”Det är helt enkelt förbluffande att på våra luftstreck finna en ungdom som visar sig vara en så osedvanligt kunnig och vad uppfinning beträffar fantasifullt rik musikernatur.” Så beskrevs Ingvar Lidholm 1945 av tonsättaren Gösta Nystroem. Även om den då 24-årige tonsättaren redan ansågs lovande hade han nog knappast själv en tanke på att han skulle bli inte bara en av landets mest kända tonsättare, utan rentav en centralgestalt inom svensk 1900-talsmusik. Lidholm var medlem i den legendariska Måndagsgruppen och hade viktiga poster i svenskt musikliv, som professor i komposition på Kungliga Musikhögskolan och som kammarmusikchef på Sveriges Radio.

Året efter Nystroems uppskattande omdöme tillkom Lidholms första soloverk för instrument: Sonat för soloflöjt. I intervjuer från den här tiden kan man höra Lidholm tala om att en inspirationskälla var lusten att skriva melodier. Dessutom fanns det i Stockholm en särdeles duktig flöjtist, Carl Achatz, som även skulle stimulera andra svenska tonsättare att skriva för instrumentet. Det är ljus och ohejdat glädjefull musik som Lidholm har åstadkommit, med en för flöjten passande improvisatorisk karaktär.

1950-talet var ett produktivt årtionde för Lidholm och på våren 1954 åkte han till London för att studera för tonsättaren Mátyás Seiber. I England kom han i kontakt med kammarmusikföreningen Guildhall Music Society, som beställde ett verk av honom: Concertino för flöjt, oboe, engelskt horn och cello. Verkets fyra satser hålls samman av ett tretonsmotiv och den intensiva finalsatsen med sina många taktväxlingar pekar fram emot orkesterverket Ritornell, som skulle bli Lidholms internationella genombrott.

Förutom sonaten för soloflöjt får vi under konserten ta del av ytterligare två soloverk från Lidholms hand. Den poetiska Fantasia sopra Laudi för solocello skrevs som en födelsedagspresent till Hilding Rosenberg på hans 85-årsdag. Arabesque för oboe var också en födelsedagspresent, denna till tonsättaren och dirigenten Eskil Hemberg. Verket är bara drygt fyra minuter långt, men inte desto mindre ett oerhört fantasifullt och stämningsfullt stycke musik.

Aulos var ett instrument som användes flitigt under antiken, en tidsperiod som Lidholm hyste ett brinnande intresse för. En slags nutida motsvarighet till aulos är oboen, som trivs bra tillsammans med sin nära släkting, det engelska hornet. Aulos för oboe och engelskt horn är ett sent verk i Lidholms osedvanligt långa tonsättarkarriär och tillkom strax efter millenieskiftet, 2001.

Text: Axel Lindhe