När han som 21-åring för första gången klev upp på podiet, då framför Finska radions symfoniorkester, såg han sig själv snarare som en tonsättare som dirigerade vid sidan om. Ödet ville annorlunda, men även om Esa-Pekka Salonen är mer känd som dirigent är komposition lika viktigt. Han har själv sagt att båda sidor stimulerar varandra, att tonsättarhjärnan alltid är med. Salonens Cellokonsert utforskar innebörden i virtuositet, ett ord som förknippas med blixtrande rörlighet, avancerade rytmer och teknisk briljans. Han menar dock att även de tysta, nästan helt stillastående ögonblicken kräver oerhörd skicklighet; virtuositet är också att ge en enda ton den djupaste mening. Salonen har beskrivit sig själv som kroniskt nyfiken och har i konserten hämtat inspiration från vitt skilda håll: inslag av kaosteori, meteorologi och astronomi kombineras med detaljrik orkesterbehandling och, i såväl enkla som komplexa partier, virtuosa cellosolon.

En annan banbrytare i sin tid var Heinrich Biber, en österrikisk violinist som med orädd nyfikenhet och musikalisk skicklighet skrev några av musikhistoriens vikigaste verk för instrumentet. Han experimenterade med att stämma om instrumentets strängar, flerstämmighet och mycket avancerad spelteknik. I verket Battalia à 10 har han – redan 1673 – använt sig av olika slags utökade spelsätt som många i dag nog skulle betrakta som moderna, eller åtminstone samtida. Som namnet antyder är det en strid, en batalj, som gestaltas komplett med kanonskott, vinande gevärskulor och taktfasta militärtrummor. Genom att preparera instrumenten med pappersbitar, spela med trä-sidan av stråken och knäppa hårt på strängarna framträder slagfältet för lyssnarnas öron. En av satserna utspelar sig mellan striderna, när de försupna soldaterna sitter och sjunger diverse tyska, böhmiska och tjeckiska folksånger i en kakofoni som närmast för tankarna till Charles Ives.

Richard Wagner, ofta förknippad med sina mäktiga och dramatiska operor, blev som tonåring en stor beundrare av Beethoven. När han 14 år gammal för första gången hörde Beethovens sprudlande Symfoni nr 7 lär han ha blivit tagen, som många andra både före och efter honom, och han beskrev senare symfonin som ”dansens gudomliggörande”. Å ena sidan ett okarakteristiskt uttalande mot bilden av Wagner som allvarsam, intellektuell och svårmodig, men samtidigt och likafullt ett bevis på musikens oemotståndliga lekfullhet och livsglädje. Musikforskaren George Grove skrev att symfonins medryckande fjärde sats ”regeras av en kraft som är bokstavligen oerhörd”. Andra satsen, som i sig blivit ett uppskattat konsertstycke och gjorts i såväl folk- som rockversioner, blev vid uruppförandet så uppskattat att det fick spelas en gång till. Som sagt: vilket bättre sätt än detta att fira en av vår tids största och mest uppskattade musiker, Esa-Pekka Salonen!