arrow

Fanny & Felix Mendelssohn

Fanny Mendelssohn komponerade över 460 verk. Om inte för 1800-talets inställning till mäns och kvinnors roller hade vi kanske talat lika mycket om båda syskonens musikaliska gärningar. Malin Broman har flera gånger framfört Fannys Stråkkvartett. Här görs den i arrangemang för stråkorkester. Felix Symfoni nr 1 är ett riktigt ungdomsverk. Han skrev den blott 15 år gammal och den uruppfördes på Fannys födelsedag.

När syskonen Fanny och Felix Mendelssohn växte upp fick de sin första musikaliska skolning i form av pianolektioner av mamma Lea. Fanny visade tidigt särskilt stor talang och kunde som trettonåring med skicklighet och säkerhet spela alla 24 preludier från Bachs Das wohltemperierte Klavier utantill. Bägge syskonen tog som barn lektioner för parisiskan Marie Bigot och i tonåren för Ludwig Berger i Berlin.

Carl Friedrich Zelter, som sedermera blev båda syskonens lärare i musikteori och komposition, bekräftade redan 1816 i ett brev till den tyske nationalskalden Goethe Fannys särpräglade begåvning: ”Abrahams äldsta dotter är verkligen något extra,” skrev Zelter. Abraham var pappa Mendelssohn och i egenskap av familjens överhuvud den som hade sista ordet om barnens utveckling.

Trots Fannys stora musikaliska förmåga som hade gjort henne känd i Berlins konstkretsar såg Abraham det som opassande att hans äldsta dotter skulle försörja sig på musik. 1819 började Fanny och den då tioårige Felix studera för Carl Friedrich Zelter. Året efter, när Fanny var 15 år gammal, skrev pappa Abraham till henne att ”musik kanske kommer att bli Felix yrke en dag, men för dig kan musiken endast bli en prydnad”.

Felix utvecklades under studieåren för Zelter och började liksom Fanny komponera tidigt. Han skrev sin Symfoni nr 1 redan som femtonåring och den uruppfördes på Fannys födelsedagsfest den 14 november samma år. Tre år senare fick det sitt första offentliga framförande i Leipzig. Fanny och Felix hade ändå ett tätt samarbete genom livet. Fanny kom med värdefulla synpunkter och råd om Felix kompositioner och han uppmuntrade i sin tur Fannys fortsatta verksamhet.

Fannys Stråkkvartett ligger Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman varmt om hjärtat. Malin beskriver det med stor entusiasm som ett ”helt fantastiskt verk” och hon har framfört det flera gånger, samt står i färd med att spela in kvartetten på skiva. Carl Friedrich Zelter gav för övrigt, i ett senare brev till Goethe, Fanny det antagligen högsta beröm en kvinna kunde få vid den tiden: ”Hon musicerar som en man.”

Finske nationaltonsättaren Jean Sibelius är med rätta känd för att med sin musik ha bidragit till hemlandets nationella väckelse med storslagna verk som Finlandia, Kareliasviten och Tapiola. De sex Humoresker för violin och orkester som Sibelius skrev mellan 1916 och 1917 är alla av ett mer lättsamt slag, som titeln också antyder. De är icke desto mindre mycket skickligt skrivna och fulla av detaljer och nyanser i såväl de virtuosa solostämmorna som i orkesterbehandlingen. Solisten ges lekfulla och dansanta linjer att följa och konturera, vilket känns helt rätt för en så skicklig och uttrycksfull musiker som Malin Broman.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!”

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos exempelvis Philharmonie Zuidnederland, Göteborgs Symfoniker, BBC Scottish Symphony Orchestra, Copenhagen Philharmonic och Academy of St Martin in the Fields. De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Helen Grime, Daniel Nelson, Andrea Tarrodi och två konserter av Britta Byström (inspelade på Daphne Records och BIS). Malin är konstnärlig ledare för Musica Vitae och från och med hösten 2019 efterträder hon Sakari Oramo som chef för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist och spelande ledare med exempelvis Scottish Ensemble och Trondheim Solistene och kommande uppdrag inkluderar konserter med Norska Kammarorkestern och Tapiola Sinfonietta. Som kammarmusiker är hon känd för hyllade Kungsbacka Pianotrio som framfört över 700 konserter världen över, spelat in ett tiotal album och grundat Change Music Festival. Hon är ledamot i Kungl. Musikaliska akademien och violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut i Stockholm. Hon spelar på en Stradivarius 1709-violin och en Bajoni 1861-viola som tillhandahålls av Järnåkerfonden. Våren 2019 mottog hon HM Konungens medalj av 8e storleken för betydande insatser inom svenskt musikliv.

Musiken

Ungefärliga tider

När Fanny Mendelssohn och hennes lillebror Felix växte upp ansåg flera i familjen Mendelssohns bekantskapskrets att det var Fanny som visade den största musikbegåvningen. Båda syskonen var dock mycket begåvade och Felix är än i dag en av de mest populära 1800-talstonsättarna, men på grund av rådande normer och samhällsideal fick inte Fanny möjlighet att odla en karriär på samma villkor som sin bror. Deras pappa Abraham beskrev det tydligt för femtonåriga Fanny: ”Musik kommer kanske att bli Felix yrke en dag, men för dig kan och måste det blott förbli en prydnad.”

Fanny fortsatte hur som helst att komponera under sitt liv och så många som ett femhundratal verk kan i dag tillskrivas henne. Merparten är för solopiano eller sånger med pianoackompanjemang. Även pianostyckena beskriver Fanny ofta som ”sånger för piano”, Lieder für das Pianoforte, som en slags motsvarighet till Felix ”sånger utan ord”, Lieder ohne Worte.

1834, året då Fanny komponerade sin Stråkkvartett Ess-dur, levde hon i Berlin tillsammans med sin make Wilhelm Hensel och deras fyraårige son Sebastian. Den fyrsatsiga stråkkvartetten är ovanlig och särpräglad, ett drag som placerar henne närmare exempelvis Liszt och Berlioz än sin mer konservativt lagda lillebror. Verket visar också på en del inspiration från Mozart, inte minst i den melankoliska tredje satsen, Romans, som huvudsakligen är skriven i g-moll, samma tonart som Mozart använde för att gestalta sorg och konflikt.

Redan i första satsen, Adagio ma non troppo, etableras en allvarsam, mättad stämning i c-moll; först mot slutet av satsen landar musiken i den givna durtonarten, men vemodet dröjer sig ändå kvar. Även detta skulle möjligen kunna vara en hänvisning till Mozart, vars Sinfonia concertante Ess-dur mestadels rör sig i just parallelltonarten c-moll.

De långsamma första och tredje satserna alterneras av två raska sådana. Först ett Allegretto som skulle kunna vara Fannys svar på sin brors älvalika, flyktiga scherzon. Samma lätthet finns här som hos Felix, men med bestående svärta från den första satsen vilket ger en känsla av flykt från, snarare än strävan mot, någonting. I fjärde och sista satsen lyfts den tunga slöjan, åtminstone nästan helt. Omedelbart gör den själ för fördragsbeteckningen, Allegro molto vivace, med andra ord glatt och väldigt livligt. I mitten av satsen gör sig molltonarten påmind en sista gång – dock fortfarande utan tvekan molto vivace – men till slut landar vi ändå i Ess-dur och Fanny Mendelssohns mycket känslo- och innehållsrika stråkkvartett får ett pampigt och upplyftande slut.

Text: David Saulesco

Jean Sibelius sex Humoresker för violin och orkester skrevs under åren 1916–1917 och framfördes för första gången 1919. Under dessa år, då första världskriget härjade, var Sibelius ibland tvungen att komponera musik enbart för brödfödan, men humoreskerna är något av det bästa han skrivit för violinen. De är musikaliska och violinistiska delikatesser med medryckande charm och lekfullhet. Sibelius, som själv var violinist, sade att styckena var av ”stort format”. De må vara korta men är både välkomponerade och virtuosa och visar hans stora kärlek till instrumentet.

Den första humoresken är en mazurka-liknande dans i d-dorisk kyrkotonart med ett tonspråk som även för tankarna till hans sjätte symfoni. Andra humoresken bjuder på en solostämma med virtuositet som för tankarna till Paganini, satt till ett repetitivt orkesterackompanjemang. Den tredje är en gavott där det nordiska tonspråket skymtar bakom violinens omväxlande dramatiska deklamerande, elegant dansanta toner och flödande löpningar.

Lyrisk folkton med nordiska drag liksom av romsk musik finner vi i den fjärde humoresken, som också är mer stillsam. Den femte är den mest humoresk-lika: rytmisk, synkoperad och violinen leker med speltekniker som flageoletter och dubbelgrepp. Ordet betyder just en humoristisk berättelse eller musikstycke. Den sjätte och sista humoresken har, trots sin rytmik och bitvis dansanta karaktär, en genomgående melankolisk underton och stycket avslutas utan större bravur.

Text: Nina Sandell

Bara 15 år gammal skrev Felix Mendelssohn sin Symfoni nr 1 i c-moll. Trots sin unga ålder var han inte obekant med den symfoniska genren. Han hade redan hunnit komponera tolv stråksymfonier, men dem betraktade han själv bara som en del av sin utbildning. Detta var Mendelssohns första symfoniska verk som inkluderade trä- och bleckblås och blev därför det som han själv räknade som sin första ’riktiga’ symfoni. Den uruppfördes på hans storasyster Fannys födelsedagsfest i november samma år och fick sitt första offentliga framförande tre år senare.

Det halvtimmeslånga, fyrsatsiga verket är inte så romantiskt utan blickar snarare bakåt mot klassicismen och är influerat av Carl Maria von Weber, Beethoven och Mozart. I de snabba satserna och speciellt i den tredje, Menuetto, finns tydliga likheter med Mozarts 40:e symfoni. Menuett-satsen är hämtad från Mendelssohns egen violasonat i c-moll som han slutförde bara någon månad innan symfonin. Tydligen hade han dock sina tvivel kring användandet av just den satsen. När symfonin framfördes i London 1829 bytte Mendelssohn själv ut den mot scherzot ur hans stråkoktett, som han komponerade året efter symfonin. Men det blev ingen permanent ersättare och numera spelas symfonin som det var tänkt från början, med violasonatens menuett. Trots symfonins molltonart är den positiv, full av energi och sprudlar av ungdomlig vitalitet.

Text: Nina Sandell

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 10 min