arrow

GIL SHAHAM I KORNGOLDS VIOLINKONSERT

”Musik är liv och som sådant outsläckligt”, var Carl Nielsens motto för sin dramatiska fjärde symfoni, som bär på just tillnamnet ”Den outsläckliga”. Här får vi tillfälle att höra Nielsens musik tolkas av Hannu Lintu, chefsdirigent vid Nationaloperan i Helsingfors. Kvällen inleds med Korngolds längtansfulla violinkonsert, där tonsättaren förenar senromantiska tongångar med målande filmmusikaliska teman. Solist är den amerikanske världsviolinisten Gil Shaham, som äntligen återvänder till Berwaldhallen.

 Sebastian Fagerlunds Drifts från 2017, ett verk som nu får sin svenska premiär, är det andra verket i det som utvecklades till en orkestertrilogi, där även verken Stonework och Water Atlas ingår. Trilogin behandlar abstrakt de grundläggande elementen sten och vind, samt vatten och dess kontinuerliga kretslopp. Titeln Drifts (Strömningar) syftar på de formationer som väder, vind och vatten åstadkommer.

 Fagerlunds kompositioner präglas ofta av en tydlig och kraftig riktning framåt, vilket han uppnår med energiska rytmiska pulser, melodiska rörelser och breda harmonier. Vilande på en stabil grund ter sig musiken, åtminstone till en början, långsammare. Den segt glidande harmoniska rörelsen växer så småningom, med hjälp av effektfulla orkesterstegringar. Den går från ett slags urtillstånd där en hel mängd olika instrumentala figurationer tillför musiken energi, och övergår till det överraskande, avslutande snabbare partiet.

Erich Wolfgang Korngolds konsert för violin skrevs 1945 och tillägnades Alma Mahler-Werfel, som sedan många år var familjevän och tillhörde den krets av exilkonstnärer i Kalifornien som flytt nazismens förföljelse. Korngold, som emigrerade 1934, tillbringade sju år i exil i Amerika, och sysselsatte sig huvudsakligen som filmkompositör. Men trots alla framgångar i Hollywood, där han bland annat vann två Oscar för bästa filmmusik, längtade Korngold vid krigsslutet tillbaka till Europa och den västerländska musiktraditionen. Violinkonserten är det första större verket i en medveten omorientering, med vilken Korngold hoppades bli hörd i Europa och kunna bygga vidare på de gamla framgångarna.

Korngold öste ur sin skatt av filmmusik och lånade flera storslagna teman som han genialiskt vävde samman med nyskrivet material till en originell och vansinnigt tekniskt svår, men också överdådig och otroligt vacker, violinkonsert. Trots detta blev konserten efter uruppförandet ingen omedelbar succé, men idag anses verket, med sina beroendeframkallande melodier, djupa originalitet och upphetsande känsla, vara en av 1900-talets stora violinkonserter. I Berwaldhallen tolkas den av Gil Shaham, som sedan debuten som tioåring med Israels filharmoniker, har tagit världen med storm. Liksom förra gången då han besökte Berwaldhallen 2001 spelar han på en Stradivarius från 1699.

Carl Nielsen var en av 1900-talets främsta danska dirigenter och kompositörer, känd framför allt för sina sex symfonier som alla är starkt förankrade i traditionen i fråga om struktur men synnerligen originella i tematisk uppfinning. Nielsen skrev sin fjärde symfoni under första världskriget, och gav den titeln ”Det Uudslukkelige” (Det outsläckliga). Med detta avsåg han livslusten, en känsla som var mycket påtaglig mitt bland alla hemska nyheter om masslakter i det hopplösa skyttegravskrig som pågick.

Nielsens symfoni är uppbyggd i fyra satser utan längre avbrott, och sträcker sig genom en mängd olika stämningar, ibland dystra, men till slut hoppingivande. Som motto över symfonin förtydligade han senare att ”Musik är liv, och som sådant outsläckligt”.

På pulten i Berwaldhallen står finske dirigenten Hannu Lintu, som sedan 2022 är chefsdirigent för Nationaloperan i Helsingfors.

Text: Andreas Konvicka

 


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Hannu Lintu har sedan 2013 varit chefsdirigent för Finska radions symfoniorkester. 2022 tillträder han som chefsdirigent för Finska nationaloperan. Lintu har dirigerat ett flertal succéer i det finska operahuset, bland andra Wagners Tristan och Isolde 2016, Sibelius Kullervo 2017, Bergs Wozzeck 2019 och Strauss Ariadne av Naxos 2020. Han gästar även regelbundet operafestivalen i Savonlinna, vid vilken han bland annat gjort Verdis Otello 2018 and Sallinens Kullervo 2017.

Säsongen 2019/20 har Lintu återvänt som gästdirigent till bland annat symfoniorkestrarna i Boston och Detroit, Orchestre de Paris och Nederländska radions filharmoniska orkester. Han har även debuterat med Chicago Symphony Orchestra, Orchestre symphonique de Montréal, Orchestre Philharmonique de Strasbourg och Tonkünstler-Orchester i Wien. De senaste åren har Lintu samarbetat med bland annat Ungerns nationella filharmoniska orkester, symfoniorkestrarna i Baltimore, St Louis och Cincinnati, New Japan Philharmonic Orchestra, Singapore Symphony Orchestra and NDR Elbphilharmonie.

Hannu Lintu har spelat in en rad album med skivbolagen Ondine, BIS, Naxos, Avie och Hyperion. Han studerade piano och cello vid Sibelius-Akademin och fortsatte sedan vid samma skola med studier I dirigering för Jorma Panula.

Musiken

Ungefärliga tider

Sebastian Fagerlund var omtalad som tonsättare redan vid millennieskiftet men hans verkliga genombrott kom med hans klarinettkonsert 2005–2006. Sedan dess har han bland annat komponerat konserter för violin, gitarr och fagott. Den sistnämnda nominerades till Nordiska rådets musikpris. Hans största orkesterverk, Ignite, vann Teostopriset 2010. Han har också skrivit flera operor.

Drifts från 2017 är mittsektionen i en orkestertriptyk, som inleddes med Stonework 2014-2015 och fortsatte med Water Atlas 2017-2018. De tre verken hämtar inspiration från naturen, framför allt från den storslagna finska skärgården och havet med sina vidsträckta och öppna vyer samt öarna sina kala klippor. I Drifts beskriver Fagerlund vindens och havets förmåga att förvandla landskapets former undan för undan genom sandens eller isens nötning. De tre verken är besläktade och delar i viss mån grundläggande material, men var och en är en självständig enhet i sin egen rätt. Fagerlund utesluter dock inte tanken på att framföra dem tillsammans.

Sebastian Fagerlund hade ursprungligen för avsikt att göra Drifts till ett långsamt stycke. Och som ett sådant börjar det, märkt largo misterioso. Men som så många tonsättare hade Fagerlund svårt att hålla sig till en alltför detaljerad plan och musikmaterialet började anta en egen vilja. Efter sin tröga början tar Drifts fart i ett piggare energico. Dessa två grundtempon dominerar stycket, men även när det snabba materialet börjar bli påtagligt genomsyras verket av en långsam känsla eftersom de två tempozonerna överlappar och läggs över varandra.

Text: Kimmo Korhonen/Marten Andersson

Det musikaliska underbarnet Erich Wolfgang Korngold fick passande nog sitt andranamn efter ett annat av musikhistoriens underbarn, Wolfgang Amadeus Mozart. Korngold började komponera när andra började i grundskolan, spelade själv en egenskriven kantat för Gustav Mahler som nioåring och fick två år senare baletten Snömannen framförd för självaste kejsar Frans Josef I av Österrike. Korngolds kanske mest kända konstmusikverk, operan Den döda staden, skrev han i tjugoårsåldern. På flykt undan nazisterna emigrerade han 1934 till USA där han på kort tid etablerade sig som en av tidernas främsta filmkompositörer.

Korngold verkar inte ha gjort någon större skillnad på konst- och filmmusik. Han närmade sig filmmusiken på samma sätt som de mer traditionella musikdramatiska formerna och kom snarare att därigenom bidra till filmmusikens utveckling. Han frodades i den senromantiska klangvärlden och tog inte till sig särskilt mycket av de modernistiska svängningarna som bröt ny mark hemma i Europa.

Korngolds Violinkonsert i D-dur började som något av ett internskämt mellan honom och den berömde violinisten Bronisław Huberman, som var en vän till familjen och som önskade sig en solokonsert. ”Erich, var är min violinkonsert?” brukade han fråga när han kom på besök. En ljum kväll 1945 häpnade han när Korngold plötsligt satte sig vid pianot och spelade en bit ur den då påbörjade konserten.

Violinkonserten gifter konstmusikern med filmkompositören. Korngold har lånat teman och motiv från inte mindre än fyra olika filmer som han tonsatt på 1930-talet, däribland Anthony Adverse från 1936 som belönades med en Oscar för bästa musik. Huberman spelade till slut aldrig konserten. I stället var det Jascha Heifetz som uruppförde den i februari 1947 till ett positivt första mottagande. En kritiker siade till och med att Korngolds konsert skulle omtalas i samma andetag som Mendelssohns.

Därefter blev det dock värre. New York Times kallade verket nedlåtande för en ”Hollywood-konsert” och brittiska The Sun kallade den syrligt för ”mer korn än guld”. Efterkrigstidens musikliv hade sprungit ifrån Korngolds senromantiska tonspråk och att inte hänga med i utvecklingen innebar att bli hopplöst omsprungen, trots genomgående förstklassigt hantverk och en både lyrisk och virtuos solostämma.

Text: David Saulesco

När Carl Nielsen började arbeta på sin fjärde symfoni, försommaren 1914, hade han just sagt upp sig från sin tjänst vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Äntligen kunde han fritt disponera sin tid och koncentrerat få ge sig hän det egna skapandet. Inte kunde han veta att detta skulle bli den sista fredssommaren på länge och att det första världskriget snart skulle sätta Europa i brand.

Carl Nielsen ville med sitt nya verk skildra själva livet; ”alt hvad man föler og taenker ved det Begrep vi kalder Livet eller rettere ’Liv’ i videste Betydning.” Symfonin skulle enligt egen utsago gestalta ”den elementära livsviljan” – och gavs följaktligen namnet ”Det uudslykkelige”.

Nielsen skriver 1915 i ett brev till vännen Julius Röntgen att den nya symfonin är ”meget forskjellig” från de tidigare: ”der ligger en bestemt Idé til Grund for den, nemlig: at Musikens elementaerste Vaesen er Lys, Liv og Bevaegelse der hugger Stilheden i stykker”.

Symfoni nr 4 – färdigskriven den 27 januari 1916, fem dagar innan uruppförandet – präglas av ett slags fritt strömmande omedelbarhet. Ett närmast intuitivt arbetssätt förefaller ha präglat skapelseprocessen. Eller som Carl Nielsen själv på äldre dar beskrev sina symfonier: ”De har vuxit fram ur någon dimmig föreställning om ett eller annat och har så utvecklat sig till något helt. De har kommit av sig själva och jag har aldrig känt att det kunde gå galet, eftersom de var en del av mig själv.”

Arbetet med symfoni nr 4 påverkades av tidens apokalyptiska stämningar – vilket framkommer inte minst mot slutet där den duellartade striden mellan pukorna formar sig till en smått beethovensk brottning mellan mörker och ljus.

Må vara att Carl Nielsen var rotad i den klassiska symfoniska traditionen Beethoven–Brahms; som så många andra i 1900-talets gryning var han därtill starkt påverkad av Wagner.

Genom Carl Nielsens musik drar ett djärvt sökande efter nya klanger. Vid sidan av den klassicistiska klarheten, den pastorala, folkviseartade mjukheten, löper en lust att utforska hela den senromantiska stratosfären, ja rentav söka vidga tonalitetens gränser – inte à la Schönberg, snarare ungefär som Richard Strauss och Max Reger.

Nielsens spänningsfyllda, djärva, dramatiska fjärde symfoni karakteriseras av säregna harmonier, melodisk idérikedom och en alltigenom utsökt instrumentationskonst. Det är en musik så generös att man lätt överväldigas.

Text: Björn Gustavsson

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min inkl. paus

Ingår i följande konsertserier: