjunde symfonin i Leipzig 1884 hyllades Bruckner som ett geni, mer i Tyskland och Holland än i det övriga Europa. Numera räknas han till den symfoniska musikens nydanare och banade även väg för en tonsättare som Gustav Mahler.

Ryktet om att Bruckners osäkerhet skulle ha föranlett de många omarbetningar hans symfonier blev föremål för stämmer inte. Tvärtom var han konstnärligt mer målmedveten än man föreställer sig. Inom ramen för det 1929 grundade Brucknersällskapet gavs symfonierna ut i två olika utgåvor, något som knappast minskat förvirringen kring de olika versionerna. Den väldiga Symfoni nr 5 i B-dur – komponerad 1875–76, reviderad fram till 1878 och uruppförd först 1894 – föreligger emellertid bara i en version. Det är den enda symfoni av Bruckner som har en långsam inledning. Den återkommer i den kontrapunktiskt förtätade finalen med dess kulminerande brasskoral.

Text: Henry Larsson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Tyska violinisten Veronika Eberle hyllas för den sällsynta balans och mognad i sitt musicerande som tagit henne till flera av världens främsta orkestrar, konsertscener och internationella festivaler. Säsongen 2018–2019 var hon Artist-in-Residence vid Jenaer Philharmoniker där hon både uppträtt med orkestern, givit mästarkurser och deltagit i undervisningsprojekt. Hon har även turnerat med Philharmoniker Hamburg och Kent Nagano, debuterat med Atlanta Symphony Orchestra och Danmarks Radios Symfoniorkester liksom med Kansai Philharmonic Orchestra och Tokyo Symphony Orchestra. Genombrottet kom när hon introducerades för konsertpubliken av Simon Rattle som sextonåring under påskfestivalen i Salzburg 2006. Sedan dess har hon arbetat med dirigenter som Paavo Järvi, Robin Ticciati, James Gaffigan och orkestrar som Tonhalle Orchester Zürich, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Hon spelar på en Stradivarius 1700, ”Dragonetti” utlånad av Nippon Music Foundation.

Musiken

Ungefärliga tider

Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll blev också hans sista orkesterverk. Det var meningen att den skulle uruppföras i Düsseldorf i oktober 1853 med Joseph Joachim som solist, men programkommittén valde Beethovens violinkonsert i stället. Även speltillfällen i Hannover 1854 och postumt i Leipzig 1857 gick om intet. Joachim kritiserade aldrig konserten öppet inför Robert själv, men det är tydligt att han hyste en motvilja mot att framföra den och efter hans död bestämde sig Joachim och Roberts änka Clara för att inte publicera verket. Mer än åttio år senare togs konserten fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert. Till slut uruppfördes den av Georg Kulenkampff i Berlin den 26 november 1937. Bara en månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som menade att den var ”länken” mellan Beethovens och Brahms violinkonserter.

Första satsen inleds ödesmättat med ett punkterat tema som andas förtvivlan och oförlöst sorg. Dess knotiga hamrande för tankarna till den mörka skuggvärld som för Schumanns egen del var högst verklig. Det andra temat är milt resignerat och trösterikt. Kanske var det den, med klassiska mått mätt, högst begränsade temabearbetningen som i Joachims och Claras ögon främst låg konserten i fatet? Satsen avlöses i vart fall av en drömsk, långsam andra sats – den enda Joachim till fullo hade accepterat – med karaktären av en vaggvisa. Ackompanjerad av viola och celli spelar solisten en själfull melodi liknande sången Frühlingsankunft ur Schumanns Liederalbum für die Jugend. Utan uppehåll övergår konserten i en dansant, leende final i en slags hövisk polonäsrytm, något som Joachim skämtsamt associerade till dåtida polsk politik. Finalens huvudtema presenteras av soloviolinen och orkestern svarar med återkommande refränger. Våndan från första satsen är borta, jagad på flykten av stiliserad, klassisk elegans.

Text: Henry Larsson

Anton Bruckner återvände gärna till ett litet antal motiv och rytmer. I dagens populärmusik hade det varit en formel för att skriva radioplågor och schlagers, men dåtidens kritiker menade att han skrev samma symfoni om och om igen och bara bytte nummer. I relief mot hans religiösa grubblande kan vi i dag se hela hans musikaliska livsverk som ett enda uttryck, men det tedde sig tämligen obegripligt för en musikteoretiker i slutet av 1800-talet.

I Wien handlade debatten om att hålla på antingen Brahms eller Wagner, en debatt som Bruckner själv försökte hålla sig utanför, men han beskylldes ändå för att vara en osjälvständig Wagner-efterapare. Det råder ingen tvekan om att Richard Wagner var hans stora inspiration och förebild, men Bruckner skulle så småningom hitta ett eget uttryck, även om det skulle dröja innan erkännandet kom.

Bruckners första verk refuserades som ospelbara och välmenande kollegor och beundrare lyckades övertyga honom om att göra musiken mer spelbar. Symfoni nr 5 i B-dur betraktas som hans mest originella, men också intellektuella och heroiska. Bruckner skriver inte för fest, dans eller andra världsliga sysselsättningar, även om vi kan ana ett och annat tema från hans tid som fiolspelare på bydanserna. Här utnyttjar han hela orkestern i ett febrigt religiöst sökande efter svar på de stora frågorna om alltings existens.

I dag kan Bruckner-experter på ett roande (och oroande) sätt uppehålla sig i timmar med musikteoretiska analyser av huruvida det verkligen är sonatform eller inte i hans musik. Det går också att bara luta sig tillbaka och nöja sig med hur otroligt kul det är att lyssna på orkestern. Här är det verkligen Symfoni med stort S. Lyssna noga efter de till synes helt olika delarna som vävs ihop på ett intrikat sätt. Bruckner förbereder ett tema innan det presenteras fullt ut. Sedan finns det kvar i bakgrunden tills nästa tar vid. Den femte är en av de få symfonier som Bruckner inte omarbetade och manuskriptet finns kvar i orört originalskick.

Text: Johan Norberg

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 25 min inkl. paus

Ingår i följande konsertserier: