arrow

Byström & Bruckner

När dirigenten David Afkham dirigerar Radiosymfonikerna för tredje gången står Bruckners mäktiga Symfoni nr 3 och uruppförandet av Britta Byströms dubbelkonsert för violin/viola och kontrabas, Infinite Rooms, på programmet. Solister är orkesterns konsertmästare Malin Broman och kontrabasist Rick Stotijn.

Hör Britta Byström beskriva sitt arbete som tonsättare (på engelska, ej textat)

Anton Bruckner tillägnade Richard Wagner sin hjältemodiga och majestätiska Symfoni nr 3, något som vid den tiden väckte stor uppståndelse. Själva symfonin avfärdades som ”ospelbar”. Sedan dess har den vuxit till att bli ett av de mest älskade symfoniska verken.

En klangfärgens hjälte är Britta Byström som i sin musik experimenterar med rumsklang och övertoner. Hennes dubbelkonsert Infinite Rooms beskriver hon själv som en musikalisk gestaltning av ”speglar som speglar sig i speglar”. Konserten är beställd för Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman – här för första gången på både violin och viola – och kontrabasist Rick Stotijn som uruppför den i Berwaldhallen.


Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Tyske dirigenten David Afkham är sedan september 2019 chefsdirigent och konstnärlig ledare för Spaniens nationalorkester och kör, efter fem år som förste dirigent. Bland alla höjdpunkter ur hans konserter med nationalorkestern kan nämnas Brahms Requiem, Schönbergs Gurre-Lieder och Wagners Den flygande holländaren i konsertversion, alla kritikerrosade och omtalade. Bland hans många gästspel denna säsong kan nämnas Chicago Symphony, NHK Symphony Orchestra och Münchner Philharmoniker samt debuter med bland andra Dresdner Philharmonie och Pittsburgh Symphony. Han operadebuterade på Glyndebournefestivalen sommaren 2014 med Verdis La Traviata, som han sedan turnerade med. Denna säsong inledde han vid Theater an der Wien med Dvořáks Rusalka med ytterligare operor att vänta, som Wagners Parsifal och Mozarts Così fan tutte. Efter studier i Freiburg och Weimar var han assistent åt Bernard Haitink under flera stora produktioner och assisterande dirigent för Gustav Mahler Jugendorchester 2009–2012.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Nederländske kontrabasisten Rick Stotijn anses vara en av världens främsta på sitt instrument. Han är sedan 2010 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester, gästspelar i samma roll hos exempelvis London Symphony Orchestra och Concertgebouworkestern i Amsterdam och uppträder som solist med flera av världens främsta ensembler som Musica Vitae, Nederländska Radions Symfoniorkester, Amsterdam Sinfonietta, Joensuu stadsorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han samarbetar flitigt med högaktuella tonsättare och har fått verk skrivna för sig av exempelvis Britta Byström, Roel van Oosten, Rene Samson och Michel van der Aa. Som kammarmusiker har han spelat med bland andra Janine Jansen, Mischa Maisky, Vilde Frang, Simon Crawford-Phillips och Johannes Rostamo. Han uppträder regelbundet vid festivaler i exempelvis Luzern, Delft och Utrecht. Han spelar på en Raffaele & Gagliano tillhandahållen av NMF, Nederländska musikinstrumentstiftelsen.

Musiken

Ungefärliga tider

Den japanska konstnären Yayoi Kusama (f 1929) utforskar evigheten i sina oändlighetsmålningar, ogripbara rymder och tusentals prickar som är hennes signum. Kusama skapar också de oändliga spegelrum som har inspirerat Britta Byström att tonsätta Infinite Rooms, en dubbelkonsert för violin/viola, kontrabas och orkester. Byström skriver: ”Man blickar in i ett rum där en viss detalj med hjälp av speglar förmerar sig i oändlighet. Ofta är själva motivet enkelt, lätt urskiljbart, och komplexiteten uppstår i mångfaldigandet.”

Kusama har gjort spegelinstallationer sedan 1965. Det första rummet täcks av ett oändligt fält av prickiga fallosar som reflekteras. Ett annat täcks av ljusdioder, där rummets gränser är upplösta och stjärnhimmeln som skapas ger en svävande upplevelse. Bildvärldarna kommer ur Kusamas hallucinationer som hon haft sedan barndomen, där hon ser raster av upprepade former. Spegelrummen låter henne ge form till dessa upplevelser som hon beskriver som självutplåning. De upplöser jagets gränser och låter en bli ett med omgivningen och försvinna i tomheten.

Även Byström har ett spännande förhållande till oändligheten. Hon beskriver kvinnliga tonsättare som oskrivna blad: ”Det märkte jag redan på utbildningen, att ingen hade någon förutbestämd åsikt om vilken riktning jag skulle välja musikaliskt. I dag ser jag hur många kvinnliga tonsättare utvecklar sig i en mer personlig riktning än sina manliga kolleger.” I tonsättandet är hon också mån om att ge rum för nya infall och hålla alla musikaliska och konstnärliga möjligheter öppna, därför sparar hon högar med partitursidor och slänger inget förrän stycket är klart. Hon vänder sig mot smal estetik som målar in sig i ett hörn och skriver själv istället gehörsbundet. Även de långa efterklangerna som utmärker hennes musik, med ljusa toner som vill ha högt i tak, visar en dragning till det oändliga. Byströms suktan efter rymd och frihet avslöjas också av svävande verktitlar som Allt beror på vingar, Medan draködlan flyger, Utflykt i det okända och Inte-nudda-golv.

Infinite Rooms består av sex satser där solisterna dominerar, som var för sig följs av musikaliska oändlighetsrum där orkestern dominerar. Solisterna speglar varandra och flyter ihop. Violinen kastar långa ”kontrabasskuggor” medan kontrabasen kastar korta ”violinskuggor”. Verket tillägnas solisterna Malin Broman och Rick Stotijn.

Text: Mats Hansson

BRITTA BYSTRÖM

Född: 14 mars 1977 i Sundsvall.

Utbildning: Började som trumpetelev på Kommunala Musikskolan. Studerade från 1995 komposition vid Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Pär Lindgren och Bent Sørensen, där hon tog examen 2001.

Kännetecken: Atmosfärisk, impressionistisk och gehörsbunden musik som ofta rör sig i ett ljust register, samt präglas av långa efterklanger och stor klangpalett. Starkt påverkad, enligt egen utsaga, av Debussy, Ravel och Bach.

Verk i urval: Fler verk lånar titlar från klassiker inom litteratur, film, konst och musik. Der Vogel der Nacht (2019) refererar till en partitur-anteckning av Mahler. Farewell Variations (2015) refererar till Farväl-symfonin av Haydn. Invisible Cities (2013) och Picnic at Hanging Rock (2010) är namn som hämtas från filmer som bygger på romaner med samma namn. De nyare verken Infinite Rooms, Segelnde Stadt och Diagonal musik hämtar i sin tur namn från installationer och målningar.

Om problem med efterklanger: Byströms verk är rika på långa efterklanger. Cymbalerna dämpas sällan utan vävs in i musiken som följer, detsamma gäller stråkarnas pizzicaton. Efterklangerna skapar en gränslös, flytande och atmosfärisk känsla i hennes upplösande och klangrika orkesterverk, men ställer tyvärr till det vid skivinspelningar. Det går inte att klippa var som helst eftersom det just skulle förstöra efterklangerna. Längre stycken måste därför sitta i en tagning. Ja, ibland är det lätta och befriande både krävande och komplicerat …

Anton Bruckner föddes i Ober-Österreich i närheten av Linz och växte upp i en trakt där släkten hade bott och levt i över 500 år. I denna enkla, lantliga och gudfruktiga miljö grundlades säkert de karaktärsdrag som kom att prägla honom for livet: hans djupa religiositet, hans enkla och naiva väsen, kanske också en grundläggande osäkerhet och en brist på självförtroende.

Det kan vara svårt att förstå att denna enkla, godhjärtade människa, med sitt lantliga sätt och sin breda dialekt, kunde bli en så kontroversiell figur i Wiens musikliv. Som organist och lärare var han uppskattad och beundrad, men som tonsättare – och framför allt som symfoniker – blev han motarbetad av etablissemanget. Han hade gjort det oförlåtliga misstaget att beteckna sig som wagnerian. Inte nog därmed, han hade 1873 visat sin andra och tredje symfoni för Richard Wagner som blev särskilt förtjust i den tredje symfonin. Bruckner blev naturligtvis smickrad och dedicera­ de symfonin till den beundrade mästaren, han till och med kallade den för sin “Wagnersymfoni”. Detta fick Wiens konservativa musiketablissemang att se rött. I striden mellan anhängare till Brahms och Wagner hade Bruckner tagit ställning, han hade blivit en ”Wagner­symfoniker” och priset för hans djärvhet blev högt.

Hans andra symfoni hade 1872 avfärdats av Wienfilharmonikerna som “nonsens” och “ospelbar” och tre år senare rönte den tredje symfonin samma öde. Orkestern övertalades dock av en inflytelserik beundrare att ge sig i kast med verket på nytt. Det framfördes vid en Wiener Gesellschaftskonzert i december 1877. Till stor del på grund av orkesterns negativa attityd blev framförandet under Bruckners ledning en katastrof: publiken visslade, jamade och troppade av under framförandet. Bara 17 personer stannade till slutet, däribland den unge Gustav Mahler. Den fruktade kritikern Eduard Hanslick, en uttalad Brahmsanhängare, skrev bland annat: “Beethovens Nia försöker hjälpa Wagners ‘Valkyrian’ och hamnar under hovarna på hennes häst”! Mönstret upprepade sig under hela Bruckners livstid. Bara den fjärde symfonin blev en framgång under ledning av den berömde dirigenten Hans Richter.

Den tredje symfonin komponerades mellan 1873 och 1877 och framfördes första gången den 16 december samma år. Efter det negativa mottagandet omarbetades symfonin i två omgångar. Den första revisionen gjordes av Bruckner själv tillsammans med hans elev Franz Schalk 1889, den andra gjordes året därpå men här uteslöts Schalks “förbättringar” som framför allt berörde finalen.

Text: Claes M Cnattingius

 

Ungefärlig konsertlängd: 20 oktober: 2 tim inkl. paus. Ungefärligt konsertlängd 21 oktober: 2 tim 15 min inkl. paus då Frykbergstipendierna delas ut.

Konsertintroduktion 20 okt kl 18:00 samt 21 okt kl 14:00.