arrow

Dvořáks cellokonsert med Gautier Capuçon

Den franske cellisten Gautier Capuçon gästar Berwaldhallen i Antonín Dvořáks älskade cellokonsert. Dessutom leder dirigent Juraj Valčuha Sveriges Radios Symfoniorkester i Alexander von Zemlinskys Sjöjungfrun baserad på H C Andersens saga om sjöjungfrun som offrar allt för kärleken.

Två av Centraleuropas främsta tonsättare står i centrum vid denna konsert, där Sveriges Radios Symfoniorkester möter cellisten Gautier Capuçon under ledning av den slovakiske dirigenten Juraj Valčuha.

Antonín Dvořáks lika delar överdådiga och melankoliska cellokonsert har ibland kallats för hans tionde symfoni. Det var mot slutet av sin tid som chef för Musikkonservatoriet i New York som Dvořák komponerade konserten, en period, 1892 till 1895, under vilken han också skrev sin kända nionde symfoni Från nya världen. Första noteringen till cellokonserten gjorde han 1894. Året därpå återvände han till Prag, där han färdigställde stycket.

En inspirationskälla för Dvořák var operettkompositören Victor Herberts andra cellokonsert, i vilken tre tromboner ackompanjerar cellon i den långsamma satsen. Även i Dvořáks tresatsiga konsert fungerar blåsinstrumenten ofta nästan som en kör, som tillsammans får den ensamma, breda celloklangen att framträda med full kraft. Dvořák valde dock att inte skriva in någon solokadens i konserten. Skälet till det ska ha varit att han, under tiden för kompositionsarbetet, nåddes av beskedet att hans svägerska hade dött. För att hedra hennes minne interfolierade han – i stället för en kadens – ett citat från en av hennes favoritsånger som han redan hade använt sig av i sin sångsamling Fyra sånger op 82. Fragment ur svägerskans melodi hörs i konsertens avslutande coda.

Sorgens tema går som en röd tråd även genom Alexander von Zemlinskys Sjöjungfrun. Förlagan var H. C. Andersens kända saga Den lille Havfrue, som handlar om den omöjliga kärleken mellan sjöjungfrun och människoprinsen. Orkesterverket hade premiär i Wien år 1905. Även detta är musik med starka drag av ångest och melankoli. I båda styckena går det även att höra drag av Wagners ledmotivsteknik och en harmonik som för tanken till hans opera Tristan och Isolde. Från von Zemlinskys stycke går det också en båge tillbaka till Dvořák: H. C. Andersen hade nämligen, i sagan om sjöjungfrun, tagit intryck av romantikens Undine-myt – vilken var utgångspunkten för Dvořáks opera Rusalka med premiär i Prag 1901. Huruvida von Zemlinsky hade sett operan eller ej må vara osagt, men mycket sannolikt är att han kände till den. Och även om det inte finns några musikaliska drag av Dvořák i von Zemlinskys musik är deras förmåga att känsligt klä myten i musikalisk dräkt en övertygande, gemensam nämnare.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Juraj Valčuha, född i Bratislava i Slovakien, är sedan sex år tillbaka chefsdirigent för italienska Orchestra Sinfonica Nazionale della Rai. Han gästdirigerar även frekvent världen över, bland annat i Los Angeles, Washington, London, Berlin, Budapest och Bologna, och har varit en återkommande gästdirigent hos Sveriges Radios symfoniorkester.

Musiken

Ungefärliga tider

Liksom Carl Nielsen i sina solokonserter strävade efter att tillvarata soloinstrumentens specifika karaktär och inte bruka våld på deras innersta väsen, var Antonín Dvořák mån om att hans Cellokonsert h-moll skulle bli något som framställde instrumentet i bästa möjliga dager. Dvořák hade tidigare uttalat sig tveksam till cellons solistiska kvaliteter. Mellanregistret tyckte han om, men i höga lägen lät den nasal och gnällig och det låga registret var mullrande och otydligt.

Vändpunkten kom när Dvořák fick höra Victor Herberts andra cellokonsert på en konsert i New York. Herbert var lärarkollega till Dvořák på National Conservatory och tidigare cellist i orkestern vid Metropolitan. Det lär särskilt ha varit Herberts användning av tromboner som ackompanjemang till solocellisten som fick Dvořáks inspiration att vakna och själv använda sig av samma klanger i sin egen cellokonsert.

Första satsen påbörjades i november 1894. På nyårsdagen 1895 var sista satsen skissad och 9 februari samma år var verket klart. Den slutliga versionen är dock daterad 6 juni 1895. Då hade Dvořák förlängt den sista satsen med en utökad hyllning till Josefína Kounicová, en släkting till Dvořák och tillika tidigare käresta, som precis hade avlidit efter en tids sjukdom. Han hade redan vävt in en av hennes favoritsånger i solokonsertens andra sats.

Dvořáks cellokonsert är uppdelad i tre satser. Den första satsen är skriven i klassisk sonatform med två kontrasterande teman och en sektion vardera med orkestern respektive solocellisten i fokus. Sidotemat som introduceras av valthornen har beskrivits av musikforskaren Donald Tovey som ”en av de vackraste melodier någonsin skrivna för det instrumentet”. Vi vet att Dvořák själv var nöjd med melodin, inte minst eftersom han återanvänder den flitigt och effektfullt i satsen.

Andra satsen inleds med en enkel klarinettmelodi som tas över av solocellisten. Efter ett dramatiskt tutti presenterar så solocellisten Josefínas favoritsång för första gången: Lämna mig ifred från Dvořáks sångsamling Fyra sånger op 82. Sista satsen är ett rondo med en medryckande, sångbar refräng och ett antal allt längre och mer uttrycksfulla episoder mellan refrängerna. Tonspråket ligger inte långt från andra verk från den här tiden, som till exempel hans nionde symfoni, Från nya världen. Avslutningsvis, den känslosamma codan som Dvořák lade till sist, på våren 1895.

”Hade jag vetat att det var möjligt att skriva en sådan här solokonsert för cello hade jag försökt göra det själv!” Det lär ha varit Johannes Brahms förtjusta omdöme när han själv 1896 spelat igenom verket på piano. I mars det året uruppfördes det i Queen’s Hall i London.

Text: David Saulesco

I. Sehr mässig bewegt
II. Sehr bewegt, rauschend
III. Sehr gedehnt, mit schmerzvollem Ausdruck

Alexander von Zemlinsky var i mångt och mycket en övergångstonsättare, med rötterna i Brahms musik och samtidigt halvt på väg in i modernismen. Trots detta kan han varken betraktas som konservativ eller revolutionär. Han var ofta missförstådd av sin samtid, men hans senromantiska musik är idag en tydlig, musikalisk manifestation av jugendstilens konstnärliga ideal.

Die Seejungfrau (Sjöjungfrun), skriven 1902–1903, är baserad på H C Andersens kända sagoberättelse Den lilla sjöjungfrun (1837). Hon blir förälskad i en prins och offrar allt för att bli människa, men lyckas inte vinna hans kärlek utan förvandlas istället till havsskum.

Några dagar innan von Zemlinsky påbörjade kompositionen, hade han studerat partituret till Richard Strauss symfoniska dikt Ein Heldenleben. Fylld av inspiration ville han också skapa ett omfattande verk för stor orkester, och gav sig genast i kast med Sjöjungfrun. Han lät sig även influeras av andra samtida kompositörer, som till exempel Gustav Mahler, och använde sig genomgående av Wagners ledmotivsteknik. Resultatet blev en symfonisk dikt, som skickligt fångar den tragiska skönheten i H C Andersens saga.

Orkestreringen är rik, känslosam och full av detaljer. von Zemlinsky använder en bred palett av färger och texturer för att skapa djupa och målande klangbilder av vatten och längtan. Uttrycket rör sig mellan generösa, melodiska linjer, till att hela orkestern förvandlas till ett upprört hav. Sjöjungfrun längtar upp till ytan, och sjöhäxan lurar i djupet. Kärleken till prinsen är så stark att sjöjungfrun först offrar hela sin vattenvärld tillsammans med sin röst och sin fiskstjärt för kärleken, och till slut även sitt eget liv.

Den första satsens eteriska och mystiska musik, med skimrande stråkar och flöjter, beskriver sjöjungfruns undervattensvärld. Sjöjungfrun själv representeras av ett mjukt och ödesmättat melankoliskt motiv, som återkommer genom hela verket.

I andra satsen möter sjöjungfrun prinsen, och den ljusa och lyriska musiken speglar hennes intensiva känslor och kärleksdrömmar. Som kontrast är prinsens tema mera majestätiskt och heroiskt, vilket framhäver omöjligheten mellan dem.

I sista satsen blir musiken mer dramatisk och mörk, med intensiva crescendon och dissonanser, som skildrar sjöjungfruns lidande och slutliga hjärtskärande uppoffring. Verket avslutas med att ett tema från den första satsen återkommer, vilket ger en känsla av fullbordan och ödesbestämdhet.

Text: Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 50 minuter inklusive paus

Ingår i följande konsertserier: