arrow

FAURÉS REQUIEM

Gabriel Fauré var bara tjugo år när han år 1865 komponerade Cantique de Jean Racine, ett verk vars upphöjda fridfullhet förebådar tonsättarens överjordiska Requiem, färdigställt år 1890. Med Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman som solist bjuder Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören under ledning av dirigent Simon Crawford-Phillips in till en konsert med hoppfull musik för själens allra innersta rum.

Konserten sändes på Berwaldhallen Play lördagen den 27 mars kl 15:00 och sänds i Sveriges Radio P2 fredagen den 9 april kl. 20:15.

Man vet inte riktigt varför Gabriel Fauré började skriva ett requiem. Kanske väcktes tanken av faderns död 1885, när modern dog två år senare var kompositionsarbetet redan igång. Requiet ändrades en hel del över tid. Den första versionen, framförd på en begravning i Madeleinekyrkan år 1888, utgjordes av fem satser för kör och en begränsad ensemble.

Fem år senare uppfördes en utökad version av requiet och i och med den skrevs horn, trumpet och trombon in i orkestern. Satsen Hostias hade tillkommit tillsammans med Libera me och ett bearbetat offertorium. Tillägget respektive förändringen av de två senare satserna betydde också att barytonsolisten gjorde entré i verket. Även denna gång uppfördes requiet i Madeleinekyrkan där Fauré haft tjänst sedan 1874 och även denna gång sjöngs Pie Jesu-satsen av en gossopran eftersom de kyrkliga myndigheterna inte tillät kvinnor att sjunga i kyrkan. Det är också 1893 års version som uppförs vid det här tillfället i Berwaldhallen, emellertid med damer i ensemblen.

Tillkomsten runt den stora orkesterversionen av requiet är något oklar, partituret finns inte bevarat och det spekuleras i huruvida det verkligen var Fauré själv eller någon av hans elever som gjorde den. År 1900 fanns hur som helst en version som kunde uppföras i konserthusen – med kvinnliga sopraner, altar och kvinnlig sopransolist. Det var också denna version som uppfördes på Faurés begravning. Ett requiem där dies irae-satsen är utelämnad och som enligt upphovsmannen handlade mer om döden som en befriare än en domare.

Ett stycke som ofta kombineras med Faurés Requiem, på skivinspelningar och på konsert, är Cantique de Jean Racine. Så även denna gång. Sannolikt för att stilen i de båda stycken påminner om varandra trots att de tillkom med drygt 20 års mellanrum. Fauré inledde studier av kyrkomusik vid École Niedermayer i Paris vid nio års ålder. Bland hans lärare fanns pianoläraren Camille Saint-Saëns som uppmanade den unge Fauré att komponera. År 1863 deltog han i en kompositionstävling som utlystes på skolan. Fauré tävlade med Racines parafras på en latinsk text tonsatt för kör och orgel. En komposition som är lätt utan att vara ytligt och med tyngd utan att vara tungfotad. Den 19-årige eleven vann tävlingen med ett stycke som drygt 150 år senare ingår i körrepertoarens kanon.

Karin Ekedahl


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Malin Broman ersätter Johan Dalene

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträder Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik, något som fortfarande är en viktig ledstjärna för kören.

Västerås Sinfoniettas chefsdirigent och konstnärlige rådgivare Simon Crawford-Phillips är också verksam som pianosolist och kammarmusiker. Han debuterade som dirigent 2013 med Sveriges Radios symfoniorkester och har sedan dess lett bland annat English Chamber Orchestra, Dalasinfoniettan och Musica Vitae. Som pianist har han spelat med bland andra BBC Scottish Symphony, Academy of St Martin in the Fields, Colin Currie och Anne Sofie von Otter. Med Kungsbacka pianotrio har han exempelvis uppträtt i Concertgebouw i Amsterdam, under BBC Proms och vid internationella festivaler. Crawford-Phillips är gästlärare på Högskolan för scen och musik i Göteborg samt vid Royal Academy of Music i London.

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Elisabeth Meyer har de senaste åren sjungit en rad uppmärksammade operaroller såsom Donna Elvira i Don Giovanni på Norrlandsoperan, Mina i Victoria Borisova-Ollas Dracula, Pamina i Trollflöjten, Donna Anna i Don Giovanni samt Adèle i Läderlappen på Kungliga Operan. Elisabeth har även sjungit vid Folkoperan, GöteborgsOperan, Drottningholms Slottsteater, vid Teater Hedeland i Danmark, Malmö Opera, Musikfestspiele Potsdam Sanssouci och vid Vadstenaakademien. 2019 sjöng hon Manda i Johan Ulléns opera Kärleksmaskinen på Piteå Kammaropera.

Meyer har även en mycket bred konsertrepertoar och har framträtt med bland annat Bachs Jauchzet Gott, Juloratoriet, Magnificat, Matteuspassionen, Johannespassionen och H-moll-mässan, Brittens Les Illuminations, Faurés Requiem, Mozarts Requiem och C-moll-mässa, Brahms Ein Deutches Requiem, Händels Messias och Larssons Förklädd Gud.

Meyer studerade vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm, vid Dutch National Opera Academy i Amsterdam och vid Internationales Opernstudio vid Opernhaus Zürich. Hon har mottagit bland annat Birgit Nilsson-stipendiet, Stockholms stads kulturstipendium, Christina Nilsson-stipendiet, Martin Öhman-stipendiet och Richard Brodin-stipendiet.

Arvid Eriksson (1998) är född i Uddevalla, uppvuxen i Göteborg och sedan 2016 bosatt i Stockholm. Han studerar nu på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där han vårterminen 2021 avslutar sin kandidatutbildning i klassisk sång. Hans lärare har under utbildningen varit Petteri Salomaa och Bo Rosenkull.

Arvid har riktat in sig på framförandet av romanser och barockmusik och har förfinat detta på mästarkurser för bland andra Anne Sofie von Otter och Peter Mattei. Han har framträtt som solist på bland annat konserthusen i Stockholm och Göteborg samt i Sveriges Radio P2.

Han har en bred konsertrepertoar som bland annat inkluderar Bachs Matteuspassionen, Johannespassionen, Juloratoriet och Magnificat, Händels Messias, Haydns Skapelsen, Mozarts Requiem, Faurés Requiem och Duruflés Requiem. Han är även medlem i den välrennomerade ensemblen Göteborg Baroque

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Johan Hansson Lindström är organist och cembalist baserad i Stockholm med bred repertoar. Solist vid uruppförande av flera verk av B Tommy Andersson och Judith Bingham, flitigt anlitad cembalist/organist i Sverige och utomlands, särskilt med Sveriges Radios symfoniorkester och Drottningholms barockensemble, operaproduktioner som vid Vadstenaakademien och Confidencen.

2021 står han som musikalisk coach och ledare vid Confidencen Opera & Music Festival Academy. Johan medverkar på radioinspelningar för SR P2 samt på skivinspelningar med bl a Trondheim Barokk och Sigiswald Kuijken. Johan är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt vid Schola Cantorum Basiliensis, Schweiz, där han specialiserade sig på barockens uppförandepraxis. Sedan augusti 2017 är Johan organist i Maria Magdalena församling, Stockholm

Musiken

Ungefärliga tider

Cantique de Jean Racine var Gabriel Faurés bidrag till en tävling i samband med slutexaminationen vid École Niedermeyer – en skola för klassisk och religiös musik startad i Paris 1853. Fauré hade börjat på skolan som nioåring och bland annat haft Saint-Saëns som pianolärare. När han komponerade Cantique var han 19 år, och för verket vann han första pris.

Texten är som titeln vittnar om skriven av författaren Jean Racine, publicerad 1688 som en parafras på en latinsk hymn. Fauré väver samman texten med musiken: körens många röster speglar och speglas av de instrumentala stämmorna i en sällsam kombination mellan sakral höjd och romantisk intimitet.

Med sitt upphöjda ljus förebådar Cantique det överjordiska Requiem som Fauré skrev drygt tjugo år senare. Särskilt i delarna Kyrie, Agnus Dei och In paradisum är det lätt att hitta spår av Cantique. Ofta uppförs styckena tillsammans – som lyssnare ges man med det möjlighet att utforska såväl gemensamma drag som kontraster i dessa två av Faurés mästerliga verk.

Hedvig Ljungar

”Den är lika blid som jag själv”, förklarade Gabriel Fauré för sin vän, den belgiske violinisten Eugène Yasÿe. Efter år som organist vid sorgtyngda jordfästningar ville Fauré nu skapa något annorlunda, ett intimt verk med känsla av kärleksfullt lugn. Sin syn på döden beskriver han som ”en välkommen befrielse, en aspiration mot lycka och glädje ovan där, istället för en smärtsam upplevelse”.

Fauré påbörjade komponerandet av requiet efter moderns död 1887, och i början av året därpå avslutade han en första version, Un petit Requiem. Verket bestod då av fem satser, och var skrivet för mans- och gossröster och liten orkesterbesättning. För att uppnå den ljusa stämningen valde och ändrade han de liturgiska texterna som han ansåg lämpligt. Han utelämnade bland annat nästan allt ur den traditionella Dies irae (vredens dag), utom sista delen, Pie Jesu, och inkluderade In paradisum som den avslutande satsen.

Verket uruppfördes i Madeleinekyrkan (Église de la Madeleine) vid en begravning, med Fauré själv som dirigent. Under de nästkommande åren omarbetade han verket ett flertal gånger och lade till instrument och nya satser, till exempel Libera me som skrivits redan 1877 som ett fristående verk för barytonsolist. Den nya sjusatsiga versionen för blandad kör, och den som vanligast framförs, var klar 1893, och den sista versionen med full orkester såg dagens ljus år 1900. Då Fauré dog 1924 framfördes requiet vid hans egen begravning, en värdig slutpunkt som speglade hans inställning till döden.

Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 40 min