arrow

GUSTAV HOLSTS PLANETERNA

Gustav Holsts Planeterna har fungerat som inspiration till mängder av filmmusik, inte minst John Williams och hans soundtrack till Star Wars-filmerna. Chefsdirigent Daniel Harding och Radiosymfonikerna tolkar detta maffiga och fantasieggande orkesterverk som fortsätter att fascinera publiken mer än 100 år efter det skrevs. Dessutom Alban Bergs gripande sångcykel Sju tidiga sånger med sopranen Johanna Wallroth, som är utnämnd till årets Klassiska artisten i P2.

Alban Berg växte upp med Mahler, Strauss, Debussy och Wagner som klangliga förebilder, vilket också märks i hans Sju tidiga sånger. Av sina ungdomssånger valde Berg 1917 ut tio stycken och gjorde ett häfte med omsorgsfullt handskrivna noter som en gåva till sin fru på deras tioårsjubileum. Ytterligare ett tiotal år senare tog Berg sju av dessa sånger och omarbetade dem till en sångcykel för röst och orkester.

Eftersom sångerna hade komponerats separat behövde de bearbetas och ordnas för att fungera som ett sammanhängande verk. Sångcykelns form vittnar också om Bergs dragning till struktur och mönster: På ett symmetriskt sätt varierar han orkesterackompanjemanget i de sju sångerna, vilket gör att klangerna hela tiden förnyas. Endast i den första och sista sången använder Berg hela orkestern, för maximal effekt. När han började ta lektioner för Arnold Schönberg var Berg helt självlärd, men här visar han den skicklighet han med åren förvärvat i att hantera orkesterns alla klangliga resurser.

Samma år som Alban Berg och hans fru firade tioårsjubileum lade Gustav Holst sista handen vid sitt orkesterverk Planeterna. Gustavs dotter Imogen Holst, själv tonsättare och en inflytelserik musikpersonlighet, skrev att en orkestersvit med olika karaktär i varje sats tilltalade hennes pappa eftersom han hade svårare att tackla ett verk i stort format, som en symfoni.

Liksom Berg använder sig Holst av en stor instrumentbesättning – till och med ännu större, med närmast Mahlerska ambitioner – men liksom Berg är det inte för att slå blå dunster i lyssnarna, eller banka dem gula och blå, utan för att ”han behöver de extra nyanserna i klangfärg och vet hur han skall använda dem” som Ralph Vaughan Williams uttryckte det. Idén till verket fick Holst på en resa till Spanien våren 1913, då han och hans reskamrater diskuterade astrologi. ”Jag studerar endast saker som antyder musik till mig” skrev Holst själv, och med all säkerhet hörde han musik i de färgstarka beskrivningarna av planeterna och deras karaktärer.

De sju satserna i Planeterna kallade Holst för kontrasterande stämningsbilder och det är talande att satsernas ordning inte motsvarar planeternas ordning i solsystemet, utan den som skapar den bästa musikaliska helheten. Uruppförande skedde i september 1918 under ledning av Holsts vän, dirigenten Adrian Boult. Det är svårt att tänka sig i dag, men då uppfattades verket som banbrytande och modernt; så pass nytt att Boult vid ett senare framförande insisterade på att bara spela fem satser, och i en annan ordning, för att göra verket mer lättsmält.

Men redan vid uruppförandet lär musiken ha tjusat åtminstone merparten av publiken. Imogen Holst skrev: ”Till och med de som studerat partituret chockades av Mars larmande ljud. Städerskorna började dansa till Jupiter. Åhörarna kände ålderdomen komma krypande under Uranus. Och i det oförglömliga slutet av Neptunus suddade den hemliga damkören ut gränsen mellan klang och tystnad.”

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Den svenska sopranen Johanna Wallroth trädde fram i rampljuset i samband med att hon vann första pris i den prestigefyllda Mirjam Helin International Singing Competition 2019. Under två säsonger var hon knuten till Wiener Staatsopers operastudio och mottog 2021 det eftertraktade Birgit Nilsson-stipendiet.

Wallroth utbildade sig inledningsvis till dansare vid Kungliga svenska balettskolan men kom senare att fokusera på röststudier och tog examen vid Universität für Musik und darstellende Kunst (MDW) i Wien. Hon gjorde sin operadebut som Barbarina i Figaros bröllop under ledning av Arnold Östman på Ulriksdals slottsteater i Stockholm och har sedan gjort många stora roller på scener i Sverige och Europa, bland andra Despina i Così fan tutte på Schlosstheater Schönbrunn i Wien och Pamina i Trollflöjten på Gnesin-akademin i Moskva. Under säsongen 2019/2020 sjöng hon Zerlina i Don Juan i en uppmärksammad livestreamad föreställning tillsammans med Radiosymfonikerna under ledning av chefsdirigent Daniel Harding. Under säsongerna 2020/21 och 2021/22 framträdde Wallroth också i flera uppsättningar på Wiener Staatsoper.

Johanna Wallroth har också en diger meritlista från konsertscenen. Bland annat har hon gjort Mahlers fjärde symfoni  tillsammans med Sakari Oramo på Musikhuset i Helsingfors och Mozarts Requiem tillsammans med Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Barbara Hannigan. Hon var solist i Mahlers fjärde symfoni under en turné till Antwerpen, Amsterdam, Dortmund, Köln, Hamburg och Luxemburg tillsammans med Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester.

Säsongen 2022/23 inleds med en debut på Drottningholmsteatern under teaterns operafestival där hon sjunger Leocasta i Vivaldis Il Giustino tillsammans med Drottningholmsteaterns orkester under ledning av George Petrou, och hon framträder för första gången på Opernhaus Zürich i en balettuppsättning med koreografi av Christian Spück efter Monteverdis madrigaler.

Johanna Wallroth är utsedd till ”Klassiska artisten i P2” under säsongen 2022/23 där hon deltar i ett flertal konserter tillsammans med Radiosymfonikerna, bland annat Bergs Sju tidiga sånger under ledning av Daniel Harding, Mozart-arior med Martin Fröst och Schuberts Mässa i ess-dur med Andràs Schiff.

Musiken

Ungefärliga tider

Nacht (text: Carl Hauptmann)
Schilflied (text: Nikolaus Lenau)
Die Nachtigall (text: Theodor Storm)
Traumgekrönt (text: Rainer Maria Rilke)
Im Zimmer (text: Johannes Schlaf)
Liebesode (text: Otte Erich Hartleben)
Sommertage (text: Paul Hohenberg)

Alban Berg komponerade redan i tonåren och hade skrivit några sånger i Schuberts stil, men när han började ta lektioner i komposition för Arnold Schönberg var han ändå bara ytligt insatt i djupare kompositionsteknik. Lektionerna var avgörande för Bergs konstnärliga karriär, och när han fick ett arv i november 1905, fick han möjlighet att ägna sig åt musik på heltid. Alban Berg visade vid sidan av sin musikaliska talang ett uttalat litterärt intresse, vilket fick betydelse genom hela hans konstnärliga liv.
Sju tidiga sånger från åren 1905-08 uppvisar flera olika stilistiska egenskaper. Några är tydligt senromantiska med drag av Wolf, Mahler och Richard Strauss, medan andra, skapade under Schönbergs överinseende, avslöjar riktningen mot atonalitet.
Nästan tjugo år senare tog Berg upp sångerna igen, och var fast besluten att förbättra deras musikaliska innehåll. Han ändrade melodier och texter, transponerade några av sångerna och förlängde vissa av dem. Trots den spretiga blandningen av olika poeters texter lyckades han med konststycket att kombinera dem till en cyklisk enhet, och 1928 publicerades de i både piano- och orkesterversioner. Även om sångerna från början inte var tänkta som en cykel  berättar de en historia. Det är en berättelse om kärlek, kanske kompositörens egen kärlek till sin blivande fru Helene, som han träffade när dessa stycken komponerades.

Cykeln kan beskrivas som ett kärleksmöte, ett berusande och bländande överflöd som också har något dekadent över sig. De första två sångerna Nacht och Schilflied, är natursymboliska i sin varma, poetiska prakt. I  Die Nachtigall möts lyssnaren av motsägelsefulla känslor vid vändpunkten i en ung flickas liv och Bergs musik uttrycker tydligt den extas som annars bara antyds i texten. I centrum av cykeln står sången Traumgekrönt, vars eufori följs av utmattning i de två följande sångerna, Im Zimmer och Liebesode. Det hela avrundas genom att Berg i Sommertage letar sig tillbaka till naturen, och finner det som också särskilt kännetecknar den romantiska själen: en frihetssträvan.

Text: Andreas Konvicka

 

 

Gustav Holst växte upp på den engelska landsbygden med en far som var både organist och lärare. Han började tidigt komponera, gjorde lokal succé och skickades till London av sin pappa för att studera vidare. Under studieåren försörjde sig Holst som trombonist i olika orkestrar. Att själv ha suttit med och spelat i orkestrar var mycket värdefullt när han komponerade. 1913 berättade Holst för en vän att han hört talas om de sju planeternas astrologiska karaktärer vilket givit impulser till en mängd musik. På våren 1914 började han komponera Planeterna och tre år senare var den storslagna orkestersviten färdig.

Mars, krigets budbärare, markeras med en brutal rytm i femtakt. Holst använder dissonanser för att markera krigets grymhet och satsens klimax förmedlar en smärta som kan kännas av musiker och åhörare. ”Obehagligt och skrämmande” var Holsts egen kommentar om hur satsen skulle spelas.

Venus, fredens budbärare, karaktäriseras framför allt av träblås i sina övre register, som ett ensamt horn reser sig mot, och flöjter och oboer seglar lugnt nedåt för att möta det. Stråkarna påminner om kärleken till skönheten som lät musiken födas.

Merkurius, den bevingade budbäraren, gestaltas i ett scherzo där Holst använder två tonarter och två rytmer på samma gång. Det verkar som om budbäraren har svårt att veta åt vilket håll han skall.

Jupiter, glädjens budbärare, för tankarna till engelsk folkmusik och satsen förmedlar samma goda stämning och glädje som Holst själv kände när han komponerade. Musiken skulle göra sig lika väl vid en fest på den engelska landsbygden med picknick i det gröna.

Saturnus, åldrandets budbärare, öppnar långsamt och bjuder in till den oundvikliga resan. Holst använder samma instrumentgrupper som i Venus, men här blir musiken inte stillastående. Tromboner spelar en sorgsen procession och långt borta hörs flöjter, som från en annan värld.

Uranus, trollkarlen, gycklar och visar allehanda trick. Trumpeter och tromboner börjar föreställningen med en slags fanfar och sedan visas en mängd trolleritrick upp. Dessa leder till ett majestätiskt forte som plötsligt tystnar – och föreställningen är slut.

Neptunus, mystikern, är en av de tystaste satser som Holst skrivit. Inget tycks hända; klarinetter spelar; ackord förändras; avlägsna röster anas på avstånd; den ordlösa sången klarnar, för att sedan åter försvinna.

Text: Bengt Arwén

Ingår i följande konsertserier: