arrow

GERHAHER, HARDING & MAHLER

Lyrisk kärlek, existentiell smärta och giftig satir – Gustav Mahlers sånger Des Knaben Wunderhorn är lika njutbara som underhållande och tolkas här av barytonen Christian Gerhaher. Under ledning av chefsdirigent Daniel Harding ger Radiosymfonikerna Mahlers Blumine, ursprungligen den andra satsen i tonsättarens första symfoni. Bengt Rosengren och Lisa Viguier Vallgårda är solister i Witold Lutosławskis 1980-talsverk Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester. Och så leder Daniel Harding Radiokören i tre körverk av Reger, Bruckner och Brahms.

Se konserten på Berwaldhallen Play.

Witold Lutosławski föddes i Warszawa 1913, rakt in i en orolig tid i Europa. Han var en etablerad tonsättare redan före andra världskriget men försörjde sig under krigsåren främst som kabaré- och krogpianist. Han undkom med nöd och näppe Warszawaupprorets fasor hösten 1944. Genombrottet kom 1954 med Konsert för orkester där folkliga element blandas med en sträv modernism. Med verket Musique funèbre upptogs Lutosławski i den musikaliska avantgardism som skulle komma att placera honom i spetsen för den ”nya polska skolan”. I Jeux venitiens introducerade Lutosławski aleatorisk kontrapunkt: en typ av slumpmässighet i musiken som skulle komma att utmärka många av hans verk. Tekniken var en reaktion mot den seriella musikens matematiska stränghet.

Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester, komponerad 1979-1980, beställdes av den schweiziske dirigenten Paul Sacher. När verket nu spelas i Berwaldhallen är oboisten Bengt Rosengren och harpisten Lisa Viguier Vallgårda solister, båda sedan länge medlemmar i Radiosymfonikerna.

Konsertens tredje solist är barytonen Christian Gerhaher, som framför åtta av Gustav Mahlers Sånger ur Des Knaben Wunderhorn. Gerhahers urval till denna konsert inkluderar den stillsamma sången Urlicht, som även utgör den fjärde satsen i Mahlers andra symfoni. Sångerna pendlar mellan tragedi och komedi. Från en hemsökt nattvakt i Der Schildwache Nachtlied eller döda soldaters spöken som osynliga tvingas vandra i Revelge till den blåögt naiva Rheinlegendchen eller trallande Wer hat dies Liedlein erdacht? Den sistnämnda skrevs, om man får tro sångaren, egentligen av tre gäss som gärna tutar sången för den som inte kan sjunga den själv.

Mitt i de åtta sångerna på programmet framför orkestern Blumine – ursprungligen den andra satsen i Mahlers första symfoni. På senare år har Blumine blivit ett uppskattat litet konsertstycke i egen rätt.

Gustav Mahler öppnar med sin känsligt orkestrerade vokalmusik porten till en djupt andlig värld. Där solisten i Urlicht längtar till det eviga ljuset, ansluter Radiokören i Max Regers Åtta andliga sånger från 1914. Människan lägger sitt öde i Guds händer i den inledande sångens skimrande åttastämmiga sats – kanske en naturlig reaktion från en tonsättare under första världskrigets ångestfyllda första månader. Vid Regers plötsliga bortgång två år senare fann man korrekturet till sångcykeln vid hans säng.

Precis som Reger anknyter Johannes Brahms och Anton Bruckner till äldre tiders körmusik och dess strukturerade skönhet. För Brahms var Johann Sebastian Bach den ojämförligt store förebilden, och de två motetterna, där Warum ist das Licht är den första, är stöpta i samma form som Bachs motetter – komplett med slutkoral och allt. Men under den polerade ytan glöder romantikens smälta guld. Warum? Varför? ropar kören. För Anton Bruckner var renässansens körmusik modersmjölken – och idealet. Vid tretton års ålder antogs han som korgosse vid det kloster där han 59 år senare blev begravd. I Os justi fyller Bruckner en strikt formell körsats à la Palestrina med romantikens starka känslor.

Text: David Saulesco, Henry Larsson & Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN dot 2020/2021
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.

Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Christian Gerhaher är en av vår tids främsta romanssångare. Tillsammans med pianisten Gerold Huber har han i över 30 år gjort kritikerrosade konserter och hyllade inspelningar. Utöver klassiska romanser av tonsättare som Schumann och Schubert har Gerhaher och Huber även tolkat nyare verk – 2018 uruppförde de Wolfgang Rihms Tasso-Gedanken.

Gerhaher är även en eftertraktad operasångare med roller som Papageno i Trollflöjten, Rodrigo i Don   Carlos och titelrollerna i Monteverdis Orfeo, Mozarts Don Giovanni och Bergs Wozzeck. Den ständiga paradrollen Wolfram i Wagners Tannhäuser har han gjort i Berlin, Wien, London och München. Gerhaher har på senare år sjungit Amfortas i Wagners Parsifal och gjorde 2018 Nikolaus Lenau i världspremiären av Heinz Holligers Lunea på Zürichoperan.

På Gerhahers konsertrepertoar finns bland annat Mahlers Das Lied von der Erde, Schumanns Das Paradies und die Peri, Mendelssohns Elias och Schumanns Scener ur Goethes Faust. Gerhaher är hedersprofessor vid Münchens musik- och teaterhögskola, har tilldelats den tyska hederstiteln Bayerischer Kammersänger och mottagit Maximiliansorden för konst och vetenskap.

Bengt Rosengren är solooboist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1983. Han har återkommande framträtt som solist med orkestern, bland annat i Richard Strauss, Wolfgang Amadeus Mozarts samt Bohuslav Martinůs respektive oboekonserter, liksom i Esa-Pekka Salonens Mimo II.

Rosengren tjänstgjorde som solooboist i Stockholms Nya Kammarorkester till dess orkestern upphörde 2019. Även med dem uppträdde han som solist flera gånger, bland annat med Arne Nordheims oboekonsert Boomerang i New York, samt under flera av Stockholms Konserthus tonsättarfestivaler där han bland annat spelade Witold Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe och harpa i närvaro av tonsättaren.

Han är en flitig kammarmusiker, medlem i blåskvintetten Amadé och finns representerad i ett stort antal skiv- och radioinspelningar både som solist och som kammarmusiker. 2009 blev Rosengren inbjuden att vara solooboist i World Orchestra for Peace, en orkester bestående av världens främsta orkestermusiker under ledning av Valery Gergiev. Han är huvudlärare i oboe på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där han även undervisar i kammarmusik och orkesterspel.

&

Lisa Viguier Vallgårda är soloharpist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1993. Med orkestern har hon framträtt som solist i solokonserter av exempelvis Reinhold Glière och Alberto Ginastera. Hon har spelat Wolfgang Amadeus Mozarts dubbelkonsert för flöjt och harpa och dessutom uruppfört Staffan Björklunds Moonscapes, en dubbelkonsert för harpa och basklarinett. På hennes repertoar finns även bland annat Claude Debussys Danse sacrée et Danse profane för soloharpa och stråkorkester.

Viguier Vallgårda är också verksam som kammarmusiker och har förutom med kollegor i orkestern framträtt vid kyrkokonserter och vid kammarmusikfestivalerna i Sandviken och Båstad. Uppvuxen i Frankrike blev hon som 14-åring antagen till Musikkonservatoriet i Paris, där hon senare tog diplomexamen. Hon har bland annat studerat för harpisten Pierre Jamet.

Musiken

Ungefärliga tider

Trots att den inte är mer än cirka 17 minuter lång tog dubbelkonserten för oboe och harpa av Witold Lutosławski omkring sju år att skriva. I själva verket var det slumpen som fördröjde arbetet, då Lutosławski under arbetets gång omprövade i vilken utsträckning han skulle använda de aleatoriska – slumpmässiga – principerna i kompositionen.

Tanken var att den första satsen skulle vara en kort introduktion, att sista satsen skulle vara en samling marscher och att konserten i sin helhet skulle ha en fri form. De aleatoriska principerna skulle inte bara appliceras på de fristående delarna – i den andra satsen skulle de också få avgöra ordningen på satsens sektioner. Det experimentet innebar att början och slutet av sektionerna skulle vara fasta, så att varje sektion sedan kunde kombineras helt fritt med de resterande.

Resultatet blev dock någonting annat. Den första satsen är varken introducerande eller särskilt kort, utan fem minuter lång medan de övriga är sex respektive sju minuter långa. Den sista satsen innehåller en snabb marsch. Sektionerna i den andra satsen verkar för den delen inte vara utbytbara.

Frågan om slump och kontroll präglar hur som helst fortfarande verket. Den första satsen består av fristående ad libitum-sektioner. Den andra satsen är lyrisk och tekniskt krävande, speciellt för oboisten som måste behärska både det höga registret, svår intonation, böjda toner och att spela flera toner samtidigt, så kallade ”multiphonics”. Den tredje satsen består av en rad excentriska marscher med rytmiska och harmoniska variationer. Finalen är ett exempel på komedi i konstmusiken och den skiljer sig starkt från den melankoliska nattmusiken i andra satsen.

I sin helhet är det inte minst orkestreringens rika färger, blandningen av det gåtfulla och det nyckfulla och det invecklade samspelet mellan solisterna som gör att Lutosławskis dubbelkonsert förtjänar ett öra.

Text: Mats Hansson

1. Der Mensch lebt und bestehet nur eine kleine Zeit
3. Nachtlied
4. Unser lieben Frauen Traum

Det var under de långa semestrarna i Salzkammergut som Gustav Mahler komponerade de flesta av sångerna i Des Knaben Wunderhorn. Samlingen, Pojkens magiska horn, består av folkliga sånger och texter som samlades in av Achim von Arnim och Clemens Brentano under resor i Rhenprovinsen i början av 1800-talet. De sammanställde de sammanlagt 723 sångerna i tre volymer.

Varför tilltalades Mahler av just dessa texter och inte poesi av till exempel Heine, Hölderlin, Eichendorff eller Möricke? Svaret är nog att den folkliga blandningen av kärlekssånger, soldatvisor och vandrings- och barnsånger passade hans lynne bra, och Mahler återkom regelbundet till dessa texter. Totalt 24 sånger, mer än hälften av alla sånger som Mahler komponerade under sin karriär, är tonsättningar av texter ur Des Knaben Wunderhorn.

Den samling som i dag är känd som Sånger ur Des Knaben Wunderhorn påbörjades 1882 och gavs först ut under namnet Humoresker 1899. Den bestod då av tio sånger för sopran eller baryton och orkester. Samlingen utökades till tolv stycken, men efter 1901 togs sångerna Urlicht och Es sungen drei Engel ur samlingen. De ersattes i senare utgåvor med två andra sånger, Revelge och Tamboursg’sell. I dag ingår ofta alla 14 sånger i de kritiska notutgåvorna.

Mahler kände säkert till många av berättelserna sedan barndomen i den mähriska garnisonsstaden Iglau där signalhorn, fanfarer och marscher var en del av vardagen. Texterna fascinerade honom och gav honom möjlighet att behandla ett stort antal ämnen och känslor. Han har berättat hur han fått ett musikaliskt tema i huvudet och sedan bläddrat i samlingen efter en lämplig text.

Mahler komponerade ny musik till texterna i stället för att arrangera befintliga folkmelodier och som så ofta roade han sig med att blanda olika, till synes oförenliga, stilar och element med varandra. Sångerna kan grovt delas in i tre grupper: marscher med fanfarer, lyriska stycken med inslag av kärlek samt humoristiska sånger. Mahler uppnår ofta en intensiv framställning av mänsklighet, och lyckas kontrastera trånande romanser med tragiska berättelser om svält och umbäranden.

Tragedierna är fyllda med Mahlers medkänsla för lidande och utblottade människor, andra sånger är komiska och parodiska: Sankt Antonius predikar tappert för fiskar, en allegori för människans oförbätterliga natur. En fågelsångstävling, bedömd av en åsna, döljer en satirisk beskrivning av Mahlers egen kamp mot sina belackare. Krig och elände finns i överflöd – flera sånger berör soldatens hårda liv och har ett starkt antikrigsbudskap.

Detta är inte en sångcykel i vanlig bemärkelse, utan uttolkaren är fri att välja vilka sånger som skall framföras. Varje framförande får då sin egen, speciella tolkning.

Text: Andreas Konvicka

De flesta av Gustav Mahlers symfonier är mer omfångsrika än hans Symfoni nr 1 D-dur, men ändå föregicks den av den allra mest komplicerade kompositionsprocessen utav alla hans symfonier. I inget annat fall gjorde Mahler så många ändringar under så lång tid som i denna förstling. Han hade börjat skissa på symfonin 1884, men skrev det mesta 1888. Förhoppningen var att kunna tjäna en slant, så att han kunde ägna sig åt skapande och slippa dirigera, något som aldrig infriades.

Uruppförandet i Budapest möttes av ringa förståelse från både publik och kritiker. 1893 reviderade Mahler symfonin rejält, men den var fortfarande femsatsig. Efter ännu ett misslyckat framförande året därpå avlägsnade Mahler den andra satsen: det korta och idylliska intermezzot Blumine, som ungefär betyder ”blomsterstycke”, döpt efter en essäsamling av en av tonsättarens favoritförfattare, Jean Paul Richter. Mahler fortsatte med olika bearbetningar ända till 1906, men Blumine fick inte återta sin plats fastän han, ibland hårdnackat, försvarade den.

Till skillnad från de omgivande satserna är Blumine komponerad för en rätt liten orkester. Den har likheter med tredje symfonins kända posthornsolo, men musiken kan också spåras till en förlorad skådespelsmusik som Mahler 1884 hade skrivit för Joseph Victor von Scheffels då oerhört populära diktverk Trumpetaren från Säkkingen. Där förekommer en kärleksfull serenad, Werners trumpetsång, som lär vara identisk med Blumines melankoliska trumpetsolo. 1884 var också året då Mahler skrev sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, ”en vandrande gesälls sånger”. Teman ur den dyker upp även i den första symfonin.

Allt detta drevs av 24-åringens stormande men inte helt besvarade känslor för Johanna Richter, en ung sopran vid operan i Kassel. Var det därför Mahler senare var så ambivalent? Gjorde det för ont att höra Blumine?

1959 dök partituret till Blumine plötsligt upp hos auktionsbyrån Sotheby’s i London. Köparen skänkte det till det framstående Yale-universitetet och symfoniorkestern i köparens hemstad New Haven, Connecticut. Sommaren 1967 dirigerades satsen av Benjamin Britten inom ramen för Aldeburgh-festivalen i Suffolk, och nu hade alla mest bara gott att säga om det charmerande lilla stycket.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim (inkl. paus)

Konserten spelades in den 22 januari 2021 i Berwaldhallen.