”När jag började komponera, kände jag på en gång faran i att följa den impressionistiska musikens spår. Så mycket fluff, parfymmoln, briserande fyrverkerier, prål, dimma och vemod satte punkt för en era vars tillgivenhet jag upplevde oöverträffat motbjudande.” Nej, att skriva i Debussys anda var inget för Darius Milhaud, avantgardekompositör och pionjär inom användandet av slagverk, polytonalitet, jazzinfluenser och slumpmusik. Han var en av Les six, sex namnkunniga franska kompositörer där även Honegger och Poulenc ingick, som ville göra upp med den förhärskande impressionismen och senromantiken. Milhaud kom att ägna hela sitt liv åt nya klangvärldar.

Det finns många likheter mellan Milhaud och hans samtida kollega Sergej Prokofjev. Båda var underbarn med yrkesvalet klart redan före tio års ålder och kom att göra sig namn inte bara i sina hemländer utan i hela västvärlden. Båda bodde under flera år i USA, Prokofjev av konstnärliga skäl i kölvattnet av revolutionen 1917 och Milhaud på grund av sin judiska bakgrund under andra världskriget. Inte minst komponerade de båda musik som fick modernisterna att klappa i händerna. Prokofjev rörde sig mellan det folkligt melodiösa och naiva, det kärva och ironiska, stundtals rentav burleska. Milhaud snabbt fann ett eget, polytonalt tonspråk som kom att prägla allt han skrev. Båda såg sig också som kompositörer av musik för scen. Men medan Milhaud verkade ha ett förhållandevis okomplicerat förhållande till sitt skapande, med få konstnärliga motgångar, drabbades Prokofjev av dålig tajming, refuseringar och dessutom ett praktfiasko.

Prokofjevs kvintett från 1924 är ovanlig med sina sex satser och därtill en oväntad sättning; oboe, klarinett, violin, viola och kontrabas. En trolig förklaring till instrumentariet är pengar. Boris Romanovs resande danssällskap som beställde musiken hade begränsad ekonomi, så någon större ensemble kunde det inte bli tal om. Men med två blåsinstrument mot stråkarna upplevs klangen mer orkesterlik än med bara ett. Prokofjev själv var åtminstone där och då nog mer intresserad av pengarna än att skriva balettmusik och det speglas i den stundtals rytmiskt komplicerade musiken. Romanov lär ha fått sina fiskar varma att lösa koreografin till bland annat 10/8-takt i den tredje satsen.

Milhauds Les rêves de Jacob, Jakobs drömmar, komponerades i USA 1949. Inbjuden att undervisa i komposition på Tanglewoodfestivalen i Lenox, Massachusetts mötte han den moderna musikens förkämpe Elizabeth Sprague Coolidge. Hon tog honom till gården Jacob’s Pillow och dess ägare, den banbrytande koreografen Ted Shawn. Sommarens dansfestivaler presenterades och Coolidge beställde en balett till Shawn av Milhaud, ett verk som även skulle fungera rent konsertant. Influerad av den bibliska berättelsen om David i 1 Mosebok, och helt uppenbart också gårdens namn som är första satsens titel, skapade Milhaud en fem satser lång kvintett för oboe, violin, viola, cello och kontrabas. Medan oboen i Prokofjevs kvintett har en mer inlemmad funktion framträder den här solistiskt och speglar enligt Milhaud det ”gudomliga”.

Text: Ida Fahl