arrow

BRAHMS VIOLINKONSERT

Enligt 1800-talets stjärnviolinist Joseph Joachim var Brahms violinkonsert en av få som kunde konkurrera med Beethovens. Här tolkas den med stor skicklighet och värme av Leonidas Kavakos. Dessutom tolkar Radiosymfonikerna och deras chefsdirigent Daniel Harding Antonín Dvořáks mäktiga sista symfoni, Från nya världen.

Konserten sändes på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 den 18 september 2020.

Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding möter återigen violinisten Leonidas Kavakos, känd över hela världen som en musiker av högsta klass. I februari 2019 tolkade han Mendelssohns violinkonsert tillsammans med orkesterns förste gästdirigent, Klaus Mäkelä. Nu har turen kommit till ett av genrens viktigaste verk: Johannes Brahms violinkonsert i D-dur.

Brahms komponerade gärna under semestrarna, då han fick vila och inspiration av naturen. Violinkonserten skrevs i natursköna Pörtschach am Wörthersee i södra Österrike då Brahms var 46 år gammal och på höjden av sin karriär. Konserten skrevs för vännen och virtuosen Joseph Joachim. Som förebild hade han Beethovens violinkonsert. De delar inte bara tonarten D-dur, utan även karaktären och solostämmans hjältemodiga kamp med orkestern.

Joachim ville bidra till att solostämman blev idiomatisk och spelbar och hjälpte Brahms med detaljerna. Uruppförandet på nyårsdagen 1879 dirigerade Brahms själv. Det lyriska, musikaliskt mogna verket ansågs svårspelat, precis som Beethovens konsert, trots Joachims assistans. Kanske berodde det på att Brahms till slut inte lyssnade på alla vännens förslag. Det var ”en konsert mot violinisten”, som Joachim själv sade.

Pianisten Leif Ove Andsnes har beskrivit Franz Schuberts Gesang der Geister über den Wassern som ”ett av hans mest magiska stycken”. I texten liknar Johann Wolfgang von Goethe människans själ vid vattnet, som kretsar mellan himlen och jorden. Schubert tonsatte dikten flera gånger. Denna – Andsnes favoritstycke – är den mest kända. Den är skriven för manskör och en stråkensemble bestående av altfioler, violonceller och kontrabasar.

Gradualpsalmen Christus factus est är knuten till Skärtorsdagen. Texten – ”Kristus blev för vår skull lydig” – handlar om hur Jesus dör på korset för mänsklighetens skull. Anton Bruckner gjorde hela tre körsättningar av psalmtexten. Den sista tillkom 1884 och är den som Radiokören framför på denna konsert, dirigerad av den engelske kör- och operadirigenten Sam Evans. Han gästade tidigare Berwaldhallen i oktober 2019 som kormästare vid uppsättningen av Edward Elgars Gerontius dröm. Detta gästspel genomförs med stöd av projektet Momentum: Our Future, Now.

På 1850-talet grundade Johannes Brahms en damkör i Hamburg som han dirigerade och skrev musik för. Hans sjuttonde opus, Fyra sånger för damkör, härstammar från den här tiden. Två valthorn och harpa understryker och färgar den vackra, bedrägligt enkla körsatsen. Den andra sången är en sättning av Shakespeares kända text Come away, come away, death, översatt till tyska. Texten till den fjärde sången sades härstamma från gammal keltisk poesi, men skrevs i själva verket på 1700-talet av skotske diktaren James MacPherson.

Antonín Dvořák älskade hela livet sitt hemland och den tjeckiska folkmusiken som han inspirerades av i flera av sina verk. När han 1892, på inbjudan av den förmögna Jeanette M. Thurber, flyttade med sin familj till New York för att bli rektor vid hennes nya nationella musikkonservatorium dröjde det därför inte länge innan hemlängtan slog till. Dvořáks stora intresse för folkmusik var en av anledningarna till att han erbjudits jobbet som rektor. Thurber önskade nämligen att Dvořák skulle delta i skapandet av en amerikansk nationalmusik.

Med hjälp av bland andra den afroamerikanske sångaren och tonsättaren Harry T. Burleigh fick Dvořák lära känna både spirituals och indianernas musik, och blev förtjust. Han betraktade dem som grunden till ”en stor och ädel musikalisk tradition” och uppmanade amerikanska tonsättare att gräva där de stod för att hitta sin egen musikaliska identitet.

När han skrev sin nionde symfoni, med smeknamnet Från nya världen, grävde Dvořák dock inte där han stod utan i den tjeckiska mylla han själv vuxit upp i. Han färgade dock de tjeckiska klangerna med ”andan i de svartas och indianernas melodier. Jag har helt enkelt skrivit teman i vilka jag till exempel har lagt in vissa för den indianska musiken karakteristiska drag.” Dvořák konstaterade också, rätt och slätt, att symfonin ”är och kommer alltid att förbli tjeckisk musik”. Symfonin blev en succé redan vid uruppförandet i Carnegie Hall i december 1893, mitt under Dvořáks tid i New York.

Text: David Saulesco och Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Radiokören. Foto: Mattias Ahlm.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Sam Evans är känd som en av Storbritanniens mest mångsidiga unga dirigenter med särskilt intresse för opera och körmusik. Han är chefsdirigent för flera ensembler, bland annat Battersea Choral Society, och har tidigare varit körledare vid Kingston University och University of Reading samt chefsdirigent för Teddington Choral Society. Som operadirigent har han bland annat lett uppsättningar av Bizets Carmen och Gounods Romeo och Julia med Riverside Opera i London, där han varit konstnärlig ledare, och Verdis La traviata i Sicilien och med Hampstead Garden Opera i London.

Han är även en hyllad och prisbelönad sångsolist med alla stora mässor och oratorier på repertoaren, liksom verk som Haydns Theresienmesse, Rutters Mass of the Children och Beethovens nionde symfoni, samt operaroller som Don Alfonso i Così fan tutte, Kilian i Friskytten, Den resande i Benjamin Brittens Curlew River och titelrollen i Figaros bröllop. Han undervisar i sång vid Queen’s College i Cambridge, leder kurser i körsång vid Eton College och är chefslärare i sång vid Highgate School i London. Han engageras även regelbundet som domare vid musiktävlingar.

Leonidas Kavakos är uppmärksammad världen över som en sällsynt skicklig violinist med fängslande uttryck och konstnärlig integritet. I början av sin karriär gjorde han världens första inspelning av originalversionen av Sibelius violinkonsert, som 1991 belönades med tidningen Gramophones pris Concerto of the Year.

I samband med Beethovens märkesår 2020 har han spelat in både Beethovens violinkonsert och hans septett i Ess-dur tillsammans med Bayerska radions symfoniorkester. I oktober 2020 väntar en konsert med Danska Radions Symfoniorkester där han spelar Beethovens violinkonsert och leder orkestern i Beethovens sjätte symfoni, Pastoralsymfonin. Han inledde hösten 2020 med Prokofjevs Violinkonsert nr 2 g-moll med Nordtyska radions orkester och dirigent Alan Gilbert i Elbphilharmonie i Hamburg, följt av ett program med Beethovensonater med pianisten Enrico Pace i Rotterdam.

Han har på senare år även etablerat sig som dirigent och gästat bland andra London symfoniorkester, New Yorks filharmoniker, Budapest festivalorkester samt Schweiziska och franska radions symfoniorkestrar. Han sammanställer årligen en mästarkurs i violinspel och kammarmusik i sin hemstad Aten som lockar musiker från hela världen. Han spelar på en Stradivarius ”Willemotte” från 1734.

Musiken

Ungefärliga tider

”Här flyger melodierna omkring; man måste akta så att man inte trampar på dem.” Så skrev Johannes Brahms från Pörtschach vid Wörthersee i Österrike, där han under somrarna 1877–1879 arbetade på bland annat sin andra symfoni och sin violinkonsert. Att det dock fanns delade meningar om det melodiska i Brahms musik visar violinisten Pablo de Sarasates omdöme om violinkonsertens andra sats: ”Jag är inte så smaklös att jag står med violinen i hand och lyssnar till hur oboen blåser styckets enda melodi.”

Som tjugoåring hade Brahms lärt känna Joseph Joachim, två år äldre än han själv men redan en känd soloviolinist. Deras vänskap varade livet ut och Joachim bad länge Brahms om en violinkonsert. Vännerna möttes i Pörtschach i september 1878 för att diskutera solostämmans utformning och senare, efter uruppförandet i Leipzig på nyårsdagen 1879, också om råd och ändringsförslag. Dessa förslag fäste Brahms karakteristiskt nog föga avseende vid.

Både Joachim, i sin vänskapliga kritik, och Sarasate, i sin sarkastiska, var präglade av den gängse synen på en solokonsert som ett solistiskt bländverk med orkesterackompanjemang. Brahms skrev dock något annat, ett symfoniskt verk där solostämman är underordnad helheten. Kritiken talade om en ”konsert mot orkester” eller en ”symfoni med obligat violinstämma”. Det var menat som elaka kommentarer, men var samtidigt inte helt missvisande beskrivningar av verket.

Till de mest iögonfallande detaljerna i första och andra satserna hör de långa orkesterinledningarna. I första satsen – som för övrigt är av en längd och innehållsrikedom som har få motsvarigheter i violinlitteraturen – presenterar orkestern först ett värdigt skridande tema, ett lidelsefullt sångtema och slutligen ett kraftigt accentuerat tema. Efter detta kommer soloviolinens entré, som ytterligare ett kontrastelement.

Den enkla oboemelodin i andra satsen tas upp av soloviolinen i utsmyckad gestalt, som i sin tur aktiverar orkestern i en uttrycksfull höjdpunkt. När oboemelodin återkommer väver soloviolinen lyriska linjer runt den och satsen slutar rofyllt.

Det ungerskt färgade temat i finalsatsens inledning bildar ännu en dramatisk kontrast. Ur ett ljust och sångbart motiv utvecklas en kort lyrisk episod, men det dominanta huvudtemat tränger snart åter igenom, förändras rytmiskt efter en kort kadens och för konserten till ett briljant slut.

Text: Per-Anders Hellqvist

I februari 1895 skrev Antonín Dvořák följande i den amerikanska tidskriften Harper’s Magazine: ”En amerikansk reporter berättade en gång för mig att den viktigaste talang en journalist kan besitta är en ’näsa för nyheter’. Just så måste en musiker vässa sitt öra för musik. Ingenting får vara alltför lågt eller alltför betydelselöst för musikern. På promenad borde han lyssna till varje visslande pojke, varje gatusångare eller blind positivhalare. Jag är själv ofta så fascinerad av dessa människor att jag knappt kan slita mig därifrån, för ideligen uppfattar jag ett drag eller hör fragment av en återkommande melodi som tycks vara folkets röst. Dessa saker borde tas till vara och ingen borde vara för fin för att göra flitigt bruk av alla sådana uppslag.”

Dvořák älskade hemlandets folkmusik och fick sin inspiration från den i flera av sina verk. Citatet visar hans stora intresse för just ”folkets röst”, och detta intresse var ett av skälen till att den förmögna Jeanette M. Thurber 1891 inbjöd honom att bli rektor för hennes nya National Conservatory i New York. Fru Thurber hade en speciell önskan: att Dvořák skulle delta i utformningen av en framtida amerikansk nationalmusik, som med hans hjälp skulle kunna skapas av kompositionseleverna vid hennes konservatorium.

Under 1880- och 90-talen stod Dvořák på höjden av sin karriär. Fyra av hans nio symfonier skrevs under den här tiden. Han bodde i Prag och försörjde sin familj som tonsättare, dirigent, organist och som kompositionslärare vid Pragkonservatoriet. Dvořák var oerhört tveksam till att lämna sitt hemland. Men den stora lönen avgjorde och familjen installerade sig i en lägenhet på Manhattan där de bodde mellan 1892 och 1895.

Ett berömt uttalande av Dvořák under den här tiden är också att den amerikanska ursprungsbefolkningen och de svartas sånger borde utgöra grunden till ”en stor och ädel musikalisk tradition … De är Amerikas folksånger och era tonsättare måste ta dem i bruk.” Och så påbörjade han sin nionde symfoni som han själv kallade Från nya världen. Uruppförandet ägde rum i Carnegie Hall den 16 december 1893 med dirigenten Anton Seidl och New Yorks filharmoniker. Det blev en stor succé, men ingen kunde säga att de hörde det amerikanska folkets röst.

Dvořáks populäraste musik får tala för sig själv. ”Folkets röst” kan uttryckas på många olika sätt.

Text: Gunilla Petersén

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 30 min inkl paus