arrow

ERIC ERICSON AWARD

92 unga dirigenter. Så många var de sökande till årets upplaga av Eric Ericson Award – tävlingen för de mest talangfulla kördirigenterna där vinnaren får leda några av världens främsta professionella körer. Priset har hittills delats ut tre gånger, och strävar efter att uppnå en hög konstnärlig och konkurrenskraftig nivå inom kördirigering. För det svenska körlivet har Eric Ericson haft en omätbar betydelse. Nu förvaltas hans arv av en ny generations dirigenter.

För första gången sedan 2009 genomförs Eric Ericson Award, den internationella tävlingen för unga dirigenter. Årets upplaga blir den fjärde i ordningen, en tävling som bland annat vunnits av förre chefsdirigenten för Radiokören – Peter Dijkstra. I tävlingens slutliga omgång får finalisterna ta sig an avancerad svensk och finsk körmusik. En finalrepertoar som mycket väl skulle kunna ha valts av maestro Ericson själv.

Konserten inleds med finalen i Eric Ericson Award. De tre finalisterna dirigerar var sitt stycke ur den klassiska körrepertoaren. Efter paus sjunger Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör och Orphei Drängar musik av nu levande svenska och nordiska tonsättare. Under konserten visas digitala hälsningar från några av de radiokörer i Europa, som vinnaren kommer att få dirigera som en del av priset.

Lars Johan Werle var huvudsakligen självlärd som tonsättare. I ungdomsåren var han flitig körsångare och jazzpianist. Hans enda formella musikstudier var musikvetenskap vid Uppsala universitet samt lektioner i kontrapunkt för Sven-Erik Bäck. Störst avtryck har Werle gjort som operatonsättare. Werle skrev dessutom filmmusik, bland annat till Ingmar Bergman-filmerna Persona och Vargtimmen. I Werles första stycke för kör a cappella, Canzone 126 di Francesco Petrarca från 1967, visar han både sin känsla för språkbehandling och sin körvana men också den pluralistiska stil som präglar hans musik, i synnerhet de tidigare verken. I Canzone 126 växlar Werle mellan renässans, romantik och modernism för att uttrycka textens ömma och sårbara kärlekslängtan. Stycket uruppfördes i Stockholm i april 1967 av Bel Canto-kören, den ensemble där den unge Werle själv en gång stod ibland sångarna. Sedan dess har det blivit ett av hans mest älskade och framförda stycken både i Sverige och utomlands.

Ingvar Lidholm var på 1940-talet medlem av den radikala Måndagsgruppen, en sammanslutning svenska tonsättare, musiker och musikforskare som träffades och diskuterade komposition på just måndagar. Ett sällskap som kom att få stor betydelse för utvecklingen svensk musik. Lidholm tog senare rollen som en av den svenska konstmusikens centralgestalter. Eller för att citera Eric Ericson: ”gav den svenska körmusiken en ny grammatik”. Det var också ett mångårigt samarbete mellan dirigenten Ericson och tonsättaren Lidholm som frambringade en rad berömda körstycken. Lidholms produktion av körmusik är inte så stor, ca 25 verk, majoriteten uruppförda av körer ledda av Eric Ericson. Flera av dem är närmast ikoniska som till exempel hans tonsättning av Ezra Pounds Canto VXXXI.

Den finske tonsättaren Einojuhani Rautavaara var en av Finlands mest framstående tonsättare. Under sin karriär rörde han sig från neoklassicism över tolvton och till neoromantik. Die erste Elegie är Rautavaaras tonsättning av den första av Rainer Maria Rilkes Duinoelegier, eposet som fått sitt namn efter det italienska slottet Duino. Med Duinoelegierna ville Rilke mota den avhumanisering som riskerar uppstå till följd av nya rön och teknologier. De har citerats flitigt – även inom populärkulturen – och ses som ett av 1900-talets viktigaste diktepos. Så har även Rautavaaras tonsättning blivit ett av de riktigt stora styckena i körlitteraturen.

Sven-David Sandström präglade i hög grad svenskt musikliv och lämnade en enorm produktion efter sig, inte minst av körmusik. Allt från korta stycken för kyrkoårets söndagar till avancerad körmusik och stora passioner. ”Egentligen vill jag göra enkel musik. En som rör och berör människor.” Orden är Sandströms och stämmer väl överens med, kanske i synnerhet, hans sena produktion. Skenbart enkel och rörande musik. I Drei Gedichte von Egon Schiele från 2009 återvände emellertid Sandström till ett mer virtuost uttryck då han tog sig an konstnären Schieles expressionistiska texter. I finalen sätts de tävlande på prov med verkets två första satser: Landstraße och Nasser Abend.

Karin Ekedahl/David Saulesco


RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträder Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik, något som fortfarande är en viktig ledstjärna för kören.

Helene Stureborg arbetar sedan 30 år som musiklärare och dirigent vid Stockholms Musikgymnasium/Kungsholmens gymnasium. Skolan är landets främsta utbildning i körsång för ungdomar 16-19 år. Hon är också dirigent för Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör sedan 2002. Kören har många meriter på sin lista och har ett gott anseendeutomlands. De är inbjudna att som en av 24 körer framträda vid WSCM2020 i Auckland, Nya Zeeland. Efter avslutade studier, Organistexamen och diplom i Kördirigering vid KMH, arbetade hon till en början som kyrkomusiker i några Stockholmsförsamlingar och blev 1994dirigent för Kong.l Teknologkören vid KTH. Kören höll en hög musikalisk nivå, anlitades till flera stora projekt och vann ett antal tävlingar. Under många år undervisade Helene Stureborg i kördirigering och ensembleledning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt vid kurser utomlands. Hon var medlem av Statens musikverks konstnärliga råd 2014-2016 och 2017 mottog hon utmärkelsen Åretskörledare, som delas ut av Rosenbergstiftelsen och Gehrmans musikförlag. Sommaren2018 var hon en av två körledare för World Youth Choir på deras sommarsession i Inre Mongoliet och Kina.

Musikredaktör på Sveriges Television och programledare för Kulturstudion och Kulturfrågan Kontrapunkt. Innan dess arbetade Ella Petersson många år som producent och programledare på Sveriges Radio P1 och P2. Bland annat med programmen Bänkad med Ella, Såpoperastudion och morgonprogrammet Aurora. Ella Petersson är utbildad i musikvetenskap, litteratur och kultur vid Stockholms universitet, sång vid Operastudion samt radioproduktion på magisternivå vid Dramatiska Institutet.

Musiken

Ungefärliga tider

Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke, född i Prag 1875, påbörjade sina Duinoelegier 1912 i Treiste på slottet Duino, som gett verket dess namn. Emellertid kom krig och en långvarig skaparkris emellan och dikterna färdigställdes inte förrän under en kreativ period i februari 1922. Den finske tonsättaren EINOJUHANI RAUTAVAARA beskriver sitt möte med Rilkes poesi och omständigheterna kring Die erste Elegie så här:

Mitt möte i ungdomen med Rainer Maria Rilkes poesi visade sig bli en betydelsefull upptäckt inte bara litterärt utan för utvecklingen av min världsbild. Jag associerar den fortfarande med den mysticism som omgav ruinerna i efterkrigstidens Wien. Det var här som jag komponerade mina Fem Sonetter till Orfeus och två år senare, i Köln, började jag skriva sångcykeln Die Lebenden med Rilkes text. Från det och framåt har jag fortsatt att bära med mig både mentalt och i min resväska Duinoelegierna, Rilkes nyskapande verk. Efter hand skulle jag komma att välja ut, och känna mig starkt dragen till, den första elegin vars änglagestalt tog rollen av en personlig animus*. Mina orkesterverk Angels and Visitations, Angels of Dusk och Playgrounds for Angels är alla musikaliska förkroppsliganden av den gestalten.
     Så sent som 1993, när den internationella körsamfundet Europa Cantat ville beställa ett större verk av mig kände jag att tiden var mogen för en änglaelegi. Uppenbarligen hade den mognat i mitt undermedvetna eftersom kompositionsprocessen var snabb, energisk och självsäker.

Formen elegi är egentligen en klagosång och så även Rilkes elegier, en klagan över den svaga, splittrade och begränsade människan. Och den ängel som åkallas är ingen kristen ängel utan ett högre väsen som fullbordat den förvandling som vi människor håller på att genomgå. Duinoelegierna, med syfte att mota den avhumanisering som riskerar uppstå till följd av nya rön och teknologier har citerats flitigt – även inom populärkulturen – och ses som en av 1900-talets viktigaste långa dikter. Så har även Rautavaaras tonsättning blivit ett av de riktigt stora styckena i körlitteraturen.

*) Animus är i jungiansk psykologi de manliga aspekterna i kvinnans själ.

Text: Karin Ekedahl

Einojuhani Rautavaara

Född: 9 oktober 1928 i Helsingfors.

Död: 27 juli 2016 i Helsingfors.

Utbildning: Kompositionsstudier för Aarre Merikanto vid Sibeliusakademin, efter rekommendation av Sibelius själv studier för Vincent Persichetti på Juilliard School i New York och för Roger Sessions och Aaron Copland i Tanglewood, Massachusetts.

Verk: Åtta mycket varierade symfonier (nr 7 Angel of Light en världssuccé), orkesterverk som Angels and Visitations, Isle of Bliss och Before the Icons, ett antal konserter (Cantus Arcticus, tre för piano, två cellokonserter, kontrabaskonserten Angel of Dusk), genombrottsverket A Requiem in Our Time för brassensemble, två pianosonater, kammarmusik, viktig körproduktion, nio operor, såsom de biografiska Vincent, Aleksis Kivi och Rasputin.

Finskt rekord i intensivvårdsbehandling: Brusten aorta gjorde 2004 att Rautavaara blev föremål för intensivvård i närmare ett halvår, ett rekord som nog står sig bra internationellt också. Därefter kunde han återuppta komponerandet ända tills komplikationer efter en höftoperation tog hans liv tolv år senare.

Trots att han inte blev mer än 28 år räknas Egon Schiele som en av de mest framstående figurativa konstnärerna före och under första världskriget. Hans lite knotiga och förvridna porträtt, ofta med sexuella undertoner, känns lätt igen. Den österrikiske expressionistiske målaren skrev även dikter. Schieles poem är som tillkomna i förlängningen av hans pensel; poesi där text och bild smälter samman. I hans närmast kalligrafiska utformade texter förmedlar han levande, personliga bilder med ett färgstarkt och kraftfullt uttryck.

Schieles texter uppmärksammades av den brasilianske dirigenten Celso Antunes under hans tid som chefsdirigent för Nederländska radions kammarkör. Det blev utgångspunkten för ett kompositionsuppdrag från Nederländska radion till Sven-David Sandström. Uppdraget resulterade i Drei Gedichte von Egon Schiele för sexstämmig kör som uruppfördes 2009, och då hade tonsättaren rört sig mot en mindre komplicerad och måhända mer tillgänglig stil. I tonsättningen av Schieles texter återgick Sandström dock till den virtuosa stil som gjort honom så uppmärksammad internationellt. Just den expressionism som till exempel finns hos Schiele motsvarar i hög grad Sandströms briljanta musik. I finalomgången av Eric Ericson Award dirigerar de tävlande två av tre satser: Landstraße – Landsväg och Nasser Abend – Våt kväll.

Karin Ekedahl

Trots att han inte blev mer än 28 år räknas Egon Schiele som en av de mest framstående figurativa konstnärerna före och under första världskriget. Hans lite knotiga och förvridna porträtt, ofta med sexuella undertoner, känns lätt igen. Den österrikiske expressionistiske målaren skrev även dikter. Schieles poem är som tillkomna i förlängningen av hans pensel; poesi där text och bild smälter samman. I hans närmast kalligrafiska utformade texter förmedlar han levande, personliga bilder med ett färgstarkt och kraftfullt uttryck.

Schieles texter uppmärksammades av den brasilianske dirigenten Celso Antunes under hans tid som chefsdirigent för Nederländska radions kammarkör. Det blev utgångspunkten för ett kompositionsuppdrag från Nederländska radion till Sven-David Sandström. Uppdraget resulterade i Drei Gedichte von Egon Schiele för sexstämmig kör som uruppfördes 2009, och då hade tonsättaren rört sig mot en mindre komplicerad och måhända mer tillgänglig stil. I tonsättningen av Schieles texter återgick Sandström dock till den virtuosa stil som gjort honom så uppmärksammad internationellt. Just den expressionism som till exempel finns hos Schiele motsvarar i hög grad Sandströms briljanta musik. I finalomgången av Eric Ericson Award dirigerar de tävlande två av tre satser: Landstraße – Landsväg och Nasser Abend – Våt kväll.

Karin Ekedahl

Som körtonsättare var Hugo Alfvén något av en traditionalist, även om han genom sin skicklighet ofta lyckades att få det traditionella att låta nytt. Det är något som absolut kan sägas gälla för Aftonen med text av Herman Sätherberg. Sätherberg var den musikbegåvade prins Gustafs favorittextförfattare och har bidragit med sin lyrik i odödliga stycken som Studentsången, Vårsång – mer känd som ”Glad såsom fågeln” – och Otto Lindblads Längtan till landet – ”Vintern ra”.

Att Alfvén mitt under brinnande världskrig väljer att tonsätta Sätherbergs superromantiska dikt Aftonen var kanske hans sätt att belysa något som var värt att vårda. Eller kanske ännu mer i oros- och förändringstid minnas det som flytt, något som betonas av den drömska och nostalgiska stämningen. Körklangen utnyttjas mästerligt och mynnar ut i de hornklanger som Alfvén passar på att återanvända. Lyssna efter ett bekant ”lullande” i andra satsen av hans åtta år yngre orkestersvit Synnöve Solbakken!

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 2 h 45 min inkl paus