arrow

Finland 100 år -Sibelius & Sallinen

År 2017 firar Finland 100 år som självständig nation vilket märks hela året. Det 21-åriga stjärnskottet Klaus Mäkelä ger ett helfinskt program med purfärsk såväl som klassisk finsk musik.

Hör Klaus Mäkelä berätta mer om konsertprogrammet.

Det omväxlande humoristiska och skrämmande verket Nocturnal Dances of Don Juanquixote av Aulis Sallinen blandar eldig tango med virtuosa cellosolon i en vild, oförutsägbar resa. Solist är Radiosymfonikernas egen Jan-Erik Gustavsson. Den unge tonsättaren Sauli Zinovjevs Batteria uruppfördes i Helsingfors i januari och spelas nu för första gången i Sverige. Musiken är inspirerad av de fruktansvärda terrordåd som drabbar världen. Konserten avslutas med Sibelius Symfoni nr 7, ett av hans sista verk och därtill ett av hans främsta; en unik och vacker symfoni.


Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnt till hedersdirigenter, och det har även Valery Gergiev, återkommande gästdirigent och en av grundarna till Östersjöfestivalen.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent hos Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare vid Oslo-Filharmonien och även konstnärlig rådgivare vid Orchestre de Paris, där han i september 2022 tillträder som konstnärlig chef. Han är konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel.

Säsongen 2020–2021 har Mäkelä debuterat med bland andra Gewandhausorkestern, Boston Symphony Orchestra och Concertgebouworkestern. Han har också gästat bland annat Orchestra del Maggio Musicale Fiorentino, Bayerska radions symfoniorkester, Radiosymfonikerna i Frankfurt, Göteborgs Symfoniker och Helsingfors stadsorkester, och fortsatt sitt samarbete med Sveriges Radios Symfoniorkester och Tapiola Sinfonietta.

Mäkelä studerade dirigering för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski vid Sibelius-Akademin. Som cellosolist har han framträtt med flera finska orkestrar, som kammarmusiker med medlemmar ur Franska radions filharmoniker och vid flera finska festivaler. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Finska sellisten Jan-Erik Gustafsson började spela cello som 8 årig i västra Helsingfors Musikinstitut under ledning av Markku Luolajan-Mikkola och slutförde solistdiplomen i Stockholm 1992 under ledning av Frans Helmerson. Gustafssons solokarriär började med EBU: s solist tävling i Köpenhamn 1986. Sedan dess har Gustafsson spelat som solist med nästan alla finska orkestrar, London LSO, Birmingham, Bournemouth, Amsterdam, Halle, Tallnn, Stockholm RSO, Malmö, Götheborg, Köpenhamn, Stavanger, Oslo, Washington, Tulsa, Hobart, Brisbane, Galicia och Las Palmas Symfoniorkestrar, samt med Tokyo, Hong Kong, Stockholm och Pecs Philharmoniker. Dessutom har han spelat som solist med Kammarorkestern i New York, Australien, Amsterdam, Wien och Lausanne, samt Camerata Bern och Amadeus kammarorkestern.

Höjdpunkterna under den senaste säsongen inkluderade bland annatkonserter med MDR-Leipzig och Prague symfoniorkestrar. Gustafsson är en mycket aktiv kammarmusiker och är närvarande på festivaler över hela världen. Gustafsson har varit konstnärlig ledare för Lovisa Sibelius-dagar sedan 1998. Jan-Eriks instrument är en Stefano Scarampella Sello (1890). Han har spelat in flera CDn för skivbolagen Ondine, LPO och BIS.

Musiken

Ungefärliga tider

Det är inte alldeles lätt att kategorisera den unge finländaren Sauli Zinovjevs stil. Själv ser han kommunikation och skönhet som hörnstenar i kompositionsarbetet, att kunna erbjuda publiken en möjlighet att sjunka in i musiken och lämna omvärlden utanför. Det kanske var därför de kom till konserten? Kompositionstekniska frågor är inte världens viktigaste, det är inget fel om allt upplevs som möjligt att ta till sig och som estetiskt tilltalande. ”Han försöker inte vara svår”, som den mångsidige tyske violinisten och dirigenten André de Ridder kort och kärnfullt uttryckt saken i en intervju. Det var han som i egenskap av konstnärlig ledare för Musica Nova-festivalen i Helsingfors uruppförde Batteria från 2016, och som i nämnda intervju minns sina egna stapplande steg som tonsättare i hemlandet, tyngd av krav på originalitet och avantgardistisk komplexitet. Det blev till slut inte en enda not på papperet, inget var tillräckligt krångligt för att få existera.

Efter 2014 års internationella Uuno Klami-tävling där tredje pris gick till Zinovjev för Gryf skrev Hufvudstadsbladet: Hela Sauli Zinovjevs estetik präglas av en härlig idealism, där han betonar det sköna och innehållet i kompositionerna. Några högtflygande skönhetsideal uppe i det blå har inte Zinovjev, han vet att det är hårt och disciplinerat arbete som ligger bakom det välklingande och välinstrumenterade.

Titeln Batteria lär syfta på såväl ackumulator som trumset. Tonsättaren utforskar här än en gång möjligheten att skriva virtuost och kraftfullt, med en ofta återkommande puls och drag av orientaliska färger. Återkommer gör även kraftiga ackord, likt kyrkklockor, inspirerade av de dramatiska händelserna i Paris, Bryssel och Nice som ägde rum under arbetet med verket. Batteria har tillägnats livet – À la vie – men ska enligt tonsättaren inte ses som ett politiskt ställningstagande, snarare som humanistisk konst av privat och personlig karaktär, från en individ till en annan.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Kort om Sauli Zinovjev

Född: 14 december 1988 i Lahtis, Finland.

Utbildning: Pianostudier på konservatoriet i Lahtis, sedan kompositionsstudier vid Sibeliusakademin för Tapio Nevanlinna och på Karlsruhes musikhögskola för Wolfgang Rihm.

Verk: För orkester och större ensembler exempelvis Nova, Gryf och Batteria, konserter för violin (Der Leiermann) respektive cello och orkester (uruppförs i oktober 2017/februari 2018), kammarmusik som Charged 1 för åtta celli och pianokvartetten Chasse Neige, soloverk för piano, violin alternativt viola eller cello, gitarr och ackordeon, Requiem för vokaloktett och cello m. fl. vokala verk.

Om rötterna i rocken: Då i ett progressivt rockband (alltså inte svensk progg, tänk King Crimson, ett band som Zinovjev fortfarande gillar). När han fick höra Liszt-inspelningar med den ungerske supervirtuosen György Cziffra förbyttes synen på klassisk musik som något musealt till en i högsta grad levande, ren och förfinad konstform.

Aulis Sallinen föddes i Salmis vid den norra stranden av sjön Ladoga i Karelen, och han och familjen kom därmed att ingå i de hundratusentals personer som måste lämna sina hem under krigsåren, eller flytta senast då Finland tvingades avträda området till Sovjetunionen. Hans första instrument blev violin och piano och Aulis visade tidigt intresse för både jazz och klassisk musik. Som tonåring ägnade han sig mycket åt improvisation. Då intresset vreds mot noterad musik blev det dags för Sibeliusakademin. Efter examen blev han själv kompositionslärare där.

Från början skrev han mest kammarmusik i en sträng seriell stil. Men i Mauermusik från 1962 – till minnet av en ung pojke som sköts vid ett flyktförsök över Berlinmuren – framträder expressionistiska drag, och konturerna av den konst vi idag förknippar med nestorn bland Finlands främsta tonsättare började ta allt fastare form. Det oerhört effektiva utnyttjandet av orkesterns resurser, rötter i bland annat den sene Sibelius eller i Prokofjev och Sjostakovitj, men naturligtvis samtidigt detta djupt personliga tonspråk.

De sex operorna är centrala för Sallinens skapande, med en jämn kvalitet som även operakonstens största kan avundas. Den andra tyngdpunkten ligger på orkesterverken, dit Nocturnal Dances of Don Juanquixote från 1985–86 får räknas trots undertiteln Chamber Music III. I praktiken rör det sig om en ensatsig konsert för cello och stråkar, där vi möter Sallinen på ett skämtsamt humör som inte direkt kan sägas prägla till exempel operorna, men som tycks rimma väl med hans personlighet. Tonsättaren har framhållit cellon som sitt favoritinstrument, här får den presentera ett tvärsnitt av modern dans inklusive tango. Han har också sagt att verket är ”en åldrande kompositörs avsked till ungdomen”, med inslag av nostalgi över den unge Aulis tid som restaurangmusiker. ”Det är sorglösa danser, men glöm inte att de är nattliga”, är ett annat försök till programförklaring. Det är naturligtvis Cervantes Don Quixote som spökar här, men även Mozarts Don Juan. Cellostämman får med tiden sällskap av betjänten Sancho Panzaleporello, i form av violinen. De båda får både skratta och gråta. Sallinen skrev verket i Provence, kanske inspirerad av traktens ljus och färger. Beställaren Arto Noras och English Chamber Orchestra under ledning av Vladimir Ashkenazy stod för uruppförandet vid musikfestivalen i Nådendal.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Kort om Aulis Sallinen

Född: 9 april 1935 i Salmis i Karelen, Finland (nu Ryssland).

Utbildning: Violin- och pianostudier följda av kompositionsstudier vid Sibeliusakademin för bland andra Aarre Merikanto och Joonas Kokkonen.

Verk: Åtta symfonier, orkesterverk som Mauermusik, Sunrise Serenade och Chamber Music I-VIII, konserter för violin, cello, flöjt, engelskt horn och horn m. fl., en rad kammarmusik inkl. sex stråkkvartetter, sex operor (exempelvis Ryttaren, Det röda strecket och Kullervo).

Kort minne inte så dumt för tonsättare: Det vore intressant att veta hur många kompositörer som har samma upplevelse som jag, och hur ofta, har Sallinen skrivit. Jag slår på radion, lyssnar till musiken och det dröjer länge innan jag inser att det är min egen. Jag har förmodligen mycket dåligt minne, vilket ju skapar utrymme för nya verk. 

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 5 min. Konserten sänds i P2 Live den 22 september kl 19.03.

Konsertintroduktion 13 och 14 september kl 17.00.
Tonsättaren Sauli Zinovjev i samtal med kvällens presentatör Janna Vettergren. Obs! Samtalet är på engelska.