arrow

Concierto de Aranjuez

Joaquín Rodrigos Concierto de Aranjuez är nog ett av de mest älskade verken som skrivits för gitarr. Särskilt känd är den andra av verkets tre satser, som tolkats och omtolkats åtskilliga gånger. Här framförs gitarrkonserten av Jacob Kellermann tillsammans med dirigenten Christian Karlsen, två framgångsrika svenska musiker som båda gör sina första framträdanden i Berwaldhallen. På programmet står också bland annat Béla Bartóks mästerliga Musik för stränginstrument, slagverk och celesta.

Hör vår minipodd om Béla Bartóks första sats ur Musik för stränginstrument, slagverk och celesta

Konserten sänds direkt på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 den 25 september 2020.

 

Dirigenten Christian Karlsen och gitarristen Jacob Kellerman kommer till Berwaldhallen med magnoliadoft, fågelsång och porlande fontäner i en spansk slottsträdgård: Concierto de Aranjuez av Joaquín Rodrigo, som de nyligen spelat in på skiva med London Philharmonic Orchestra.

De första och sista satserna i gitarrkonserten är obekymrat ljusa och soldränkta. En flamencorytm i tre-plus-två-grupper och en barockdans i ojämna taktarter ramar in den melankoliska mittensatsen med melodin som gjort verket till en klassisk megahit. Kanske bär den på lite av det mörker som präglade Spanien under inbördeskriget och general Francos tid.

Under en god middag, ”en perfekt kväll för djärva fantasier” som Rodrigo själv beskriver den, fick hans vän, gitarristen Regino Sainz de la Maza, en idé: ”Du måste skriva en konsert för gitarr och orkester! Det är mitt livs dröm.” Rodrigo fortsätter: ”Jag tömde snabbt två glas av det bästa Riojavinet och utbrast: ’Okej, då säger vi så!’” Rodrigo lyckades komponera en konsert för gitarr utan att själv vara gitarrist, och speglade på kuppen den spanska folksjälen.

Ett par år tidigare, 1936, skrev Béla Bartók sitt mest personliga verk: Musik för stränginstrument, slagverk och celesta – musik från samma tid som Rodrigos, men som från en annan planet. Bartók var vid 55 års ålder en etablerad kompositör och erfaren musiketnolog som fascinerats av den ungerska folkmusikens pentatoniska skalor, där tonernas exakt lika avstånd till varandra öppnade dörren till evigheten.

Men aldrig tidigare hade han haft samma frihet som i skapandet av detta verk. Här samspelar musik och matematik på ett sätt som kan liknas vid en snäcka: Vi kan se den som en spiral i matta naturfärger – vacker i sin enkelhet. Men den som är mer analytiskt lagd kan i spiralens kurvor se en Fibonacci-serie – en talserie som också är grunden till det symmetriska xylofon-solot som inleder den tredje satsen.

Marken skakade under Bartóks fötter vid den här tiden. Den uttalat antifascistiske tonsättaren tvingades några år senare emigrera från Ungern till USA, något han sörjde resten av sitt liv.

Vid samma tid reste Ruth Crawford Seeger runt i USA på jakt efter den amerikanska folkmusiken – precis som Bartók hade gjort i sitt hemland. Hennes barn, varav flera senare blev kända folkmusiker, fick en överraskning när hon plötsligt började komponera – igen. De visste ingenting om sin mors bakgrund som föregångare inom 1900-talsmodernismen.

Som ung hade hon som den första kvinnan någonsin mottagit det prestigefyllda Guggenheim-stipendiet. Hon reste till Berlin och Paris, Wien och Budapest – ”I Europa kan man arbeta!” skrev hon till sin blivande make, Charles Seeger. Hennes unika stil, modernistiskt stram och samtidigt med ett djup och en personlig ton, fascinerade kollegor och kritiker.

Tjugofem år gammal skrev Ruth Crawford Seeger Musik för liten orkester. Vi leds in i första satsens mystiska atmosfär av en upprepad pianoton som inte släpper taget. De skiktade lagren och envist upprepade fraserna påminner om Bartóks musik. I andra satsens humoristiska energi – ”skälmskt” instruerade hon – anar vi början till ryktet om hennes musik som för ”manlig”, för egensinnig för en kvinna. I dag vajar dock hennes färgstarka flagga högt i mellankrigstidens musikaliska landskap.

Text: Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2020/2021

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Dirigenten Christian Karlsen samarbetade som tjugoåring med Karlheinz Stockhausen och har sedan dess arbetat med de flesta av världens främsta tonsättare, däribland Polarpristagarna Steve Reich, Kaija Saariaho och Sofia Gubajdulina. Han är kanske främst känd som en av Europas främsta dirigenter av samtida musik, men är lika hemma i den traditionella repertoaren och särskilt hyllad för sina tolkningar av Mozart och Haydn.

Han har samarbetat med bland andra hr-Sinfonieorchester, Nederländska radions symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna och Amsterdam Sinfonietta och är en regelbunden gäst hos ledande samtida musikensembler som ASKO|Schönberg Amsterdam, Norrbotten NEO och Bit20 Bergen. Sceniska produktioner inkluderar Stockhausens MICHAELs REISE på Nederländska nationaloperan, Benjamin Staerns Saiyah och Kaija Saariahos Nox borealis på NorrlandsOperan samt Beat Furrers FAMA i Amsterdam.

Säsongen 2019–2020 debuterade han med London Sinfonietta under Franska radions Festival Présences i Paris och på Deutsche Oper Berlin. Han var 2015–2017 konstnärlig ledare för nederländska festivalen Dag in de Branding, 2008–2014 konstnärlig ledare för New European Ensemble och har lett stora festivaler kring tonsättare som Arnold Schönberg och Magnus Lindberg. 2018 grundande han tillsammans med pianisten David Huang festivalen Gränslandet Symfonisk Fest på Trädgården i Stockholm.

Jacob Kellermann är en av Sveriges mest aktiva och eftersökta gitarrister som regelbundet spelar över hela landet, liksom uppträder internationellt i konserthus som Seoul Art Center, Brucknerhaus i Linz, Concertgebouw i Amsterdam och Prinzregententheater i München. Han har också uppträtt på en rad gitarr- och kammarmusikfestivaler, däribland Båstad kammarmusikfestival, Festival Dag in de Branding, El Jem Festival i Tunisien och Mikulov Guitar Festival.

Som solist har han framträtt med bland andra New European Ensemble, Ensemble BIT20, Gävle Symfoniorkester och Norrbotten NEO. I duon KeMi med violinisten Daniel Migdal har han turnerat över hela Sverige liksom i stora delar av Europa, i Sydkorea och Kina. Duo KeMi vann 2010 Aschaffenburgs internationella kammarmusiktävling, den viktigaste tävlingen för kammarmusik med gitarr. Duons debutalbum med sonater av Franz Schubert har hyllats av svensk och internationell press.

Han har arbetat nära och uruppfört verk av tonsättare som José Maria Sanchez-Verdu, Francisco Coll, Henrik Strinberg och Benjamin Staern. Han har även spelat in albumet Repentance med verk av, och i samarbete med, Sofija Gubajdulina. Jacob Kellermann spelar på ett instrument av den tyske gitarrbyggaren Matthias Dammann.

Musiken

Ungefärliga tider

Den schweiziske dirigenten Paul Sacher var en mycket betydelsefull person under 1900-talets europeiska kulturliv. Tjugo år gammal grundade han Basels kammarorkester, en ensemble med uttalat syfte att uppföra både nyskrivna verk och ditintills förbisedd tidig musik. Sacher, som 1934 gifte sig med den oändligt rika änkan Maja Stehlin, beställde nya verk av flera av 1900-talets stora tonsättare, bland dem Arthur Honegger, Bohuslav Martinů och Béla Bartók.

Bartók och Sacher möttes för första gången 1929 och deras kontakt blomstrade till en livslång vänskap. 1936 beställde Sacher det första av totalt fyra stycken av Bartók. Han hade redan då idéer till ett stycke för stråkorkester och slagverk, idéer som blomstrade till ett verk som har kommit att hyllas som ett av Bartóks största mästerverk: snillrikt uppbyggd, förtrollande musik som döljer sig bakom det pragmatiska, oansenliga namnet Musik för stränginstrument, slagverk och celesta.

Verkets fyra satser kontrasterar varandra, med fyra olika karaktärer, och bildar samtidigt en tydligt sammanhängande helhet. Den vemodiga, sävliga melodin som inleder verkets första sats återkommer i olika former även i de följande tre satserna. Den ovanliga instrumentbesättningen bidrar också till verkets särpräglade identitet.

Sats ett är en fuga, mystisk och gåtfull i sitt uttryck, som är uppbyggd efter principen för det gyllene snittet. Från melodins första, svagaste insats på tonen A förflyttar den sig stegvis, i två parallella musikaliska förlopp, genom kvintcirkeln tills de båda möts på tonen Ess – allra längst bort från inledningstonen A – vid satsens höjdpunkt, strax efter mitten av satsen. Därifrån rör sig satsen stegvis bakåt igen, tillbaka till tonen A.

Sats två är skriven i sonatform och kontrasterar omedelbart till den dämpade första satsen med smattrande slagverk, synkoperade pianoinsatser och hetsiga stråkmelodier. I den här satsen märks också tydligt Bartóks uppdelning av stråkensemblen i två spegelvända sektioner på scenen, med slagverket i mitten, när idéer och motiv kastas hejvilt från den ena sidan till den andra.

Sats tre är ett exempel på Bartóks ”nattmusik”, en stil som frammanar en känsla av enslighet och stillhet. Satsen börjar med ett xylofonsolo, en först tätnande och sedan glesnande upprepning av tonen F på ett sätt som för tankarna till japansk kabukiteater. Även denna sats följer en symmetrisk struktur, där höjdpunkten markeras av ett gällt cymbalslag, omgivet av svepande kluster i harpa, stråkar och celesta.

Sats fyra brakar loss i en vild och virvlande, munter folkdans. Stråksektionerna växlar i inledningen mellan att spela på sina instrument som gitarrer och att riva av en synkoperad melodi som rör sig upp och ned i tonarten A-dur. Efterhand vävs inslag från de tidigare satserna in, med en utvecklad variation av första satsens tema som ett slags sista, triumferande höjdpunkt.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 25 min inkl paus