HARDING & MAHLER
Daniel Harding leder Radiosymfonikerna och solisterna Johanna Wallroth och Christian Gerhaher i en konsert där vi möter Gustav Mahler i tre olika verk: den fantasieggande sångcykeln Des Knaben Wunderhorn, den fjärde symfonin och den korta orkestersatsen Blumine – ursprungligen den andra satsen i tonsättarens första symfoni. En kväll av storslagen musik med sekelskiftets Wien som fond.
Lär dig mer om kompositören Gustav Mahler i samtalsserien: Nyfiken på: Gustav Mahler
Sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn var en återkommande referenspunkt för Gustav Mahler, och den avspeglas på olika sätt i alla hans fyra första symfonier. Den fjärde symfonin betraktas ibland som Mahlers ljusaste, kanske på grund av hur klangen av bjällror ger en lekfull skjuts in i första satsen. Samtidigt finns någonting febrigt i de repetitiva, hårt smattrande bjällrorna, och hela stycket tycks rymma ett växelspel mellan lek och död. I andra satsen, ”Freund Hein spielt auf”, möter vi Hein, en sinnebild av döden, som leder en dödsdans. Finalens sång – här framförd av Johanna Wallroth – handlar om himmelriket sett genom ett barns perspektiv, och bygger på sången ”Das himmlische Leben”, från just Des Knaben Wunderhorn.
Des Knaben Wunderhorn är en speciell sångcykel såtillvida att uttolkaren är fri att själv välja vilka sånger som skall framföras. Urvalet till Christian Gerhahers framförande vid den här konserten involverar den stillsamma Urlicht, som även utgör den fjärde satsen i Mahlers andra symfoni. Mitt i sångerna i konserten framförs orkesterverket Blumine – ursprungligen den andra satsen i Mahlers första symfoni. Blumine betyder ungefär ”blomsterstycke”, och är döpt efter en essäsamling av Jean Paul Richter, som var en av Mahlers favoritförfattare.
Daniel Hardings val att samla Wunderhorn-sångerna, Blumine och den fjärde symfonin i samma konsert är både ett spännande sätt att visa på Mahlers variationsrika uttrycksregister, och att öppna för frågan om vad Mahler säger oss i dag. Verksam vid sekelskiftet 1900 befann sig Mahler på gränsen mellan en ny tid och en förgången. När antisemitismen växte i Europa utsattes Mahler på grund av sitt judiska ursprung för upprepade attacker, och senare, på 1930-talet, svartlistades hans musik av nazisterna. År 1907 flyttade Mahler från Wien till New York.
En del tänkare har menat att Mahlers musik förebådar en modernitet som sträcker sig bortom en rent musikalisk aspekt. Filosofen Theodor Adorno har pekat på paralleller mellan Mahler och den samtida författaren Marcel Proust. Båda har, menar Adorno, ett gemensamt förhållande till frågan om tid. I Prousts fall visar det sig genom hur han i På spaning-sviten undersöker minnet. Hos Mahler är det fråga om en konflikt mellan då och sedan, och där musiken enligt Adorno pekar mot en både efterlängtad och skrämmande framtid. Dirigenten och Mahlerpionjären Leonard Bernstein uttryckte en liknande syn, när han sa att det var möjligt att ”förstå” Mahler först efter 1900-talets stora katastrofer. Ett rakt motsatt perspektiv har uttryckts av bland andra dirigenten Daniel Barenboim, som menar att det är omöjligt att höra historiska skeenden i musik, lika lite som det går att säga att musiken avspeglar en tonsättares privata känsloliv.
Kan musiken säga något om världen, och om den kan det, vad är det i så fall den säger? Återstår att slå sig ned i Berwaldhallens salong, spetsa öronen, lyssna till Sveriges Radios Symfoniorkester, Christian Gerhaher och Johanna Wallroth – och avgöra själv.
Hedvig Ljungar
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.
Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.
”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”
Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.
Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.
Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.
Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Christian Gerhaher är en av vår tids främsta romanssångare. Tillsammans med pianisten Gerold Huber har han i över 30 år gjort kritikerrosade konserter och hyllade inspelningar. Utöver klassiska romanser av tonsättare som Schumann och Schubert har Gerhaher och Huber även tolkat nyare verk – 2018 uruppförde de Wolfgang Rihms Tasso-Gedanken.
Gerhaher är även en eftertraktad operasångare med roller som Papageno i Trollflöjten, Rodrigo i Don Carlos och titelrollerna i Monteverdis Orfeo, Mozarts Don Giovanni och Bergs Wozzeck. Den ständiga paradrollen Wolfram i Wagners Tannhäuser har han gjort i Berlin, Wien, London och München. Gerhaher har på senare år sjungit Amfortas i Wagners Parsifal och gjorde 2018 Nikolaus Lenau i världspremiären av Heinz Holligers Lunea på Zürichoperan.
På Gerhahers konsertrepertoar finns bland annat Mahlers Das Lied von der Erde, Schumanns Das Paradies und die Peri, Mendelssohns Elias och Schumanns Scener ur Goethes Faust. Gerhaher är hedersprofessor vid Münchens musik- och teaterhögskola, har tilldelats den tyska hederstiteln Bayerischer Kammersänger och mottagit Maximiliansorden för konst och vetenskap.
Den svenska sopranen Johanna Wallroth trädde fram i rampljuset i samband med att hon vann första pris i den prestigefyllda Mirjam Helin International Singing Competition 2019. Under två säsonger var hon knuten till Wiener Staatsopers operastudio och mottog 2021 det eftertraktade Birgit Nilsson-stipendiet.
Wallroth utbildade sig inledningsvis till dansare vid Kungliga svenska balettskolan men kom senare att fokusera på röststudier och tog examen vid Universität für Musik und darstellende Kunst (MDW) i Wien. Hon gjorde sin operadebut som Barbarina i Figaros bröllop under ledning av Arnold Östman på Ulriksdals slottsteater i Stockholm och har sedan gjort många stora roller på scener i Sverige och Europa, bland andra Despina i Così fan tutte på Schlosstheater Schönbrunn i Wien och Pamina i Trollflöjten på Gnesin-akademin i Moskva. Under säsongen 2019/2020 sjöng hon Zerlina i Don Juan i en uppmärksammad livestreamad föreställning tillsammans med Radiosymfonikerna under ledning av chefsdirigent Daniel Harding. Under säsongerna 2020/21 och 2021/22 framträdde Wallroth också i flera uppsättningar på Wiener Staatsoper.
Johanna Wallroth har också en diger meritlista från konsertscenen. Bland annat har hon gjort Mahlers fjärde symfoni tillsammans med Sakari Oramo på Musikhuset i Helsingfors och Mozarts Requiem tillsammans med Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Barbara Hannigan. Hon var solist i Mahlers fjärde symfoni under en turné till Antwerpen, Amsterdam, Dortmund, Köln, Hamburg och Luxemburg tillsammans med Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester.
Säsongen 2022/23 inleds med en debut på Drottningholmsteatern under teaterns operafestival där hon sjunger Leocasta i Vivaldis Il Giustino tillsammans med Drottningholmsteaterns orkester under ledning av George Petrou, och hon framträder för första gången på Opernhaus Zürich i en balettuppsättning med koreografi av Christian Spück efter Monteverdis madrigaler.
Johanna Wallroth är utsedd till ”Klassiska artisten i P2” under säsongen 2022/23 där hon deltar i ett flertal konserter tillsammans med Radiosymfonikerna, bland annat Bergs Sju tidiga sånger under ledning av Daniel Harding, Mozart-arior med Martin Fröst och Schuberts Mässa i ess-dur med Andràs Schiff.
Musiken
Des Knaben Wunderhorn
Det var under de långa semestrarna i Salzkammergut som Gustav Mahler komponerade de flesta av sångerna i Des Knaben Wunderhorn. Samlingen, Pojkens magiska horn, består av folkliga sånger och texter som samlades in av Achim von Arnim och Clemens Brentano under resor i Rhenprovinsen i början av 1800-talet. De sammanställde de sammanlagt 723 sångerna i tre volymer.
Varför tilltalades Mahler av just dessa texter och inte poesi av till exempel Heine, Hölderlin, Eichendorff eller Möricke? Svaret är nog att den folkliga blandningen av kärlekssånger, soldatvisor och vandrings- och barnsånger passade hans lynne bra, och Mahler återkom regelbundet till dessa texter. Totalt 24 sånger, mer än hälften av alla sånger som Mahler komponerade under sin karriär, är tonsättningar av texter ur Des Knaben Wunderhorn.
Den samling som i dag är känd som Sånger ur Des Knaben Wunderhorn påbörjades 1882 och gavs först ut under namnet Humoresker 1899. Den bestod då av tio sånger för sopran eller baryton och orkester. Samlingen utökades till tolv stycken, men efter 1901 togs sångerna Urlicht och Es sungen drei Engel ur samlingen. De ersattes i senare utgåvor med två andra sånger, Revelge och Tamboursg’sell. I dag ingår ofta alla 14 sånger i de kritiska notutgåvorna.
Mahler kände säkert till många av berättelserna sedan barndomen i den mähriska garnisonsstaden Iglau där signalhorn, fanfarer och marscher var en del av vardagen. Texterna fascinerade honom och gav honom möjlighet att behandla ett stort antal ämnen och känslor. Han har berättat hur han fått ett musikaliskt tema i huvudet och sedan bläddrat i samlingen efter en lämplig text.
Mahler komponerade ny musik till texterna i stället för att arrangera befintliga folkmelodier och som så ofta roade han sig med att blanda olika, till synes oförenliga, stilar och element med varandra. Sångerna kan grovt delas in i tre grupper: marscher med fanfarer, lyriska stycken med inslag av kärlek samt humoristiska sånger. Mahler uppnår ofta en intensiv framställning av mänsklighet, och lyckas kontrastera trånande romanser med tragiska berättelser om svält och umbäranden.
Tragedierna är fyllda med Mahlers medkänsla för lidande och utblottade människor, andra sånger är komiska och parodiska: Sankt Antonius predikar tappert för fiskar, en allegori för människans oförbätterliga natur. En fågelsångstävling, bedömd av en åsna, döljer en satirisk beskrivning av Mahlers egen kamp mot sina belackare. Krig och elände finns i överflöd – flera sånger berör soldatens hårda liv och har ett starkt antikrigsbudskap.
Detta är inte en sångcykel i vanlig bemärkelse, utan uttolkaren är fri att välja vilka sånger som skall framföras. Varje framförande får då sin egen, speciella tolkning.
Text: Andreas Konvicka
Blumine
De flesta av Gustav Mahlers symfonier är mer omfångsrika än hans Symfoni nr 1 D-dur, men ändå föregicks den av den allra mest komplicerade kompositionsprocessen utav alla hans symfonier. I inget annat fall gjorde Mahler så många ändringar under så lång tid som i denna förstling. Han hade börjat skissa på symfonin 1884, men skrev det mesta 1888. Förhoppningen var att kunna tjäna en slant, så att han kunde ägna sig åt skapande och slippa dirigera, något som aldrig infriades.
Uruppförandet i Budapest möttes av ringa förståelse från både publik och kritiker. 1893 reviderade Mahler symfonin rejält, men den var fortfarande femsatsig. Efter ännu ett misslyckat framförande året därpå avlägsnade Mahler den andra satsen: det korta och idylliska intermezzot Blumine, som ungefär betyder ”blomsterstycke”, döpt efter en essäsamling av en av tonsättarens favoritförfattare, Jean Paul Richter. Mahler fortsatte med olika bearbetningar ända till 1906, men Blumine fick inte återta sin plats fastän han, ibland hårdnackat, försvarade den.
Till skillnad från de omgivande satserna är Blumine komponerad för en rätt liten orkester. Den har likheter med tredje symfonins kända posthornsolo, men musiken kan också spåras till en förlorad skådespelsmusik som Mahler 1884 hade skrivit för Joseph Victor von Scheffels då oerhört populära diktverk Trumpetaren från Säkkingen. Där förekommer en kärleksfull serenad, Werners trumpetsång, som lär vara identisk med Blumines melankoliska trumpetsolo. 1884 var också året då Mahler skrev sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, ”en vandrande gesälls sånger”. Teman ur den dyker upp även i den första symfonin.
Allt detta drevs av 24-åringens stormande men inte helt besvarade känslor för Johanna Richter, en ung sopran vid operan i Kassel. Var det därför Mahler senare var så ambivalent? Gjorde det för ont att höra Blumine?
1959 dök partituret till Blumine plötsligt upp hos auktionsbyrån Sotheby’s i London. Köparen skänkte det till det framstående Yale-universitetet och symfoniorkestern i köparens hemstad New Haven, Connecticut. Sommaren 1967 dirigerades satsen av Benjamin Britten inom ramen för Aldeburgh-festivalen i Suffolk, och nu hade alla mest bara gott att säga om det charmerande lilla stycket.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Centralt för förståelsen av Mahlers fjärde symfoni, komponerad åren runt sekelskiftet 1900, är den tyska sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Dessa folkliga sånger från början av 1800-talet skulle tjäna som inspirationskälla för tonsättaren genom hela hans karriär. Alla hans fyra första symfonier bär på tydliga drag från Des Knaben Wunderhorn.
Vanligtvis ses den fjärde symfonin som ett av Mahlers mest ljusa och lekfulla verk och inledningen bjuder på en närmast idyllisk atmosfär: Ljudet av bjällerklang och flöjter strömmar mot lyssnaren – som om Mahler skulle vilja illustrera en hästsläde som far fram genom en skog i vinterskrud. Men som så ofta hos Mahler finns också skuggor i musiken. Cirka tio minuter in i första satsen ljuder dova trumpetfanfarer som direkt för tankarna till inledningen i femte symfonins begravningsmarsch. Och i andra satsen, som Mahler benämnde ”Freund Hein spielt auf” (Vännen Hein spelar upp), är Hein en sinnebild för döden och leder en makaber dödsdans. Här instruerar Mahler orkesterns konsertmästare att stämma om sitt instrument för att den ska ljuda så rysligt som möjligt.
Den tredje långsamma satsen bygger på två teman som utvecklas och varieras under satsens gång (det första för cello, det andra för oboe). Även finns ångestartade inslag. Så småningom når vi fram till symfonins höjdpunkt, finalen, som bygger på sången Das himmlische Leben, från Des Knaben Wunderhorn, där vi får vi ta del av hur en tillvaro i himlens värld skulle kunna te sig genom ett barns oskuldsfulla ögon. ”Wir geniessen die himmlischen Freuden” (Vi njuter de himmelska fröjderna), sjunger sopransolisten. Ett liv fyllt av ett överflöd av mat och dryck, sång och dans. Befinner vi oss således i ett paradis, eller finns det smolk i glädjebägaren även här? Mahlers musik är mångtydig, och det är upp till varje lyssnare att själv välja om ljuset eller mörkret ska segra.
Text: Axel Lindhe
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl paus
Biljetter
Fler konserter
PÅ MINUTEN INTAR BERWALDHALLEN 2021
Var med när den klassiska radioleken På minuten spelas in i Berwaldhallen.
TRETTONDAGSKONSERT 2022
Värme och innerlighet präglar Trettondedag jul i Berwaldhallen. Inled året med en lidelsefull musikalisk resa tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören och makalösa solister. En alltigenom stämningsfull kväll som väcker liv i frusna vintersjälar. Konserten spelas in av SVT.