arrow

DAPHNIS & CHLOË

Sveriges Radios Symfoniorkester och Berwaldhallen bjuder på musik av den franska tonsättaren Louise Farrenc, en stor begåvning som tyvärr varit bortglömd. Hennes frejdiga Konsertuvertyr nr 1 framförs innan det blir svensk premiär för Salonens senaste verk, Kínēma med soloklarinettist och stämledare Niklas Andersson som solist. Konserten avslutas med Ravels populära svit nr 2 som är byggd på baletten Daphnis och Cloë. Allt under ledning av den unge brittiske dirigenten Ben Glassberg.

1800-talskompositören Louise Farrenc är i stort sett fortfarande okänd för oss idag. Det kan bero på att hon var kvinna samt att hon aldrig komponerade någon opera, en genre som var mycket populär i Frankrike under hennes tid. Hon var på sin tid inte bara aktad som tonsättare utan kanske främst känd som pianovirtuos. Hon var också den första kvinna som innehade en professur vid Pariskonservatoriet. Hon studerade musik och pianospel för bland andra Ignaz Moscheles och Antoine Reicha, båda med rötterna i den wienklassiska musiken genom egna studier för Mozart, Haydn och Salieri. Detta inflytande kom att prägla Farrencs musikstil.

Konsertuvertyr nr 1 i e-moll tillkom 1834, och tillsammans med Uvertyr nr 2 är det hennes första komposition för orkester. Tidigare hade hon i princip bara skrivit piano- och kammarmusik men med uvertyrerna inleddes en arbetsperiod med symfonisk musik. Symfonierna skapade erkännande och stor framgång, framför allt nr 3 i g-moll. Den anses vara hennes främsta, och släktskap med Mozarts två g-mollsymfonier kan anas.

Konsertuvertyr består av en enda sats, Adagio – Allegro agitato, och dess vitalitet vittnar om Farrencs enorma känsla för dramatisk kraft.

Salonens klarinettkoncertino, Kínēma, är skriven för liten orkester under de premisser som pandemin vid tillfället skapade. ”Jag tänkte att det skulle vara bra att skapa ett verk som också kunde framföras av en mindre ensemble och trots svåra förhållanden”, har tonsättaren själv sagt. Verket består av fem korta satser, var och en inspirerad av musikteman ur filmer.  De fem scenerna ska egentligen inte betraktas som sammanhängande butan mer som olika rum man tillfälligt besöker. De bygger inte på traditionell musikbearbetning eller variationer utan på teman som bara existerar för några få korta ögonblick. Musiken är frisk och livskraftig, till största delen lyrisk. Den ska påminna om en romantisk film med ett klassiskt triangeldrama och består av flera olika känslostämningar och tonmaterial. Till slut knyts verket samman och teman ur första satsen citeras på nytt.

Maurice Ravels Daphnis och Cloë bygger på den antika sagan om herden Daphnis som älskar Cloë, men förlorar henne när rövare härjar i landet. Han får hjälp av halvguden Pan, som kommer till undsättning och befriar Cloë.  Daphnis och Cloë var från början en balett komponerad  åt ryska baletten i Paris 1909 på uppdrag av dess legendariska impressario, Sergej Djagilev. Detta är de facto Ravels längsta orkesterverk, och anses också vara hans främsta. Några år efter balettens premiär arrangerade han musiken och skapade två symfoniska sviter, där den andra är den som oftast framförs.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Motiv: Beställare: Fotograf:

Niklas Andersson är anställd som soloklarinettist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1992 efter fem år som soloklarinettist i Trondheims och Helsingborgs symfoniorkestrar. Under 15 år var han även medlem i framstående nutida musikensemblen KammarensembleN där han var med och uruppförde ett stort antal verk av svenska och utländska tonsättare. I kammarmusiksammanhang har han även spelat med bl a Tale-, Lysell-, Zetterqvist- och Nya Stenhammarkvartetten samt med tjeckiska Skampakvartetten. Tonsättare som Daniel Nelson och Victoria Borisova-Ollas har komponerat verk för honom och som solist har han framträtt med svenska orkestrar hemma och utomlands i klarinettkonserter av Mozart, Copland, Wallin, Nelson, Henze och Nielsen. Niklas studerade först vid Musikhögskolan i Göteborg för Sten Pettersson samt för Walther Boyekens i Antwerpen och i London för John McCaw.

 

Musiken

Ungefärliga tider

Jeanne-Louise Farrenc var under sin levnad uppskattad och erkänd, men har olyckligtvis fallit i glömska. I sin ungdom studerade hon piano för flera lärare, däribland Anne-Élisabeth-Cécile Soria och Ignaz Moscheles, med rötter i rakt stigande led ner till Haydn, Mozart och Salieri.

Hon kompletterade med lektioner i harmonilära, kontrapunkt, fuga och instrumentering för Antoine Reicha, en berömd professor i komposition vid konservatoriet i Paris.

Hennes man, flöjtisten och musikförläggaren Aristide Farrenc, stödde henne helhjärtat och var medveten om sin unga hustrus exceptionella gåvor. Hemmet besöktes ofta av de största musikerna i hennes tid, som violinisten Joseph Joachim. Louise Farrenc komponerade två konsertuvertyrer för stor orkester 1834, och dessa två verk utgjorde kompositörens första försök att bredda sig och skriva i en annan genre än den pianomusik som hon huvudsakligen hittills komponerat.

Konsertuvertyr nr 1 op. 23 i e-moll består av en enda sats, Adagio – Allegro agitato, och är  inte knuten till något större verk. Adagiot börjar med stora unisona ackord, som introducerar verket högtidligt och storslaget med pukor. Detta fungerar som en hyllning till Haydns symfonier, där flera börjar på detta karaktäristiska sätt. Det kontrasterar mot lyriska pastorala teman i träblåset, där klarinetten i synnerhet har en ledande roll.

I Allegro agitato-delen börjar första temat med en virvlande girland av stråkar som påminner om Mendelssohn, följt av ett andra, mjukt klarinett-tema. Detta avsnitt är en indirekt hyllning till Mozarts och Beethovens symfonier. I genomföringen omarbetar hon och utvecklar uppfinningsrikt dessa två teman, innan en sammanfattning och en koda infaller, där orkesterenergin åter är koncentrerad.

Trots den tydliga inspirationen av främst wienklassicismen, vittnar ändå Farrencs verk om hennes egen unika stil. Det finns en tydlighet i berättandet, en lyrisk air, och inte minst en känsla för dramatisk urkraft.

Text: Andreas Konvicka

Ordet Kinēma är det antika, grekiska ordet för rörelse, och Salonens syfte med verket har varit att skapa filmisk musik, som när vi går på bio och är i ett rum med rörliga bilder.

Kínēma har bokstavligen filmiska rötter, då Salonen under pandemin fick tid att komponera musik till den interaktiva installationen Laila på Finlands Nationalopera. Därefter skapade han soundtracket till Aku Louhimies film Odotus (Väntan), i vilket han delvis återanvände material från Laila. Salonen inspirerades till ett kort stycke för klarinett och stråkar till minne av den finske regissören Jörn Donner, varpå han grupperade ytterligare fyra stycken kring denna elegi. Resultatet blev klarinettconcertinon Kínēma, där Lailas och Odotus material fick en ny form. Salonen valde att titulera de enskilda satserna som scener, ett slags musikaliska kortfilmer, som var och en driver en specifik tanke eller karaktär.

I den första satsen, Dawn (Gryning), tonmålas en vacker gryning som stegvis växer till en tät helhet, där klarinetten och stråkorkestern skickligt tyglar flera variationsrika teman och driver rörelsen framåt. Den andra satsen, Theme and Variations (Tema och Variationer), är den strukturellt mest intressanta av satserna, och inleds med basarnas och klarinettsolots pizzicaton. Förhållandet mellan solisten och stråkarna utforskas ytterligare från olika vinklar och rytmiska variationer.  Den tredje delen, Pérotins dream (Pérotins dröm), är en virtuos och burlesk hyllning till 1100-talets parisiska Notre Dame-orgelmästare, och hans snabba och rytmiska kyrkliga organumstil. Det hela gestaltas som Salonens egen dröm om Pérotin.

Den fjärde delen, J.D. in memoriam (Till minne av J.D.), är en jazzig, improviserande ballad tillägnad Jörn Donner. I verkets sista del, Return (Återvända), återvänder Salonen, som namnet antyder, till första satsen och använder teman därifrån. En desperat valsliknande klarinettmelodi slutar i ett högt register, och verket andas trots allt ljus och hopp när melodin klingar ut i en C-durklang.

Trots att Kínēma har sofistikerade och intellektuella komplexiteter, är det ett publikvänligt och underhållande stycke där solisten kan visa upp all sin lekfulla munterhet.

Text: Andreas Konvicka

Då Ryska baletten 1909 etablerades i Paris hade Maurice Ravel endast komponerat två orkesterverk: Rapsodie espagnole och Une Barque sur l’ocean. Trots detta tvekade inte balettens impressario Sergej Djagilev, som såg Ravels begåvning, att beställa ett verk av honom. Idén att utgå från den gamla grekiska sagan om Dafnis och Chloé kom från chefskoreografen Michel Fokine, som tyvärr hade svårt att samarbeta med Ravel. ”Fokine kan inte ett ord franska och jag kan bara svära på ryska”, skrev Ravel frustrerat om den ryske koreografen som egentligen hette Michail Michajlovitj Fokin.

Han hade svårt att avsluta verket, speciellt finalen som tog perfektionisten Ravel ett år att få färdig. När han till slut lyckades leverera musiken till slutnumret protesterade dansarna till en början över den svåra 5/4-takten. Instuderingen och arbetet med baletten var med andra ord allt annat än harmoniskt och premiären fick skjutas upp två gånger. Ravel kallade själv Daphnis et Chloé för ”en koreografisk symfoni” och det är faktiskt Ravels längsta orkesterverk, av många ansett som hans främsta verk för orkester. Två år efter balettens premiär arrangerade Ravel om musiken till två symfoniska sviter, varav framför allt den andra har blivit ett populärt och omtyckt konsertnummer.

Svit nr 2 ur Daphnis et Chloé bygger på balettens sista del och inleds med Daggryning. Detta är en av musikhistoriens mest magiska beskrivningar av en gradvis uppvaknande natur, där fåglar sjunger till solens värmande strålar och sakta väcker Dafnis och Chloe. I den efterföljande satsen Pantomim återberättar de historien om hur deras välgörare, guden Pan, uppvaktar nymfen Syrinx som förvandlar sig till ett vasstrå. I sin förtvivlan skär han av vassrören och tillverkar en flöjt som han blåser i. Chloe dansar till den vackra flöjtmelodin och hon och Dafnis bedyrar varandra sin kärlek. Det lyckliga slutet utmynnar i en backanalisk fest och nymfer och herdar ansluter i Allmän dans.

Text: Andreas Konvicka

Ingår i följande konsertserier: