arrow

DE SJU SISTA ORDEN PÅ KORSET

Andlig, sakral och rik på mysterier är musiken som presenteras av Radiokören under ledning av chefdirigent Kaspars Putniņš. Konserten inleds med ett nyskrivet andligt verk av Djuro Zivkovic, en beställning av Radiokören. Så följer den skotske James MacMillans meditativa kantat De sju sista orden på korset. Konserten avslutas den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrovs sakrala bön Otche Nash.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredagen den 15 april kl 19:00

För den serbiskfödde Djuro Zivkovic, numera boende i Sverige, har vikten av mystik, tro och andlig övertygelse varit det mest centrala elementet i hans skapande och konstnärliga arbete. Religiösa texter för meditation och andlig praktik, hämtade ur den ortodoxa kyrkans mystiska skrifter, utgör ofta utgångspunkten och huvudämnet för hans kompositioner. Så även i hans nyskrivna beställningsverk till Radiokören, Venite, Lucem Accipite (Kom, ta emot ljuset). Texten till stycket är hämtad ur texterna kring påskmiraklet och Kristi uppståndelse från de döda.

Den skotske tonsättaren James MacMillans verk Seven Last Words from the Cross (Jesu sju ord på korset) anses av många vara hans mästerverk. Det faktum att han är djupt romersk-katolsk troende och insvuren lekmannadominikaner, sätter naturligtvis spår i hans musik. Den har ofta religiösa eller politiska förtecken och beskrivs som känslomässig och meditativ.
Hans musikaliska språk är även fyllt av influenser från hans skotska arv och nära koppling till keltisk folkmusik, blandat med influenser från Fjärran Östern samt skandinavisk och östeuropeisk musik. MacMillan bygger både sina vokala och instrumentala kompositioner på olika karakteristiska modeller, från lutherska barocktekniker via orkestreringstraditioner från 1800-talet, till avantgardistisk experimentell musik. Denna kantat följer Kristi sista uttalanden vid korsfästelsen, och den traditionella texten av orden är baserad på en sammanställning från alla fyra evangelierna. Varje uttalande bildar en dramatisk, kontemplativ och djupt känslomässig sekvens.

”Herre, skydda Ukraina. Ge oss kraft, tro och hopp. Vår fader.” Så lyder texten till den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrovs bön för Ukraina, Otche nash. Den skrevs i samband med Euromajdan, det vill säga protesterna som pågick november 2013-februari 2014 mot den då sittande ukrainska regeringens ryssvänliga politik. Under denna tid besökte Silvestrov gång på gång Majdan Nezalezjnosti/Självständighetstorget i Kiev och hörde där de fredliga demonstranternas böner och sånger samt militärens skottlossning. Genom åtskilliga hymner, körverk och rekvie-satser försökte han kämpa för sitt land med musikaliska förtecken. Musiken har sedan dess grupperats i en större sångcykel.

Text: Andreas Konvicka/Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot RADIOKÖREN

dot 2021/2022

Skriv ut

Medverkande

 

&

Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.

Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.

Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.

&

Kaspars Putniņš är chefsdirigent för Radiokören sedan 2020, och nytillträdd chefsdirigent för Lettiska radions kör som han arbetat nära i över 30 år. Han var tidigare chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör åren 2014–2021. Som gästdirigent uppträder Putniņš regelbundet med bland andra RIAS kammarkör, SWR Vokalensemble Stuttgart, Collegium Vocale Gent, DR Vokalensemblet, Nederländska radions kör, NDR Vokalensemble Hamburg och Chorwerk Ruhr.

Putniņš är en van uttolkare av såväl renässanspolyfoni som romantiska körverk, men har under hela sin karriär haft som sin huvudsakliga inriktning att verka för och inom den samtida körmusiken. Han har odlat täta kontakter med baltiska och nordiska tonsättare såsom Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Gundega Šmite, Toivo Tulev, Lasse Thoresen, Gavin Bryars and Andris Dzenitis. Han har även initierat flera sceniska projekt i samarbete med skådespelare och visuella konstnärer och arbetat nära unga körsångare och dirigenter, till exempel som konstnärlig ledare för Tenso Europe Chamber Choir åren 2013–2017.

Hösten 2023 släpptes Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra och Fyra sånger för dubbelkör, inspelade tillsammans med organisten Johan Hammarström. Hans katalog av skivinspelningar inkluderar även bland annat Pēteris Vasks Māte saule, Jonathan Harveys The Angels, Sergej Rachmaninovs Vigilia och Alfred Schnittkes Konsert för kör. Skivan med Schnittkes Psalms of Repentance och Arvo Pärts Magnificat och Nunc dimittis, inspelade med Estlands filharmoniska kammarkör, belönades 2018 med både Gramophone Award och Diapason d’Or.

Kaspars Putniņš har tilldelats två av Lettlands främsta utmärkelser för sitt musikerskap: det stora musikpriset Lielā mūzikas balva och Lettiska ministerrådets bragdpris inom kultur och vetenskap. För sin gärning som chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör belönades han 2019 med den estniska kulturstiftelsen KULKA:s årliga pris. Putniņš är född i Riga i Lettland och var bara 26 år gammal när han först tillträdde som dirigent för Lettiska radions kör.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Kör- och orkesterchef för Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester.

Musiken

Ungefärliga tider

Djuro Zivkovics musik kännetecknas framför allt av ett fantastiskt stilistiskt berättande och virtuos instrumentering. Han använder sig av en mängd olika kompositionstekniker som polyrytmisk improvisation, speciella harmonibaserade skalor, mikrotoner, lager-på-lager-polyfoni och heterofoni.

Tillsammans med en stark koppling till den centraleuropeiska musiken, har hans främsta inspiration bottnat i hans tro.

Venite, Lucem Accipite (Kom, ta emot ljuset) är komponerat för a capella-kör och, skrivet speciellt för Radiokören.  Verket har direkt koppling till den ortodoxa kyrkans påskmysterium, Pascha, som också är den ortodoxa kyrkans viktigaste dag. De ortodoxa kristna firar vår Herre och Frälsare Jesu Kristi livgivande uppståndelse, och högtiden är en hyllning till livets seger över döden. Efter midnattsgudstjänsten på den heliga lördagskvällen, släcks kyrkorummet ner till totalt mörker. Prästen kommer ut med ett tänt ljus, går runt i församlingen och tänder var och en av besökarnas ljus. Han gör detta  sjungandes ”Kom, ta emot ljuset från det oavbrutna ljuset och förhärliga Kristus, som har uppstått från de döda.”

Grunden för kyrkomusiken i öst skiljer sig påfallande från den i väst, där den östliga sången (och andra bysantinska konstformer) är monolit i formen och uppfattas lätt av oss som ensidig och sluten.  Denna typ av musikestetik har varit modellen och utgångspunkt för Zivkovics komposition. Han använder sig även av en egen kompositionsteknik som han kallar ”Ancient mode”. Denna teknik bygger dels på speciella, syntetiska skalor (”ancient scale”) som inkluderar både dur- och molltyper av den fullkromatiska skalan, och en strikt stämföring och harmonisk progression. Musiken är uppbyggd med dessa principer, och kan jämföras med till exempel Palestrinas strikt polyfoniska stil.

Text: Andreas Konvicka

Blockflöjtsundervisning i helklass var en modell som många minns som förfärande omusikaliska upplevelser av tjutande flöjter i alla tonarter. För den unge James MacMillan blev det tvärtom. Han förstod där och då att musik var det han ville ägna sig åt. Utan att kunna noter gjorde han redan som tioåring en lista på notnamnen – C-Ciss-D-Diss-E – som han sedan kombinerade på olika sätt till melodier. Han övergav dock plastblockflöjten ganska snabbt, för att i stället ge sig på trumpet, kornett och piano.

James MacMillan kommer från en skotsk, katolsk arbetarklassmiljö. Hans mamma älskade musik och introducerade honom för den klassiska repertoaren. Morfar var gruvarbetare till yrket, men spelade i en lokal orkester och sjöng i kyrkokören. I likhet med många av sina arbetskamrater levde han för musiken.

Under sina kompositionsstudier skolades MacMillan in i modernismen, men saknade ”hjärta” i en del av den samtida musiken och lät sig i stället inspireras av den ”modernism med mänskligt ansikte” som representerades av tonsättare som Witold Lutoslawski och Krzysztof Penderecki. Två viktiga utgångspunkter för MacMillans egen musik är hans katolska tro och det skotska, folkmusikaliska arvet. Han menar att ”musik öppnar ett fönster till det gudomliga” oavsett om lyssnaren är troende eller ateist. Han är av Englands främsta samtida tonsättare och har skrivit orkesterverk, kammarmusik, sånger och en lång rad sakrala körverk.  Sen några år tillbaks är han även dirigent.

Seven last words from the cross från 1993, har klassats som ett av MacMillans finaste verk. Kantaten följer Jesu sista sju yttranden från korset, sammanställda från alla Bibelns fyra evangelier. Verket beställdes från BBC TV och framfördes under stilla veckan 1994 med ett yttrande per dag. Musiken är starkt emotionellt laddad och gestaltar dramats olika stadier. Särskilt kan det vara värt att lägga märke till hur MacMillan använder pauser och tystnad för att understryka texten, och även de underbart vackra violinsolon som lägger sig som en tröstande gloria över den dramatiska berättelsen.

Text: Katarina Lindblad

Den ukrainske kompositören Valentin Silvestrov föddes 1937 i Kiev, ukrainska SSR, då en del av Sovjetunionen. Han slog igenom på de europeiska och amerikanska scenerna på 1960-talet som en avantgardistisk ”vilde” som producerade dissonanta, storskaliga orkesterverk.

Efter att ha protesterat mot Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968, valde Silvestrov att dra sig ur rampljuset. Under denna period började han förkasta sin tidigare modernistiska stil, och han har sedan dess använt sig av en mängd olika kompositionsstilar, som har lett fram till användandet av traditionella tonala och modala tekniker. Efter Sovjetunionens fall började han också komponera andliga och religiösa verk, influerade av den ryska och ukrainska ortodoxa liturgiska musiken. Vare sig den är avantgardistisk eller postmodern, berör Silvestrovs musik lyssnaren på djupet.

Silvestrovs kärlek till sitt land märks i hans verk, och den vackra, trösterika Otche nash (Fader vår), hämtad ur kantaten Diptychon (1995) för blandad kör a cappella, har också blivit ett stycke som fått stort symboliskt värde under pågående krig. Texten är bönen Fader vår utan de sista raderna, och stycket är det första av två. Det andra stycket är baserat på en dikt av den ukrainska poeten Taras Shevchenko, ”Zapovit” (”Testamentet”). Verket genomsyras av den rysk-ortodoxa kyrkans musik, men med en injektion av Silvestrovs egna, unika sound. Genom att behandla kören som en ensemble av ”blygsamma solister” och dela upp sektionerna i små grupper, får Silvestrov fram effektfulla harmonier, samt en stor melodisk och rytmisk flexibilitet.

Då Silvestrov fyllde 80 år firades han i dagarna tre som om han vore den största och mest kända kompositören i Ukraina, men konstaterade själv att han troligen skulle vara bortglömd efter två dagar. Fem år senare inträffar det sorgliga som gör att hans musik spelas över stora delar av världen som enande kraft i Ukrainas svåra stund.

Text: Andreas Konvicka  

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 15 minuter utan paus