DVOŘÁK & BRAHMS
Chefsdirigent Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Johannes Brahms Symfoni nr 4 – ett himlastormande stycke som börjar plötsligt, ”in medias res”, som om lyssnaren öppnar en dörr till musiken och orkestern redan är i full gång med att spela. Därtill spelas Dvořáks dramatiska orkesteruvertyr till Otello – den sista delen i en triptyk av uvertyrer som tonsättaren skrev med utgångspunkt från William Shakespeare.
Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 den 24 september kl 19:03.
Brahms kom att brottas länge med den symfoniska formen innan han slutligen var nöjd. Redan i början av tjugoårsåldern skissade han på en symfoni, men det mesta av materialet hamnade istället i hans första pianokonsert och det skulle dröja ytterligare tjugo år, till 1876, innan den första symfonin såg dagens ljus.
Den fjärde symfonin tillkom under sommarsemestrarna åren 1884–85. Inför premiären var Brahms osäker på sitt verk och han komponerade därför först ett arrangemang för två pianon som uppfördes inför några vänner. Men gensvaret blev kyligt och en av vännerna, författaren och kritikern Max Kalbeck, föreslog till och med att Brahms borde stryka de två mittensatserna. Lyckligtvis tog Brahms inte sina kritiker på orden utan dirigerade själv det succéartade uruppförandet av symfonin i Meiningen i oktober 1885.
Inte sällan beskrivs den fjärde symfonin som ett mörkt och tragiskt verk och visst finns det ett drag av kärvhet i musiken. Men när det kom till att komponera känslomässigt flertydig musik var Brahms en mästare och den fjärde symfonin är så mycket mer än bara melankoli. Verket rymmer även sina beskärda delar av värme och kärleksfullhet och inte minst i den berömda finalen sprakar musiken av magnifik ståtlighet.
I motsats till Brahms började Dvořák komponera symfonier tidigt, redan som 23-åring låg första symfonin färdig. Knappt tio år senare skickade han in en ansökan om stipendium från österrikiska staten. En av stipendiets jurymedlemmar var Brahms, som var oerhört imponerad av sin kollegas verk, och såg till att Dvořák tilldelades stipendiet ett flertal gånger. Brahms uppmuntrade även sin egen förläggare Simrock att ge ut Dvořáks musik, han hjälpte honom ekonomiskt och korrekturläste hans partitur.
Bland Dvořáks orkestermusik spelas idag vanligtvis bara ett begränsat antal verk regelbundet, framför allt cellokonserten och de tre sista symfonierna. Men den tjeckiske tonsättaren skrev mycket annan fantastisk musik som tyvärr sällan spelas. Ett exempel på det är konsertuvertyren Otello, komponerad strax innan Dvořák 1892 lämnade sitt hemland för en flerårig vistelse i USA. Den suggestiva musiken är inspirerad av Shakespeares drama, men det är samtidigt ett verk som väl står på egna ben. Den som är bekant med Dvořáks nionde symfoni känner snart igen sig – många av de musikaliska ingredienser som är framträdande i symfonin härs även här – i mer koncentrerad form: melodisk rikedom, mystisk stämningsfullhet och en enorm slagkraftighet och vitalitet.
Axel Lindhe
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.
Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.
”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”
Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.
Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.
Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.
Musiken
Hösten 1892 anlände Antonín Dvořák till USA och han kom att stanna i landet i nästan tre år. Anledningen till hans resa var ett erbjudande om att bli direktör för det nybildade National Conservatory of Music i New York. Hans första officiella framträdande var en konsert i Carnegie Hall till firandet av 400-årsjubiléet av Columbus, där han själv dirigerade sin musik. På programmet stod bland annat Te Deum samt tre konsertuvertyrer som hade haft premiär i Prag några månader tidigare, och som samlades som en triptyk under titeln Natur, liv och kärlek.
Senare ångrade sig Dvořák och lät var och en av de tre uvertyrerna stå på egna ben. Den enda som tagit sig in på konsertrepertoaren har blivit Karneval, vilket är synd, för inte minst den briljanta och dramatiska Othello förtjänar att höras oftare. Med Othello strävade Dvořák inte efter att följa handlingen i Shakespeares pjäs till punkt och pricka, men han gav ledtrådar i sitt partitur kring vad olika passager i musiken avsåg att illustrera.
Efter en långsam och stämningsfull inledning hörs snart mörkare och mer olycksbådande tongångar, en symbol för Othellos växande svartsjuka. I styckets sista del illustreras hur Desdemona faller i sömn, genom ett citat från Wagners Valkyrian. Ett annat musikaliskt citat från Dvořáks eget Requiem signalerar hennes nära förestående öde. Efter att han mördat sin hustru begår Othello slutligen självmord, här gestaltat genom något av den mest våldsamma musik som Dvořák någonsin komponerat.
Måhända är det här musik som även innehåller ett mått av självbiografiska upplevelser. Som ung hade Dvořák varit förälskad i en elev, Josefina Čermáková, och säkerligen hade han själv fått förnimma svartsjukans bittra smak när hon accepterade en annan friare. Dvořák kom så småningom att gifta sig med Josefinas yngre syster, Anna.
Text: Axel Lindhe
Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.
Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.
I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.
Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.
Text: Tore Eriksson
Ungefärlig konsertlängd: 55 min
Biljetter
Fler konserter
POETIC (R) EVOLUTION
Unga poeter möter Sveriges Radios Symfoniorkester i ett unikt samarbete mellan Berwaldhallen och Unga Klara.
SING ALONG FÖR STORA OCH SMÅ 2021
Ett musikaliskt äventyr för hela familjen!
PÅ MINUTEN INTAR BERWALDHALLEN 2021
Var med när den klassiska radioleken På minuten spelas in i Berwaldhallen.