Finland 100 år - Galakonsert
Finlands 100-årsjubileum skall firas ordentligt, med stjärnglans och musik i världsklass. Den här konsertkvällen bjuder på bland det bästa Finland har att erbjuda: den bejublade världsstjärnan Karita Mattila som framför musik av landets nationaltonsättare, Jean Sibelius. På konserten spelas även Polarpristagaren Kaija Saariahos trollbindande naturskildring Ciel d’hiver, Vinterhimmel.
*Konserten den 6 december är abonnerad. Med anledning av Finlands 100-årsjubileum som självständig stat livestreamar vi konserten den 6 december i samarbete med SR Sisuradio och P2 Live. Streamingen genomförs med stöd av Kulturfonden Sverige-Finland. Värd för kvällens firande är Mark Levengood. Upplev konserten på vår Play.beta
Saariahos impressionistiskt kryddade tonspråk har gjort henne till en av dagens mest eftersökta tonsättare. Förutom Sibelius framför Mattila romanser av Leevi Madetoja, en av Sibelius elever som därtill ansågs som en av lärarens främsta efterträdare. Konserten kröns med Sibelius Symfoni nr. 5 och, naturligtvis, av själva sinnebilden för finsk nationalromantik: den alltjämt älskade tondikten Finlandia. Konserten leds av prisbelönade Jukka-Pekka Saraste, till vardags chefsdirigent för den framstående symfoniorkestern vid WDR Sinfonieorchester Köln.
År 1899 skrev Jean Sibelius musik till en protestaktion mot Kejsardömet Ryssland, som utövade censur och intensiva förryskningskampanjer i Finland. Sista satsen lyftes ur och lever vidare som den älskade, nationalromantiska tondikten Finlandia.
Kaija Saariaho anses vara en av världens främsta nu levande kompositörer. Hennes Ciel d’hiver, Vinterhimmel, är en trollbindande skildring av naturen i skir vinterskrud. Sibelius elev Leevi Madetoja ansågs som en av lärarens främsta efterträdare, känd inte minst för sina operor, och representeras här av ett antal romanser som framförs av finska operasångerskan Karita Mattila.
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.
Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.
En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnt till hedersdirigenter, och det har även Valery Gergiev, återkommande gästdirigent och en av grundarna till Östersjöfestivalen.
Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.
Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.
Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.
Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.
Finske dirigenten Jukka-Pekka Saraste började sin karriär som violinist. Han är särskilt hängiven den senromantiska repertoaren och har etablerat sig som en av sin generations mest framgångsrika dirigenter. På senare år har han närmat sig operarepertoaren via konsertanta framföranden av Stravinskys Oedipus Rex, Schönbergs Erwartung och Bartóks Riddar Blåskäggs borg. 2019 gjorde han succé vid Theater an der Wien med en ny scenisk uppsättning av Mendelssohns Elias och denna säsong kommer han att göra Korngolds Die tote Stadt vid Finlands nationalopera i Helsingfors. Våren 2019 avslutade han sin nioåriga period som chefsdirigent för WDR Sinfonieorchester Köln som han gjort otaliga hyllade konserter med på hemmaplan och på turnéer. Tidigare var han chefsdirigent och musikalisk ledare för Oslo-Filharmonien mellan 2006 och 2013 och utnämndes därefter som förste person till orkesterns hedersdirigent. Han är grundare och konstnärlig ledare för Finländska kammarorkestern och dessutom medgrundare till mentorsprogrammet LEAD!. Han har gjort åtskilliga skivinspelningar och är hedersdoktor vid York University i Toronto och Sibelius-Akademien i Helsingfors.
Finska sopranen Karita Mattila är en av världens mest eftersöka dramatiska sopraner, och beskrivs som en explosiv naturkraft på scenen. Denna säsong sjunger hon Kostelnicka (Jenufa) på Metropolitan Operan och vid Bayerische Staatsoper, titelrollen i Ariadne på Naxos på Bayerische Staatsoper samt konsertant Sieglinde i Valkyrian mot Jonas Kaufmann under Antonio Pappano. Hon ger även ecitals vid Wigmore Hall, Wiener Staatsoper och Opéra des Nations i Genève. Jean Sibelius sånger har kommit att tillhöra Karita Mattilas signaturrepertoar.
Tv-man och konferencier med trettio års erfarenhet av direktsändningar och scenframträdanden. Musikalisk allätare, bokslukare och filmfantast. Framodlad i Finland, produktutvecklad i Sverige.
Musiken
Polarpristagaren Kaija Saariaho är en av vår tids mest eftersökta tonsättare, med ett tonspråk som mättas lika mycket med sinnlig impressionism som metafysisk reflektion. Saariaho etablerade sig som tonsättare under 1970-talet inom ramen för den finska avantgarde-gruppen Korvat aukki!, där Esa-Pekka Salonen kom att bli en av de främsta ambassadörerna för hennes musik. Hon studerade sedan i Darmstadt och vid IRCAM i Paris, och fann verktygen till sitt finkänsliga musikaliska språk i arbetet med live elektronik och datorgenererade klangbilder samt i spektralmusikens analytiska tillvägagångssätt. Operan L’amor du loin (2000), med libretto och regi av Peter Sellars, kom att bli hennes stora publika genombrott, och följdes av en rad musikdramatiska verk – senast Only Sound Remains (2016).
Ciel d’hiver eller Vinterhimmel är den poetiska titeln på ett av Kaija Saariahos orkesterverk. Tonsättaren anspelar i sin franskt klingande titel på leken med ljus och skugga, som om det rörde sig om en impressionistisk målning. Men ser man till verkets ursprung så handlar det om en vinterhimmel i djupare, mer existentiell bemärkelse. Ciel d’hiver är nämligen en bearbetning av andra satsen ur ett av Saariahos första, storskaliga orkesterverk, tondikten Orion (2002), som beskriver jägaren Orions uppstigande till himlavalvet från sin jordiska existens. Orion, som var havsguden Poseidons son, blev efter sin död förvandlad till en stjärnbild av överguden Zeus. Om första satsen i Orion, med titeln Memento mori, är en påminnelse om allas vår dödlighet, så beskriver den fristående andra satsen, Ciel d’hiver, möjligheten till transcendens. Ciel d’hiver inleds med ett meditativt solo i piccolaflöjten, vars modala motiv fångas upp av solo violin, klarinett, oboe och trumpet och skiktas i hela orkestern i en serie majestätiskt skridande klusterackord. I slutet av verket gör pianot entré med en melodi som stiger upp till himlavalvet över en bädd av glittrande stråkglissandi och slagverkseffekter. Orion beställdes och uruppfördes av Cleveland Orchestra och Franz Welser-Möst år 2002. Som fristående verk uruppfördes Ciel d’hiver den 5 april 2015 av Orchestre Lamoureux i Paris under Faycal Karoui.
Text: Sofia Nyblom
Kaija Saariaho
Född: 14 oktober 1952 i Helsingfors.
Utbildning: I Helsingfors, Freiburg, Darmstadt och Paris. Sedan 1982 bosatt i Paris där hon är knuten till det legendariska musikinstitutet IRCAM.
Verk i urval: Verblendungen, Du Cristal, Caliban’s Dream, Miranda’s Lament, Château de l’âme, Notes on Light, La passion de Simone, L’amour de loin, Laterna Magica, Emilie, Adriana Mater, D’om le vrai sens, Circle Map, True Fire.
Om Saariahos känsla för snö: Saariaho har skrivit två stycken för cello om snö; hon har också en dotter döpt till Neige, som betyder snö på franska.
Ur sångcykeln Höst op 68
- Lintu sininen
- Luulit, ma katselin sua
Leevi Madetoja brukar betecknas som Jean Sibelius mest framstående elev, och komponerade förutom en rad symfonier även ett par operor – bland andra den första finska operan, Österbottningar (1923). Madetoja, som i sin ungdom var en framstående spelare av nationalinstrumentet kantele (cittra), blandar folkmusikaliska stråk med fransk impressionism i sin musik.
Sångcykeln Syksu-sarja (Höst) komponerade Leevi Madetoja på sin ålders höst vid mitten av 1940-talet och den betecknas ofta som hans musikaliska testamente. Cykeln är komponerad till texter av tonsättarens hustru, L. Onerva, en radikal, feministisk poet som kämpade livet ut för att få erkännande för sitt skrivande. Onerva gav ut 33 böcker och diktsamlingar men blev trots sitt eget författarskap mest känd för biografin över älskaren och vännen Eino Leinö (1932). Hon var även kritiker av litteratur, bildkonst, musik och teater, led av psykisk sjukdom och svåra alkoholism vid samma tid då Madetoja tonsatte hennes dikter under rubriken Syksu-sarja.
I Lintu sininen (Fågel blå) väljer tonsättaren att låta melodin kretsa kring ett enda intervall, som för att härma sången hos den mytomspunna Längtans blå fågel.
Luulit, ma katselin sua (Du trodde att jag såg på dig) berättas med ett rapsodiskt, melankoliskt manér, där sångstämman vilar på en skimrande vacker orkesterväv av övervägande stråkar och stänk av träblås.
Text: Sofia Nyblom
LEEVI MADETOJA
Född: 17 februari 1887 i Uleåborg
Död: 6 oktober 1947 i Helsingfors
Utbildning: Tonsättaren och dirigenten Leevi Madetoja brukar betecknas som Jean Sibelius mest framstående elev och komponerade följdriktigt i ett post-romantiskt idiom. Studier för Sibelius i Helsingfors, sedan i Paris samt även i Wien för Robert Fuchs (Jean Sibelius lärare).
Verk i urval: Symfonisk svit op 4, Symfoni nr 1–4; Kullervo, symfoniskt poem;
Österbottningar, opera i 3 akter; Juha, opera i 3 akter; Okon fuoko, balettpantomim/orkestersvit.
Om Madetoja och den finska nationaloperan: Även om Sibelius brukar betecknas som den finska musikens nationaltonsättare så var det faktiskt Madetoja som komponerade den första finska operan. Österbottningar (1918–1924) bygger på folkvisor och legender insamlade av kollegan Toivo Kuula i den region bägge två växte upp i. Operan lade i sin tur grunden till en stark tradition av finsk musikdramatik.
Illalle
Arioso
Flickan kom ifrån sin älsklings möte
Våren flyktar hastigt
Jean Sibelius skrev aldrig någon opera, trots att han länge såg sig som operatonsättare. Visserligen började han skissa på ett musikdramatiskt verk inspirerat av Kalevala, Veneen luominen, efter Wagnerianskt mönster – men tappade så småningom intresset och omvandlade materialet till orkestermusik: Lemminkäinen-sviten och Skogsnymfen. I gengäld kom han att bli en mycket flitig tonsättare av sånger och romanser. Redan i slutet av sin studieperiod började Jean Sibelius komponera sånger, och han kom att ge ut totalt 109 sånger.
I arbetet med sångerna lade Jean Sibelius stor vikt både vid texternas innehåll och ordens rytm. Hans tidiga sångtonsättningar följer språkmelodin och versmåtten noggrant, ofta rapsodiskt gestaltade med dramatiskt uttryck. Nationalpoeten Johan Ludvig Runeberg förblev viktigast för honom, och bland de dikter han tonsatte på 1890-talet finns miniatyr-dramerna Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Våren flyktar hastigt och Arioso. Alla tre sånger tecknar kärlekens flyktighet i hastigt skissade scener, där symboliskt laddade detaljer ur naturen får färgrik gestaltning av tonsättarens pensel. Sången Illalle (Till kvällen, 1898) är Sibelius tonsättning av vännen A V Forsman, och texten döljer en dubbelmening. Dikten är både kvällsstundens lovprisning och en friarsång som Forsman skrev till sin käresta Ilta (som betyder just ”kväll”) Bergroth. Sibelius orkestrerade sina sånger år 1914.
Text: Sofia Nyblom
Hösten 1914 slets Jean Sibelius mellan arbetet på sin nya symfoni och ”brödarbete”, det vill säga mindre kompositioner som gick att sälja. Även om Finland inte drogs med i första världskriget direkt, blev det ändå en svår tid för befolkningen. Kriget innebar också att kontakten med Tyskland skars av, vilket drabbade Sibelius ekonomiskt eftersom han hade sina största inkomster från det tyska förlaget Breitkopf & Härtel. I stället började han producera instrumentalstycken i stor skala. ”Denna bransch – pianominiatyren – ämnar jag renodla. Kanske äfven violin och piano. Jag antager att dessa + sångerna kunna ekonomiskt hålla mig uppe. Mina stora skulder måste jag dräpa på annat sätt”, skriver han i sin dagbok.
Symfoni nr 5 är den av Sibelius sju symfonier som gav honom mest huvudvärk. Den finns i tre versioner, från 1915 i fyra satser, 1916 i tre satser och 1919 i helt omarbetat skick. Ett av problemen för Sibelius var om han över huvudtaget skulle skriva några fler symfonier. Han hade börjat tvivla på symfonin som form och fick mycket kritik för att han ägnade sig åt något så mossigt omodernt. Symfoniformen var vid den här tiden starkt ifrågasatt och de flesta tonsättare sökte nya uttrycksformer. Men Sibelius höll fast vid symfonin – och utvecklade den. Han hade huvudet fullt av idéer och var tidvis mycket inspirerad, även om han kämpade med hur han skulle sätta ihop sina temaidéer till en vettig helhet. ”Som Gud fader hade slängt mosaikbitar ur himmelens golf och bedt mig ta reda på huru det varit.”
Symfonin uruppfördes vid en festkonsert med Sibelius själv som dirigent. Som symbol för självständighetskampen var Sibelius älskad, ärad och uppburen i Finland, och stoltheten över att han dessutom var känd utomlands var påtaglig. Därför var firandet av hans 50-årsdag en viktig angelägenhet, med konserter på många håll och stor uppmärksamhet. I Helsingfors dirigerade han själv vid festkonserten på själva födelsedagen. Efter konserten firades med stor bankett.
Jean Sibelius
Född: 8 december 1865 i Tavestehus, Finland.
Död: 20 september 1957, Träskända, Finland.
Utbildning: Studier i violin och teori vid Helsingfors musikinstitut, kompositionsstudier i Berlin, därefter i Wien hos bland andra Karl Goldmark.
Verk: Sju ofta banbrytande symfonier plus vokalsymfonin Kullervo, mästerliga tondikter som Lemminkäinensviten, Pohjolas dotter eller Tapiola, lysande skådespelsmusik, stor sång- och pianoproduktion. Och såklart världshits som Valse triste och Finlandia.
Om filosofi: ”Kant nådde det mänskliga tänkandets yttersta gränser. Men vad visste han egentligen? Ingenting alls”.
Få tonsättare har som Jean Sibelius kommit att symbolisera ett folks strävan efter att respekteras för den egna kulturen och identiteten. Men Sibelius musikaliska skapande bygger också en bro mellan senromantiken och den tidiga modernismen, genom ett komplext tonspråk som satt starka avtryck hos kommande generationer tonsättare fram till våra dagars minimalister, postserialister och spektraltonsättare. När Finland firar sitt 100-årsjubileum är soundtracket till stor del skrivet av Sibelius, i form av de klassikerstämplade symfonierna och hits som Valse triste och Tuonelas svan.
Tondikten Finlandia började sitt liv som en i sviten symfoniska tablåer, komponerade av Jean Sibelius 1899. Men när Helsingfors symfoniorkester skulle turnera till Världsutställningen i Paris år 1900 bröts denna sats loss och presenterades fristående under titeln La patrie (Fosterlandet) och belönades med publikens ovationer och pressens jubel. Sedan dess har Finlandia kommit att förknippas med finsk patriotism och kampen för självständighet. Finlandia öppnar med en hymnliknande svit ackord i bleckblåset och den ordlösa melodin förflyttas sedan till stråkar och träblås. Därefter sluter hela orkestern samman, anförd av en oemotståndlig, marschliknande appell hos bleckblås och slagverk som jagar framåt. Till sist återvänder hymnen i ljusa träblåsstämmor innan marschtemat för hela styrkan i hamn.
Text: Sofia Nyblom
Jean Sibelius
Född: 8 december 1865 i Tavestehus, Finland.
Död: 20 september 1957, Träskända, Finland.
Utbildning: Studier i violin och teori vid Helsingfors musikinstitut, kompositionsstudier i Berlin, därefter i Wien hos bland andra Karl Goldmark.
Verk: Sju ofta banbrytande symfonier plus vokalsymfonin Kullervo, mästerliga tondikter som Lemminkäinensviten, Pohjolas dotter eller Tapiola, lysande skådespelsmusik, stor sång- och pianoproduktion. Och såklart världshits som Valse triste och Finlandia.
Om filosofi: ”Kant nådde det mänskliga tänkandets yttersta gränser. Men vad visste han egentligen? Ingenting alls”.