HARDING MÖTER VERONIKA EBERLE
Den tyska violinisten Veronika Eberle gästar åter Berwaldhallen, denna gång för att tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester framföra Bèla Bartóks första violinkonsert – hans kärleksförklaring till sin ungdomskärlek. Dessutom spelar Radiosymfonikerna Antonín Dvořáks sällan framförda symfoniska dikt Middagshäxan, samt den högst personliga och intima Symfoni nr 7. Allt under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.
Fredagens konsert den 16 september sänds direkt i Sveriges Radio P2 och med bild på Berwaldhallen Play med start kl 19.00.
Konserten inleds med Antonín Dvořáks sällan spelade verk Middagshäxan, en tjeckisk folklig ballad som ingår i samlingen Kytice (Buketten) av Karel Jaromír Erben. Ur samlingen valde Dvořák ut fyra sagor, som han tonsatte kring 1896. Att skriva en rad färgsprakande symfoniska dikter var ett projekt Dvořák länge önskat göra, och nu fick tid att fullfölja. Resultatet blev några av hans finaste stycken för orkester.
Middagshäxan är en spöklik varelse, som används i folksagor för att skrämma stygga barn. I Erbens ballad hotar mamman sitt barn med häxan, och säger att hon åkallar denna om barnet inte lyder. Barnet lyssnar inte på modern, och vid middagstid dyker häxan överraskande upp. Hon kräver att barnet ska följa med henne, och när pappan kommer hem till middagen finner han sin fru liggande avsvimmad, med deras livlösa barn i famnen.
Folkmusik och folksång utövade ett särskilt inflytande på Bartók, som var fascinerad av deras enkelhet och ibland grova direkthet. I den skatt av folkmusik som han samlade in fann han musikaliska element som till stor del dittills varit okända – nya typer av skalor, asymmetriska rytmer, ständiga taktväxlingar och ovanliga melodibildningar. Dessa använde han till att förnya den konstmusik han vuxit upp med. Han sade själv senare att folkmusiken hade fått honom att ”komma ur den vedertagna dur-molltonaliteten”.
Utvecklingen av hans nya musikstil påverkades också av den personliga kris han genomgick, i form av obesvarad kärlek till violinisten Stefi Geyer under åren 1907 och 1908. Han tillägnade henne sin första violinkonsert, men hon avvisade den, vilket ledde till att den inte spelades. Konserten framfördes långt senare, först fjorton år efter hans död.
Att Dvořáks Symfoni nr 7 från 1885 går i d-moll är ingen slump, då tonarten av tradition förknippas med död och smärta. Symfonin har undertiteln ”Från de sorgliga åren”, vilket vittnar om ett högst personligt verk. Symfonin behandlar i första hand moderns bortgång, något som flankeras av en politisk underton. Tjeckernas frihetskamp mot överheten, Österrike-Ungern, genomsyrar musiken. Efter att hört uruppförandet av Brahms Symfoni nr 3 F-dur, som Dvořák rest till Berlin enbart för att kunna höra, var han fast besluten att inte bara komponera en lika bra symfoni som vännen, utan även överträffa sig själv och sin senaste. Symfonin kom att bli en stor framgång vid sitt uruppförande i London 1885, och blev hans genombrott som symfoniker.
Text: Andreas Konvicka
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.
Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.
”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”
Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.
Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.
Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.
Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Tyska violinisten Veronika Eberle hyllas för sin sällsynta balans och mognad i sitt musicerande, egenskaper som tagit henne till flera av världens främsta orkestrar, konsertscener och internationella festivaler. Genombrottet kom när hon som sextonåring framförde Beethovens violinkonsert tillsammans med Berliner Philharmoniker och Simon Rattle under påskfestivalen i Salzburg 2006. Sedan dess har hon arbetat med dirigenter som Paavo Järvi, Alan Gilbert, Kent Nagano, Yannick Nézet-Séguin och James Gaffigan och med orkestrar som London Symphony Orchestra, Tonhalle Orchester Zürich, New York Philharmonic, Gewandhausorchester Leipzig och Concertgebouworkest Amsterdam. Eberle spelar på en Stradivarius från 1693 utlånad av Reinhold Würth Musikstiftung.
Musiken
Middagshäxan (Polednice) är den andra av fyra symfoniska dikter komponerade av Antonín Dvořák runt 1896. Texterna är samtliga hämtade ur den poetiska samlingen Buketten (Kytice) av den tjeckiske poeten Karel Jaromír Erben . Ämnena i dessa dikter är ofta våldsamma och grymma, och enligt bohemisk folklore har middagstiden, liksom midnatten, sina egna onda andar – middagshäxorna – som utövar sin demoniska makt från klockan elva till klockan tolv på dagen. ”Även om styckena är skrivna i bemärkelsen folkmusik, är ibland det dramatiska inslaget fortfarande ganska dominerande. Det här är ballader och varje stycke innehåller tre eller fyra personer, som jag har försökt representera i musiken”, sade Dvořák själv. För övrigt var han ganska sparsam med att illustrera händelserna med hjälp av sin musik, då han ogillade programmusik intensivt, och föredrog att allmänheten var okunnig om den programmatiska bakgrunden till hans symfoniska dikter. Han räknade med att hans landsmän grundligt kände till de använda folksagorna.
Dvořák delade upp och tonsatte handlingen i fyra avsnitt där ett grundtema i C-dur utvecklas under sagans gång, från den inledande idyllen till den dramatiska avslutningen. Av de fyra texterna är Middagshäxan det knapphändigaste, så Dvořák kände sig tvungen att utöka verket och lägga till en introduktion. Den första delen (Allegretto) utspelar sig i en trivsam hemmaidyll, där barnets glada lek illustreras av klarinetten medan modern förbereder middagen. Irriterad på det livfullt och högljutt lekande barnet säger hon åt honom att leka tystare (oboe). Han börjar gråta, och oboens upprepade toner representerar barnets skrik, men modern blir bara mera irriterad. Tillslut hotar hon med att kalla på Middagshäxan, vars tema hörs kort i klarinetterna och fagotterna innan barnet lugnar ner sig och tystnar tillfälligt för att snart återigen leka vilt och högljutt. Modern blir återigen arg. Plötsligt, gestaltad av basklarinett som ackompanjeras av darrande, dämpade stråkar, anländer en brun liten häxa med ett dok över huvudet (Andante sostenuto). ”Ge mig dit barn” befaller hon skrämmande gestaltat av basklarinett, fagotter och intensiva trumpeter, medan modern förtvivlat försöker fly med barnet i sin famn. I ett skrämmande scherzo (Allegro) förvandlas häxans tema till en frenetisk dans i träblåsets höga läge. Modern skriker och ber häxan skona dem, men svimmar med barnet fortfarande i sin famn, och när klockan slår tolv försvinner häxan. Stråkarna tar över temat (Andante), när den inte ont anande fadern kommer hem. När han öppnar dörren finner han modern kollapsad på golvet (solo-oboe) och han försöker väcka liv i henne. Under en ljuvlig modulation (flöjt och klarinett) till A-dur återfår hon medvetandet, men allt vänds till förtvivlan när fadern finner barnet död vid moderns sida. I fjärran hörs häxans glädjeskrik.
Text: Andreas Konvicka
Mot slutet av sitt liv menade Bela Bartók att saken var klar, det fanns bara en violinkonsert av honom att räkna med, nämligen Violinkonsert nr 2 från 1938. Men som namnet antyder finns det också en nr 1. Uruppförandet av ettan dröjde dock femtio år och den bar på för tonsättaren smärtsamma minnen.
Violinkonsert nr 1 från 1907-08 antogs vara försvunnen, troligen förstörd, ända tills den ungerska violinisten Stefi Geyer avled 1956. Bartók hade mött henne då hon studerade vid Budapestakademin, där han själv var pianolärare. Han började skriva en violinkonsert, tänkt som tre olika karaktärsskildringar av den åtrådda. Men Stefi blev snart Bartóks stora olyckliga kärlek. Hon lär ha avvisat honom, inte minst för hans uttalade ateism. I ett sorgset brev skrev tonsättaren: ”Då jag läst ert brev satte jag mig vid pianot – jag har den trista föraningen att jag inte kommer att finna någon annan tröst i livet än musik.” Han bifogade därunder en notskiss med ”Stefi-motivet” som första satsen bygger på. Tredje satsen skulle ha speglat ”den kallsinniga och tystlåtna Stefi”, men den fick vara. De två färdiga satserna tillägnades i alla fall henne, och hon tog också emot dem. Däremot spelade hon aldrig konserten offentligt utan agerade precis som kompositören hoppades genom att förvara noterna i byrålådan till sin död.
Där hittades de tillsammans med hennes önskan om detaljer kring ett uruppförande, vilket ägde rum i Basel 1958. Bartók-kunniga hade inga problem att känna igen första satsen. Den hade återanvänts som det första av Två porträtt med titeln Ett ideal. Självklart kunde detta undersköna stycke musik inte få förfaras. ”Musik direkt från hjärtat”, menade Bartók själv. Andra satsen, ett porträtt av Stefi Geyer som charmig och underhållande virtuos, var däremot ny för publiken. Konserten markerar brytpunkten mellan det påtagligt senromantiska och vad som komma skulle, den mer folkmusikinfluerade Bartók som vi oftare får höra idag.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Det är antagligen tack vare Johannes Brahms som Antonín Dvořák fick möjlighet att ägna sig åt att komponera på heltid. Det var i mitten av 1870-talet som Brahms fick upp ögonen för Dvořák och rekommenderade honom till sin förläggare Simrock. Dvořák var då verksam som altviolinist och organist och komponerade bara vid sidan av. Men med stöd från denna värdefulla kontakt kunde komponerandet utvecklas och 1874 publicerades Slaviska danser. De blev en omedelbar succé, Dvořáks namn blev känt och hans musik spelades ofta bl a i England.
Av The Royal Philharmonic Society i London fick Dvořák nu både en beställning på en symfoni och blev dessutom orkesterns hedersmedlem. Den sjätte symfonin hade skrivits fyra år tidigare och Dvořák hade redan planer på en ny. Efter endast tre månaders arbete var Symfoni nr 7 d-moll färdig och den 22 april 1885 uruppfördes den med tonsättaren själv som dirigent. Även detta blev en succé och snabbt spreds symfonin med hjälp av kända dirigenter som Hans Richter, Hans von Bülow och Arthur Nikisch.
Dvořák-kännare räknar den nionde symfonin som den mest populära, men denna som den mest gedigna. Det finns en teori om anledningen till de patriotiska, tragiskt klingande dragen i denna symfoni. Dvořák var en hängiven tågentusiast och tillbringade en hel del tid på järnvägsstationen i Prag. Vid ett av sina besök där såg han soldater återvända för att övervaka en stödkonsert. Detta grep och inspirerade Dvorak till att komponera musik med det tjeckiska folket i åtanke.
I den första satsen förekommer fina hornsolon och dramatiska, nästan Wagner-influerade avsnitt. Den andra satsen är mer intim och enkel. Inledningen är en melodislinga med hymnkaraktär spelad av klarinetten. Stämningen tas upp i orkestern och breddas till storslagen, varm klang. Återblickar till den första satsen gör att Dvořák binder ihop helheten. I scherzo-satsen blir det dans av folklig karaktär, en böhmisk furiant. Dramatiken stegras och mot slutet är vi återigen i den folkliga miljön. Finalen, slutligen, är fulländad med ödesmättad stämning och även här förekommer dansanta avsnitt. Några wagnerska återkopplingar till sats ett föregår avslutningen med jublande orkesterprakt.
Text: Evabritt Selén
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min, inkl paus
Biljetter
Ingår i följande konsertserier:
Fler konserter
RADIOKÖREN MÖTER KRISTA AUDERE
Vinnare av Eric Ericson Award, lettiska Krista Audere, i ett körprogram från renässansen till i dag.
PROKOFJEVS SJUA
Pianisten Behzod Abduraimov gästar åter Berwaldhallen, denna gång med Rachmaninovs Paganinivariationer. Dessutom får vi höra Radiosymfonikerna i Prokofjevs fantasifulla sjunde symfoni.
MONICA Z FOREVER AND EVER!
Tommy Körberg, Lise & Gertrud, Calle Bagge och ett helt pärlband av kända och mindre kända artister står på scenen denna minnesvärda musikafton.