arrow

Byström & Grieg

Perspektiven är många i Byströms Segelnde Stadt, inspirerat av konstnären Paul Klee, men även Griegs Pianokonsert liksom Schumanns Symfoni nr 3 bjuder på vackra klangvärldar.

Hör den prisbelönta isländska pianisten Víkingur Ólafsson berätta om Griegs Pianokonsert i a-moll.

Britta Byströms Segelnde Stadt delar namn med schweizaren Paul Klees målning och kan liksom tavlan betraktas på olika sätt, som en musikalisk mosaik. Robert Schumanns Symfoni nr 3, med drag av både Beethoven och Berlioz, bjuder ömsom på naturlyrik och hjältemod på en musikalisk färd genom det böljande Rhenlandet i verket som även kallas den Rhenska symfonin.

Hör Britta Byström beskriva sitt arbete som tonsättare (på engelska, ej textat)


Programändring

Griegs Pianokonsert ersätter Rachmaninovs Pianokonsert nr 2

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Den spanske dirigenten Pablo Heras-Casado föddes 1977 i Granada. Hans musikresa inledde med att gå med i skolkören. Därefter följde pianolektioner och musikstudier vid konservatoriet i Granada som han fortsatte på Granadas universitet. Heras-Casado blev tidigt intresserad av äldre musik och har fördjupat sig bland annat i barockmusik från Andalusien. Genom åren har han lett San Franciscos orkester, LA Phil, LSO och Berlinerfilharmonikerna med flera. Idag är han hedersmedborgare i hemprovinsen Granada.

Víkingur Ólafsson har av New York Times kallats ”Islands Glenn Gould”. Han har vunnit alla stora priser i sitt hemland, varav fyra Musician of the Year på Icelandic Music Awards. Samarbeten med tonsättare som Philip Glass och Daníel Bjarnason har hittills lett till fem uruppföranden och innan han knöts till Deutsche Grammophon spelade han in tre album på ett eget skivmärke, Dirrindí. Ólafsson är konstnärlig ledare för tre festivaler: svenska Vinterfest, Icelandic Weekend i Liepaja i Lettland samt Reykjavík Midsummer Music som han även själv grundat.

Musiken

Ungefärliga tider

Verket hämtar sitt namn från målningen Segelnde Stadt (Seglande stad) av den schweiziske konstnären Paul Klee (1879–1940) som fällde de bevingade orden: ”Konst återger inte det synliga, utan konst synliggör.” Britta Byström skriver att målningen Segelnde Stadt är ett fint exempel på detta: ”olika geometriska figurer fogas samman till något som liknar en grupp fritt svävande pappersdrakar – som i sin tur liknar en stad sedd på avstånd, en seglande stad.” På liknande sett ger hennes eget musikstycke en kalejdoskopisk bild i sin uppbyggnad, där klanger flyter ihop och går isär för att bilda nya, oväntade mönster.

Paul Klee var själv också musiker sedan tidiga år. Han brukade spela violin som uppvärmning när han målade och beskrev många paralleller mellan konstformerna. Han jämförde färgerna som vi ser med klangfärgerna som vi hör, och menade att även olika färgkombinationer på målarduken kan vara harmoniska eller dissonanta. Han har kommit att inspirera ett flertal tonsättare med sina målningar, däribland Judith Weir, Peter Maxwell Davies och Toru Takemitsu. ”Det är lätt att få en förnimmelse av att hans målningar klingar,” skriver Byström, ”att de låter sig omformas till musik.”

I hennes verk försöker hon fånga det tyngdlösa svävandet som hon kände inför Paul Klees målning samt blandningen av del och helhet, enkelhet och komplexitet. Klee fascinerades av barns sätt att teckna på, hur de skapar enkelt, fritt och ofrånkomligt kreativt, eftersom de saknar tidigare modeller att utgå ifrån. Hans konst beskrivs ofta med etiketten naivism, då han ofta använder enkla linjer och former. I hans Katt och fågel (1928) är kattens öron och näsrygg målade med trianglar och nosen är formad som ett hjärta, vilket framhäver kattens begär efter fågeln. Klee var en transcendentalist som menade att den materiella verkligheten bara var en av många, och att även våra tankar och drömmar bör framhävas.

I musikstycket Segelnde Stadt återkommer det skira och lätta. Det ordnade blandas med en klockspelsliknande naivitet och enkla, myllrande och ”pointillistiska” motiv hakar samman för att skapa en sorts musikalisk mosaik. Stycket avslutas med allt tydligare konturer, där orkestern enar sig i samfälld rytm och vi får en klarare bild av en stad sedd på avstånd, en seglande, drömmande och mångskiftande stad som synliggör det oväntade och extraordinära.

Text: Mats Hansson

BRITTA BYSTRÖM

Född: 14 mars 1977 i Sundsvall.

Utbildning: Började som trumpetelev på Kommunala Musikskolan. Studerade från 1995 komposition vid Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Pär Lindgren och Bent Sørensen, där hon tog examen 2001.

Kännetecken: Atmosfärisk, impressionistisk och gehörsbunden musik som ofta rör sig i ett ljust register, samt präglas av långa efterklanger och stor klangpalett. Starkt påverkad, enligt egen utsaga, av Debussy, Ravel och Bach.

Verk i urval: Fler verk lånar titlar från klassiker inom litteratur, film, konst och musik. Der Vogel der Nacht (2019) refererar till en partitur-anteckning av Mahler. Farewell Variations (2015) refererar till Farväl-symfonin av Haydn. Invisible Cities (2013) och Picnic at Hanging Rock (2010) är namn som hämtas från filmer som bygger på romaner med samma namn. De nyare verken Infinite Rooms, Segelnde Stadt och Diagonal musik hämtar i sin tur namn från installationer och målningar.

Om problem med efterklanger: Byströms verk är rika på långa efterklanger. Cymbalerna dämpas sällan utan vävs in i musiken som följer, detsamma gäller stråkarnas pizzicaton. Efterklangerna skapar en gränslös, flytande och atmosfärisk känsla i hennes upplösande och klangrika orkesterverk, men ställer tyvärr till det vid skivinspelningar. Det går inte att klippa var som helst eftersom det just skulle förstöra efterklangerna. Längre stycken måste därför sitta i en tagning. Ja, ibland är det lätta och befriande både krävande och komplicerat …

Griegs stora musikaliska begåvning upptäcktes av den norske världsviolinisten Ole Bull, som lyckades övetala Griegs föräldrar att låta sonen få studera utomlands vid Leipzigs musikkonservatorium. Grieg ansåg själv att studierna där inte gav honom något, även om hans betyg visade annorlunda. Men det var inte studierna i Leipzig eller senare Köpenhamn som skulle komma att inspirera honom mest, utan i stället norsk saga och dikt.

Tre år efter hemkomsten  från Leipzig, juni 1868, reste Grieg tillsammans med hustrun Nina och den nyfödda dottern Alexandra till Danmark. Här var det meningen att han skulle skriva sitt dittills största verk; en konsert för piano och orkester.Han lämnade fru och barn i Köpe nhamn och for själv till Sölleröd på Själland, tillsammans med två vänner. Den ene av dem var Edmund Neupert – vid den här tiden Nordens ledande pianist.

Arbetet med konserten pågick hela sommaren, men när sommaren var slut var endast pianostämman och några skisser till partituret klara. Verket blev i stället färdigskrivet i Kristiania följande vinter, vilket ledde till att uruppförandet försenades.

I Köpenhamn 1869 kunde så den redan omtalade konserten uruppföras med Griegs vän Neupert som solist. I publiken fanns bl a den världsberömde ryske pianisten Anton Rubinstein, som var på turné i Danmark och som generöst hade lånat ut sin medhavda konsertflygel till kollegan Neupert. Grieg kunde själv inte vara med på konserten, men fick i stället många brev som berättade om den succéartade tillställningen. Neupert skrev själv till Grieg:

”I lördags tonade din gudomliga konsert genom Casinots stora sal. Den triumf som jag firade var verkligen storartad. Redan efter kadensen i första satsen brast publiken ut i en verklig storm. De tre farliga recensenterna, Gade, Rubinstein och Hartmann satt uppe i logen och applåderade av alla krafter”.

Grieg hade otvivelaktigt Schumanns pianokonsert i tankarna när han komponerade sin egen, och kanske är förebilden som mest tydlig i första satsen. Men även om båda är skrivna i en tysk romantisk tradition, tillkom något nytt med Griegs konsert. Där finns ett drag av norskt folklynne med en speciell folkloristisk karaktär som pulserar genom hela verket, särskilt i finalen med sina medryckande folkmelodier och danser.

Griegs pianokonsert  blev snabbt populär i många länder och har sedan dessa varit en av de mest spelade i sin genre. Trots att den har framförts många gånger, gör den i dag ett lika starkt intryck på publiken som första gången den spelades för mer än 120 år sedan.

Text: Bengt Arwen

1839 skriver Clara Wieck om sin blivande make, Robert Schumann, i sin dagbok: ”Det bästa vore om han komponerade för orkester; hans fantasi och skaparkraft kan inte få tillräckligt utlopp på pianot.” Två år senare gjorde Robert slag i saken och i ursinnigt tempo skissades under fyra januaridagar 1841 den första symfonin. Totalt fyra symfonier skulle springa ur den tyske tonsättarens penna, där Symfoni nr 3 Ess-dur egentligen är den fjärde han komponerade.

I likhet med den första komponerades denna symfoni under en kort tidsrymd i ett skede av febril inspiration. 1850 hade den 40-årige Schumann bosatt sig i Düsseldorf tillsammans med Clara och barnen eftersom han hade fått en tjänst som dirigent för stadens orkester. Publiken i staden tog emot honom med öppna armar och hans första konsert tidigt på hösten samma år blev en stor framgång. Stärkt av det goda mottagandet skrev han snabbt både sin cellokonsert och sin tredje symfoni under hösten och vintern. Uruppförandet av symfonin i början av 1851 blev även det en succé.

Schumanns tredje symfoni är ovanligt nog i fem satser. Speciellt berömd har den fjärde satsen med beteckningen Feierlich, högtidligt, blivit. Den här satsen bär i sin stämföring på inspiration från Bach. Schumann skapar en intagande och förtrollande atmosfär, bland annat genom användandet av tromboner, ett instrument som fortfarande i mitten av 1800-talet var relativt ovanligt i symfoniska sammanhang.

Verket har fått titeln ”Den rhenska symfonin”, men som så ofta är fallet i musikhistorien härstammar inte tillnamnet från tonsättaren själv. Däremot satte han inför uruppförandet namn på två av satserna: den andra satsen kallades faktiskt ”Morgon på Rhen” och den fjärde ”Med karaktär av en festlig ceremoni”. Senare tog han emellertid bort titlarna och de fanns inte med i det publicerade partituret.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus

Före konserten 26 okt – Interplay kl 17:30

Konsertintroduktion 27 okt kl 18:00.