arrow

HARDING & MAHLER

Daniel Harding leder Radiosymfonikerna och solisterna Johanna Wallroth och Christian Gerhaher i en konsert där vi möter Gustav Mahler i tre olika verk: den fantasieggande sångcykeln Des Knaben Wunderhorn, den fjärde symfonin och den korta orkestersatsen Blumine – ursprungligen den andra satsen i tonsättarens första symfoni. En kväll av storslagen musik med sekelskiftets Wien som fond.

Sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn var en återkommande referenspunkt för Gustav Mahler, och den avspeglas på olika sätt i alla hans fyra första symfonier. Den fjärde symfonin betraktas ibland som Mahlers ljusaste, kanske på grund av hur klangen av bjällror ger en lekfull skjuts in i första satsen. Samtidigt finns någonting febrigt i de repetitiva, hårt smattrande bjällrorna, och hela stycket tycks rymma ett växelspel mellan lek och död. I andra satsen, ”Freund Hein spielt auf”, möter vi Hein, en sinnebild av döden, som leder en dödsdans. Finalens sång – här framförd av Johanna Wallroth – handlar om himmelriket sett genom ett barns perspektiv, och bygger på sången ”Das himmlische Leben”, från just Des Knaben Wunderhorn.

Des Knaben Wunderhorn är en speciell sångcykel såtillvida att uttolkaren är fri att själv välja vilka sånger som skall framföras. Urvalet till Christian Gerhahers framförande vid den här konserten involverar den stillsamma Urlicht, som även utgör den fjärde satsen i Mahlers andra symfoni. Mitt i sångerna i konserten framförs orkesterverket Blumine – ursprungligen den andra satsen i Mahlers första symfoni. Blumine betyder ungefär ”blomsterstycke”, och är döpt efter en essäsamling av Jean Paul Richter, som var en av Mahlers favoritförfattare.

Daniel Hardings val att samla Wunderhorn-sångerna, Blumine och den fjärde symfonin i samma konsert är både ett spännande sätt att visa på Mahlers variationsrika uttrycksregister, och att öppna för frågan om vad Mahler säger oss i dag. Verksam vid sekelskiftet 1900 befann sig Mahler på gränsen mellan en ny tid och en förgången. När antisemitismen växte i Europa utsattes Mahler på grund av sitt judiska ursprung för upprepade attacker, och senare, på 1930-talet, svartlistades hans musik av nazisterna. År 1907 flyttade Mahler från Wien till New York.

En del tänkare har menat att Mahlers musik förebådar en modernitet som sträcker sig bortom en rent musikalisk aspekt. Filosofen Theodor Adorno har pekat på paralleller mellan Mahler och den samtida författaren Marcel Proust. Båda har, menar Adorno, ett gemensamt förhållande till frågan om tid. I Prousts fall visar det sig genom hur han i På spaning-sviten undersöker minnet. Hos Mahler är det fråga om en konflikt mellan då och sedan, och där musiken enligt Adorno pekar mot en både efterlängtad och skrämmande framtid. Dirigenten och Mahlerpionjären Leonard Bernstein uttryckte en liknande syn, när han sa att det var möjligt att ”förstå” Mahler först efter 1900-talets stora katastrofer. Ett rakt motsatt perspektiv har uttryckts av bland andra dirigenten Daniel Barenboim, som menar att det är omöjligt att höra historiska skeenden i musik, lika lite som det går att säga att musiken avspeglar en tonsättares privata känsloliv.

Kan musiken säga något om världen, och om den kan det, vad är det i så fall den säger? Återstår att slå sig ned i Berwaldhallens salong, spetsa öronen, lyssna till Sveriges Radios Symfoniorkester, Christian Gerhaher och Johanna Wallroth – och avgöra själv.

Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Nytt konsertdatum

Observera nytt konsertdatum. Konserten skulle tidigare getts 20 november kl 19

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Christian Gerhaher är en av vår tids främsta romanssångare. Tillsammans med pianisten Gerold Huber har han i över 30 år gjort kritikerrosade konserter och hyllade inspelningar. Utöver klassiska romanser av tonsättare som Schumann och Schubert har Gerhaher och Huber även tolkat nyare verk – 2018 uruppförde de Wolfgang Rihms Tasso-Gedanken.

Gerhaher är även en eftertraktad operasångare med roller som Papageno i Trollflöjten, Rodrigo i Don   Carlos och titelrollerna i Monteverdis Orfeo, Mozarts Don Giovanni och Bergs Wozzeck. Den ständiga paradrollen Wolfram i Wagners Tannhäuser har han gjort i Berlin, Wien, London och München. Gerhaher har på senare år sjungit Amfortas i Wagners Parsifal och gjorde 2018 Nikolaus Lenau i världspremiären av Heinz Holligers Lunea på Zürichoperan.

På Gerhahers konsertrepertoar finns bland annat Mahlers Das Lied von der Erde, Schumanns Das Paradies und die Peri, Mendelssohns Elias och Schumanns Scener ur Goethes Faust. Gerhaher är hedersprofessor vid Münchens musik- och teaterhögskola, har tilldelats den tyska hederstiteln Bayerischer Kammersänger och mottagit Maximiliansorden för konst och vetenskap.

Zerlina

Sopranen Johanna Wallroth kastades in i strålkastarljuset när hon vann första pris i prestigefyllda internationella Mirjam Helin-tävlingen i sång i Helsingfors 2019. Hon var tidigare elev på Kungliga Svenska balettskolan men har sedan 2016 studerat sång vid Musik- och scenkonstuniversitetet i Wien.

Hon operadebuterade 2013 som Barbarina i Figaros bröllop under ledning av Arnold Östman på Ulriksdals slottsteater, följt av framträdanden som Eurydice i Glucks Orfeus och Eurydike på Musik- och scenkonstuniversitetet i Wien, Despina i Così fan tutte på Schörbrunns slottsteater i Wien och Pamina i Trollflöjten på Ryska musikakademin Gnessin. Hon har återvänt till Schörbrunns slottsteater som både Greta i Humperdincks Hans och Greta och som Susanna i Figaros bröllop och har dessutom porträtterat Ismene i Telemanns Orpheus på Vadstena slott.

Säsongen 2019–2020 har Johanna uppträtt som Sömnmalen och Gryningsfen i Hans och Greta på Norrlandsoperan, medverkat i Mahlers fjärde symfoni under ledning av Sakari Oramo i Musikhuset i Helsingfors och debuterar i juli 2020 på Savonlinna operafestival som Frasquita i Carmen.

Musiken

Ungefärliga tider

Det var under de långa semestrarna i Salzkammergut som Gustav Mahler komponerade de flesta av sångerna i Des Knaben Wunderhorn. Samlingen, Pojkens magiska horn, består av folkliga sånger och texter som samlades in av Achim von Arnim och Clemens Brentano under resor i Rhenprovinsen i början av 1800-talet. De sammanställde de sammanlagt 723 sångerna i tre volymer.

Varför tilltalades Mahler av just dessa texter och inte poesi av till exempel Heine, Hölderlin, Eichendorff eller Möricke? Svaret är nog att den folkliga blandningen av kärlekssånger, soldatvisor och vandrings- och barnsånger passade hans lynne bra, och Mahler återkom regelbundet till dessa texter. Totalt 24 sånger, mer än hälften av alla sånger som Mahler komponerade under sin karriär, är tonsättningar av texter ur Des Knaben Wunderhorn.

Den samling som i dag är känd som Sånger ur Des Knaben Wunderhorn påbörjades 1882 och gavs först ut under namnet Humoresker 1899. Den bestod då av tio sånger för sopran eller baryton och orkester. Samlingen utökades till tolv stycken, men efter 1901 togs sångerna Urlicht och Es sungen drei Engel ur samlingen. De ersattes i senare utgåvor med två andra sånger, Revelge och Tamboursg’sell. I dag ingår ofta alla 14 sånger i de kritiska notutgåvorna.

Mahler kände säkert till många av berättelserna sedan barndomen i den mähriska garnisonsstaden Iglau där signalhorn, fanfarer och marscher var en del av vardagen. Texterna fascinerade honom och gav honom möjlighet att behandla ett stort antal ämnen och känslor. Han har berättat hur han fått ett musikaliskt tema i huvudet och sedan bläddrat i samlingen efter en lämplig text.

Mahler komponerade ny musik till texterna i stället för att arrangera befintliga folkmelodier och som så ofta roade han sig med att blanda olika, till synes oförenliga, stilar och element med varandra. Sångerna kan grovt delas in i tre grupper: marscher med fanfarer, lyriska stycken med inslag av kärlek samt humoristiska sånger. Mahler uppnår ofta en intensiv framställning av mänsklighet, och lyckas kontrastera trånande romanser med tragiska berättelser om svält och umbäranden.

Tragedierna är fyllda med Mahlers medkänsla för lidande och utblottade människor, andra sånger är komiska och parodiska: Sankt Antonius predikar tappert för fiskar, en allegori för människans oförbätterliga natur. En fågelsångstävling, bedömd av en åsna, döljer en satirisk beskrivning av Mahlers egen kamp mot sina belackare. Krig och elände finns i överflöd – flera sånger berör soldatens hårda liv och har ett starkt antikrigsbudskap.

Detta är inte en sångcykel i vanlig bemärkelse, utan uttolkaren är fri att välja vilka sånger som skall framföras. Varje framförande får då sin egen, speciella tolkning.

Text: Andreas Konvicka

De flesta av Gustav Mahlers symfonier är mer omfångsrika än hans Symfoni nr 1 D-dur, men ändå föregicks den av den allra mest komplicerade kompositionsprocessen utav alla hans symfonier. I inget annat fall gjorde Mahler så många ändringar under så lång tid som i denna förstling. Han hade börjat skissa på symfonin 1884, men skrev det mesta 1888. Förhoppningen var att kunna tjäna en slant, så att han kunde ägna sig åt skapande och slippa dirigera, något som aldrig infriades.

Uruppförandet i Budapest möttes av ringa förståelse från både publik och kritiker. 1893 reviderade Mahler symfonin rejält, men den var fortfarande femsatsig. Efter ännu ett misslyckat framförande året därpå avlägsnade Mahler den andra satsen: det korta och idylliska intermezzot Blumine, som ungefär betyder ”blomsterstycke”, döpt efter en essäsamling av en av tonsättarens favoritförfattare, Jean Paul Richter. Mahler fortsatte med olika bearbetningar ända till 1906, men Blumine fick inte återta sin plats fastän han, ibland hårdnackat, försvarade den.

Till skillnad från de omgivande satserna är Blumine komponerad för en rätt liten orkester. Den har likheter med tredje symfonins kända posthornsolo, men musiken kan också spåras till en förlorad skådespelsmusik som Mahler 1884 hade skrivit för Joseph Victor von Scheffels då oerhört populära diktverk Trumpetaren från Säkkingen. Där förekommer en kärleksfull serenad, Werners trumpetsång, som lär vara identisk med Blumines melankoliska trumpetsolo. 1884 var också året då Mahler skrev sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, ”en vandrande gesälls sånger”. Teman ur den dyker upp även i den första symfonin.

Allt detta drevs av 24-åringens stormande men inte helt besvarade känslor för Johanna Richter, en ung sopran vid operan i Kassel. Var det därför Mahler senare var så ambivalent? Gjorde det för ont att höra Blumine?

1959 dök partituret till Blumine plötsligt upp hos auktionsbyrån Sotheby’s i London. Köparen skänkte det till det framstående Yale-universitetet och symfoniorkestern i köparens hemstad New Haven, Connecticut. Sommaren 1967 dirigerades satsen av Benjamin Britten inom ramen för Aldeburgh-festivalen i Suffolk, och nu hade alla mest bara gott att säga om det charmerande lilla stycket.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Centralt för förståelsen av Mahlers fjärde symfoni, komponerad åren runt sekelskiftet 1900, är den tyska sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Dessa folkliga sånger från början av 1800-talet skulle tjäna som inspirationskälla för tonsättaren genom hela hans karriär. Alla hans fyra första symfonier bär på tydliga drag från Des Knaben Wunderhorn.

Vanligtvis ses den fjärde symfonin som ett av Mahlers mest ljusa och lekfulla verk och inledningen bjuder på en närmast idyllisk atmosfär: Ljudet av bjällerklang och flöjter strömmar mot lyssnaren – som om Mahler skulle vilja illustrera en hästsläde som far fram genom en skog i vinterskrud. Men som så ofta hos Mahler finns också skuggor i musiken. Cirka tio minuter in i första satsen ljuder dova trumpetfanfarer som direkt för tankarna till inledningen i femte symfonins begravningsmarsch. Och i andra satsen, som Mahler benämnde ”Freund Hein spielt auf” (Vännen Hein spelar upp), är Hein en sinnebild för döden och leder en makaber dödsdans. Här instruerar Mahler orkesterns konsertmästare att stämma om sitt instrument för att den ska ljuda så rysligt som möjligt.

Den tredje långsamma satsen bygger på två teman som utvecklas och varieras under satsens gång (det första för cello, det andra för oboe). Även finns ångestartade inslag. Så småningom når vi fram till symfonins höjdpunkt, finalen, som bygger på sången Das himmlische Leben, från Des Knaben Wunderhorn, där vi får vi ta del av hur en tillvaro i himlens värld skulle kunna te sig genom ett barns oskuldsfulla ögon. ”Wir geniessen die himmlischen Freuden” (Vi njuter de himmelska fröjderna), sjunger sopransolisten. Ett liv fyllt av ett överflöd av mat och dryck, sång och dans. Befinner vi oss således i ett paradis, eller finns det smolk i glädjebägaren även här? Mahlers musik är mångtydig, och det är upp till varje lyssnare att själv välja om ljuset eller mörkret ska segra.

Text: Axel Lindhe