”Den blida snön ha höljt var dunkel vrå
och plånat ut ur världen alla spår,

Och själva luften darrar av dess sken.
Det är som funnes ingen sorg att bära,

blott glädje gåtfullt tyst och allvarsam.”

 Poeten Ragnar Jändels dikt om vårens ankomst fångar helgjutet den sällsamma blandning mellan glädje och gåtfullt allvar som varje år inträder när mars övergår i april. För vissa av oss, kanske de flesta, är det när hösten infaller som sinnet fördunklas. Ändå kan också våren komma med ett vemod. Det visste Karin Boye när hon skrev om smärtan när knoppar brister – och det visste Ragnar Jändel.

När David Wikander tonsatte Jändels text tog han fasta på just denna kontrast mellan vemod och hopp. Förvårskväll är ett ljuvligt stycke körlyrik där Wikander använder en närmast impressionistisk palett i sin rika värld av klanger och färger för den åttastämmiga kören. Verket inleds med att herrstämmorna imiterar damstämmorna i kanonform, varpå skiftande polyfona inslag skapar en tät botten mot vilken skira stämmor framträder i ett ljuvligt mönster.

Född i byn Säfsnäs i Dalarna den 21 juli 1884 tog Wikander organist-, kyrkosångar- och musiklärarexamina vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm 1910. Under 30 år var han anställd som organist i Storkyrkan i Gamla stan och dessutom verksam som musiklärare. Många känner till Wikander genom körverket Kung Liljekonvalje av dungen, en tonsättning av Gustaf Frödings dikt med samma namn ur diktcykeln Strövtåg till hembygden (ur Stänk och flikar, 1896). Wikander komponerade dock inte bara för kör, utan skrev även verk för orkester och orgel. Han gjorde viktiga insatser för svensk kyrkomusik som både arrangör och tonsättare. I 1937 års psalmbok är ett antal melodier komponerade av Wikander, och om någonting är utmärkande för hans gärning inom såväl den sakrala som profana musiken är det hans utmejslade känsla för melodik – något som i högsta grad genomsyrar Förvårskväll.

Text: Hedvig Ljungar

Precis som David Wikander var Oskar Lindberg (1887-1955) född i Dalarna, närmare bestämt Gagnef. Redan som ung började han spela orgel i Gagnefs kyrka, och efter studier vid Musikkonservatoriet i Stockholm blev han först organist och körledare i Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan i Stockholm och senare organist i Engelbrektskyrkan, en tjänst han stannade vid i över 40 år. Körverket till Oscar Levertins dikt med titeln ”En gammal pingstvisa” (ur Legender och visor, 1891) fick av Lindberg titeln Pingst i en komposition från år 1911. Den ljuvliga sången är ett av Lindbergs mest kända verk.
När Levertin skrev texten tillhörde han den svenska litteraturvärldens innersta krets. Han var en tongivande kritiker i Svenska Dagbladet, litteraturforskare vid Stockholms högskola och författare. ”En gammal pingstvisa” är egentligen en betydligt längre dikt i sju delar, och Lindberg har bara använt den sista delen:

”Högt över land och vatten
sig pingstkvällens stjärnor tänt,
och sången doftar i natten,
som man kostelig rökelse bränt.
Som solsken den dimmorna skingrar,
den stiger från världarnes ort
och klappar med vitaste fingrar
på himlarnes stängda port.”

Vid en första anblick tycks dikten handla om vårens ankomst – men i själva verket kretsar den kring musikens skyddshelgon Sankta Cecilia, och ytterligare fem helgon. Den som klappar med vitaste fingrar i slutet är dock inte Cecilia – utan sången själv. Lindbergs tonsättning av Levertins dikt påminner till formen om ett drama. Handlingen stegras sakta mot sin peripeti och når sin upplösning i och med att porten till himmelriket visar sig vara stängd. Precis som i David Wikanders Förvårskväll genomsyras musiken av ett vemod. Det utmärker flera av Lindbergs tonsättningar, bland dessa till exempel Gammal fäbodpsalm från Dalarna, som länge var en vanlig begravningspsalm. Folkmusiken från Dalarna hade stort inflytande över Lindbergs musik, även om det i hans kompositionsstil också går att ana att han lyssnat på tonsättare som Brahms, Sibelius och Rachmaninov.

Text: Hedvig Ljungar

I Ingvar Lidholms musik möter vi de känslosamma klangerna och de eviga frågorna. Kanske särskilt i hans körmusik, den han sedan 20-årsåldern utvecklade i tät kontakt med Eric Ericson och dennes kammarkör.
Ur Dante Alighieris väldiga epos Divina Commedia/Den gudomliga komedin tog Lidholm fasta på slutet, det vill säga passagen då Dante tillsammans med sin ledsagare Vergilius har vandrat genom helvetets kretsar för att, via en dold stig, återvända till himlens härlighet och återse dess stjärnor, …a riveder le stelle. Det är kring denna textrad, och de rader som leder fram till den, som hans fjorton minuter långa körstycke rör sig.

Verket uruppfördes av Radiokören och Eric Ericsons kammarkör 1974 med Marianne Mellnäs som sopransolist och har blivit ett portalverk i svensk körmusik. Det är ett lika dramatiskt som klangmässigt konststycke, och även om melodi och harmoni här spelar större roll än i Lidholms tidigare körverk är det fullt av kluriga intervall, tonala krockar och stora kontraster i såväl rytmik som dynamik.

Körsatsen inleds ordlöst i damstämmorna, på vokalen a i kraftfullt fortissimo och med frekventa glissandon. Det är basarna som, i sitt allra mörkaste läge, inleder texten – Ma la notte risurge – Men natten åter stiger upp – som damstämmorna sedan tar över. Efter den ljudstarka inledningen följer ett mildare och mycket klangfullt polytonalt parti medan texten skildrar hur Dante och Vergilius vandrar allt närmare ljuset.

Efter en generalpaus i styckets mitt befinner sig vandrarna helt nära porten till himlen. Ljuset de möter återspeglas i skimrande ackord med upp till 32 stämmor och plötsligt, på textraden …a riveder le stelle, landar hela kören på ett oväntat och harmoniskt c-durackord, likt en sällsam hemkomst.

Sopransolisten träder in först i styckets slutdel. Beledsagad av långa liggande ackord i körstämmorna, stiger en ordlös och lyrisk melodi mot den öppna och ljusa himlen.

Text: Anna Hedelius