arrow

Daniel Lozakovich i Mozarts tredje violinkonsert

Det gudomliga i musiken, det är vad den unge svenske violinisten Daniel Lozakovich menar att han söker efter i sitt musicerande. När han nu gästar Berwaldhallen och Sveriges Radios Symfoniorkester är det med Wolfgang Amadeus Mozarts tredje violinkonsert, i sig ett bevis för en gudalik musikalitet. Dirigent Kazuki Yamada leder också orkestern i Arnold Schönbergs känslostarka Verklärte Nacht och Claude Debussys musikaliska triptyk Images pour Orchestre.

 

Den 23-årige violinisten Daniel Lozakovich har redan gett ut fyra soloalbum och är den näst yngsta artist någonsin som det tyska skivbolaget Deutsche Grammophon skrivit kontrakt med. Under ledning av dirigent Kazuki Yamada gästar han nu Sveriges Radios Symfoniorkester i Mozarts tredje violinkonsert – den kanske mest lekfulla, fantasirika och dansanta av de fem violinkonserter som Mozart komponerade mellan april och december 1775.

Mozart var då kapellmästare för hovets orkester i Salzburg, och i det uppdraget ingick att skriva musik. Det var pappa Leopold, den världsberömde violinpedagogen, som lärt sin son att spela violin, och förmodligen hade Mozart sig själv i åtanke när han skrev violinkonserterna. Den tredje, i G-dur, hade urpremiär hösten 1775, och redan i den första satsen framträder en påtaglig sångbarhet, när Mozart citerar sin egen, komiska opera La finta giardiniera. Genom hela konserten lyfter Mozart fram violinen på ett sätt som för tanken till den mänskliga röstens vindlande uttryck.

Det sägs att 150 års jubilaren Arnold Schönberg, under tiden då han komponerade Verklärte Nacht, var vilt förälskad i tonsättaren Alexander Zemlinskys syster Mathilde. Hon blev senare också hans hustru. Det suggestiva stycket är något av det vackraste Schönberg skrivit, och musiken följde honom genom hela livet. Till musiken hämtade han inspiration från en dikt av poeten Richard Dehmel, om en kvinna som berättar för sin man att hon bär en annan mans barn. Det är en dikt typisk för det samtidigt pryda och dekadenta sekelskiftets Wien, tillkommen i samma tid som Egon Schiele målade utmärglade kvinnokroppar och Gustav Klimt fäste bladguld över sina målningar av flickor och demoner. Dessa slitningar hörs i musiken, som vid urpremiären i Wiener Musikverein 1902 uppfattades som kontroversiell på grund av sina atonala inslag och ständigt skiftande tempi.

Claude Debussy arbetade med sin tredelade Images pour orchestre – Bilder för orkester – under sex års tid, mellan 1906 och 1912. De tre delarna uruppfördes vid olika tillfällen, och spelades i sin helhet första gången 1913. I alla tre finns fragment av folkdans och sång – i Gigues anas skotsk, i Iberia spansk och i Rondes de printemps fransk musik. Delarna har fortsatt att framföras var för sig, med Iberia som den oftast spelade. Debussy kallade aldrig sig själv för impressionist, likväl är hans tre bilder för orkester lika omvälvande som en impressionistisk målning: tar man några kliv bak bildar de detaljer som kan se suddiga ut i närbild en svindlande helhet.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Kazuki Yamada är chefsdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra (CBSO) sedan våren 2024 även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Orchestre Philharmonique de MonteCarlo (OPMC).

Yamada studerade vid Tokyo Universty of the Arts och fick sitt internationella genombrott när han 2009 vann första pris i Besançon International Competition for young conductors. Med Seiji Ozawa som handledare hittade Yamada vad han kallar sin ”japanska känsla” för klassisk musik.

Trots att han idag är bosatt i Berlin och huvudsakligen verksam i europeiska orkestrar, återvänder Yamada till Japan varje säsong för att arbeta och uppträda med NHK Symphony Orchestra och Yomiuri Nippon Symphony Orchestra. Under 2023 genomförde han en serie av konserter med CBSO och under 2024 kommer han inleda en turné med OPMC i Japan.

Under säsongen 2023/24 har Yamada gästat Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia, Orchestre National de France och gjorde även sin debut med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Oslo Philharmonic, Orquesta Nacionales de España och Chicago Symphony Orchestra. Han spelar regelbundet med solister som Emanuel Ax, Leif Ove Andsnes, Seong-Jin Cho, Isabelle Faust, Alexander Kantorow, Evgeny Kissin och Maria João Pires.

Yamada är brinner för utbildningsfrågor och gästar återkommande Seiji Ozawa International Academy Switzerland samt har ett starkt engagemang i CBSO:s uppsökande verksamhet. För Kazuki Yamada gjorde COVID-19 pandemins påverkan på den internationella konsertverksamheten det klart att ”publiken alltid är involverade i musikskapandet. Som dirigent behöver jag en publik lika mycket som jag behöver musiker.”

Daniel Lozakovich föddes i Stockholm 2001 och började spela violin vid 7 års ålder. Två år senare gjorde han sin debut med Moscow Virtousi Chamber Orchestra under Vladimir Spivakov i Moskva. Därefter dröjde det inte länge innan han även spelade tillsammans med Kungliga Filharmoniska Orkestern, Orchestre National de France och Sveriges Radios Symfoniorkester. 2012 började han studera för professor Josef Rissin vid Hochschule für Musik Karlsruhe och tog sin masterexamen 2021.

2016 fick Lozakovich sitt internationella genombrott då han vann första pris i Vladimir Spivakov International Violin Competition. Senare samma år framträdde han med Mariinsky Orkestern under Valery Gergiev vid avslutningskonserten för Moscow Easter Festival.

Sedan dess har Lozakovich framträtt som solist med några världens främsta orkestrar så som BBC Symphony Orchestra, Orchestre de la Suisse Romande, Göteborgs Symfoniorkester, Orchester der Komischen Oper Berlin och Los Angeles Philharmonic. Semyon Bychkov, Neeme Järvi, Klaus Mäkelä, Cristian Măcelaru, Lahav Shani, Esa-Pekka Salonen, Nathalie Stutzmann och Robin Ticciati är bara några av de framstående dirigenter som Lozakovich hunnit samarbeta med. Som kammarmusiker spelar han regelbundet med Emanuel Ax, Sergei Babayan, Khatia Buniatishvili, Renaud Capuçon, Seong-Jin Cho, Martin Fröst, Alexandre Kantorow, Shlomo Mintz och Maxim Vengerov.

Höjdpunkter från den senaste och kommande säsongen omfattar Lozakovich debut på BBC Proms med Bhrams violinkonsert, Mozarts violinkonsert nr 3 med Berlin Philharmonie, Tjajkovskijs violinkonsert vid La Scala och Concertgebouw, en konsert med musik av Rachmaninov och Brahms vid Verbier Festival tillsammans med Antoine Tamestit, Klaus Mäkelä och Yuja Wang samt Mendelssohns violinkonsert med Budapest Festival Orchestra och Iván Fischer på Edingburgh Festival.

Daniel Lozakovich är sedan 2016 exklusivt engagerad till Deutsche Grammophon och har hitintills gett ut fyra album. Han spelar på två violiner av Antonio Stradivari, den så kallade ”ex-Baron Rotschild” från 1713 utlånad från Reuning & Son och Eduard Wulfson samt Le Reynier från 1727 på lån av LVMH.

Musiken

Ungefärliga tider

Verklärte Nacht är ett verk som följde Arnold Schönberg genom livet. Han komponerade den ursprungliga versionen 1899 då han var 25 år gammal, arrangerade den för stråkorkester 1917 och reviderade verket 1943, åtta år före sin död.

Stycket är i mångt och mycket en produkt av förrförra sekelskiftets Wien, en stad där fin-de-siècle-andans dekadens, ångest och livsleda var påtaglig. Politik och konst var föremål för livliga diskussioner på caféerna och för den artistiska revolten på musikscenen stod herrar som Gustav Mahler, Anton Bruckner, Richard Strauss och Arnold Schönberg. Den sistnämnde var förvisso utbildad i konservative Johannes Brahms anda, men blev en ohejdad beundrare av progressive Richard Wagner, mycket tack vare sin gode vän och musiklärare Alexander von Zemlinsky. Det var också under en semesterresa med nämnde Zemlinsky i Payerbach, nära den österrikiska orten Semmering, som Schönberg i september 1899 skrev det första utkastet till Verklärte Nacht. Under denna tid hade han börjat uppvakta Zemlinskys syster Mathilde och det var under förälskelsens inverkan han komponerade verket.

Inspiration hämtade Schönberg från en, i den pryda sekelskiftespublikens ögon, förhållandevis lättsinnig text av den Zeitgeist-inspirerade tyske poeten Richard Dehmel. Också vad gäller harmoniken, med passager av polytonalitet och atonalitet samt skiftande tempi, ansågs Verklärte Nacht vid den tiden vara ett kontroversiellt verk. Vid urpremiären den 19 mars 1902 på Wiener Musikverein var mottagandet blandat. Bland annat skrev en recensent: ”Många satt tysta. Några busvisslade. Andra applåderade. På ståplatserna röt några unga människor (vars förmåga att känna igen skönheten i ett så komplext verk efter en enda lyssning är att beundra) som lejon.”

Text: Anna Hedelius

I. Allegro
II. Adagio
III. Rondo: Allegro

Wolfgang Amadeus Mozarts fem konserter för violin och orkester antogs tidigare vara komponerade under en kortare period 1775. Forskarna tror nu att de båda första kan ha skrivits ett par år tidigare, vilket kan förklara vad man sett som något av ett mysterium. Hur kunde Violinkonsert nr 3 i G-dur vara en så mycket mer sofistikerad komposition än de båda föregångarna? Inte ens en tonsättare med Mozarts gåvor borde kunna göra en sådan resa på bara några månader. Det kan tyckas underligt att Mozart bara skrev dessa solokonserter för violin då han var mellan sjutton och nitton år gammal och sedan aldrig gjorde om det, med tanke på de många pianokonserterna. Han var faktiskt också en mycket framstående violinist, fastän något nödbedd. Pianot var definitivt favoritinstrumentet, och tiden som konsertmästare i Salzburg var inget han mindes med glädje.

Gruppen av violinkonserter bör ha varit avsedda för ett speciellt syfte, kanske repertoar för en planerad rundresa i Tyskland och Frankrike. På jakt efter ett bättre jobb någonstans, som orkesterledare eller hovtonsättare? Hur som helst är den tredje konserten den mest spelade och populäraste av de fem. Och den är närmast urtypiskför de egenskaper som gör Mozart för evigt älskad, redan i orkesterinledningen befinner man sig i den bästa av världar. Kombinationen av melodisk sötma, skenbar enkelhet och oerhörd elegans som råder i denna konsert överträffade han knappt ens någonsin själv. Den berömda adagiosatsen böljar fram som en stor värme- och glädjespridare, och de båda oboisterna får där vara tysta för att tillfälligt bli ersatta av två flöjtister. I ett brev till fadern använde Mozart namnet Straßburgkonserten, antagligen på grund av det folkligt präglade tema som dyker upp i mitten av det avslutande rondot, och som tros vara inspirerat av en lokal dans.Den rakt igenom charmfulla konserten får inte heller någon bombastisk slutkläm, istället får vi några stillsamma toner från oboer och horn, och allt är över liksom i tomma intet. Mästerligt från början till slut.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

I. Rondes de printemps
II. Gigues
III. Iberia

Claude Debussy komponerade flera verk som han kallade Images. Tresatsiga pianoverket Images oubliées följdes av två andra tresatsiga pianosviter, Images nummer 1 och 2. Orkestersviten Images pour orchestre var ursprungligen tänkt för två pianon och även i den är satserna tre till antalet: Gigues, Ibéria och Rondes de printemps.

Triptyken tog tid att få ihop i sin helhet, den kom till mellan åren 1906 och 1912. Inledande Gigues kom sist; den påbörjades först 1909. Den snabba sällskapsdansen gigue anses föga förvånande ha sitt ursprung i skottarnas jig och blev en vanlig satsbeteckning, inte minst i många franska instrumentalsviter under barocken. Debussy återvänder hur som helst till de brittiska öarna, då han citerar folkvisan The Keel Row från Northumberland vid gränsen till Skottland. Det är en relativt elegisk gigue, där den underbart milda och trolska oboe d’amore har en viktig roll. Någon har sagt att det här unika instrumentvalet kan ses som ett musikaliskt tema i samma grad som någon av melodierna.

Den mer utåtriktade Ibéria komponerades mellan 1905 och 1908. Iberia var grekernas namn på nuvarande Portugal, Spanien och Andorra, och här är ett av de mest lyckade exemplen på franska hyllningar eller karaktärsteckningar av grannfolket i sydväst, något som flera franska tonsättare ägnat sig åt. Ibéria är ett av Debussys mest populära orkesterverk, ofta spelat och inspelat separat, och är i sig tredelat: Par les rues et par les chemins, Les parfums de la nuit och Le matin d’un jour de fȇte. Vi rör oss längs gator och gränder, får njuta av nattens dofter och av atmosfären under morgonen inför en stor och viktig festdag. Debussy hade i själva verket bara besökt Spanien en enda gång, under några timmar vid en tjurfäktning i San Sebastián. Men ingen mindre än den spanska konstmusikens portalfigur Manuel de Falla fann Debussys ”spanskhet” så övertygande att han berömde Ibéria i glödande ordalag.

Rondes de printemps, färdigställd 1909, är ett uttryck för sekelskiftets franska vurm för våren inom musik och litteratur. En yngre Debussy hade redan 1887 hängt på med orkesterverket Printemps. Vårhyllningen i Images tar formen av en lika anspråkslös som förtjusande musik, ”eterisk” enligt tonsättaren själv. Musiken bygger bland annat på en av Debussys favoriter bland folk- och barnvisor, Nous n’irons plus au bois, en melodi som han använt sig av vid flera tillfällen och här klär i en sedvanligt makalös orkesterdräkt.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 2 timmar inklusive paus

Ingår i följande konsertserier: