arrow

BRAHMS VIOLINKONSERT

Enligt 1800-talets stjärnviolinist Joseph Joachim var Brahms violinkonsert en av få som kunde konkurrera med Beethovens. Här tolkas den med stor skicklighet och värme av Leonidas Kavakos. Dessutom väntar ett minnesvärt musikaliskt möte när Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding tolkar Berwaldhallens tonsättare i fokus, Thomas Adès.

I säsongens andra konsert med musik av Berwaldhallens composer-in-residence, den brittiska tonsättaren, dirigenten och pianisten Thomas Adès, blir det smakprov på hans operamusik. Adès anses av många ha tagit över stafettpinnen efter Benjamin Britten. Tidigare i september dirigerade han själv sin pianokonsert från 2019. Här tolkar chefsdirigent Daniel Harding uvertyren till Adès succéopera The Tempest från 2004. Operan är fritt inspirerad av Shakespeares pjäs Stormen, snarare än en exakt tonsättning av den. Redan i denna effektfulla uvertyr får vi höra Adès avancerade och virtuosa orkesterbehandling.

I Johannes Brahms violinkonsert möter vi återigen violinisten Leonidas Kavakos, känd över hela världen som en violinist och artist av yppersta klass. Senast vi hörde honom i Berwaldhallen var i Mendelssohns violinkonsert i februari 2019. Nu har turen kommit till ett av genrens viktigaste verk. Brahms komponerade gärna under semestrarna, då han fick vila och inspiration av naturen. Just denna konsert skrevs i natursköna Pörtschach am Wörthersee i södra Österrike.

Brahms var här 46 år och på höjden av sin bana. Konserten skrevs för vännen och virtuosen Joseph Joachim med Beethovens violinkonsert som förebild; inte bara i tonarten D-dur, utan även karaktären och solostämmans heroiska kamp mot orkestern. Uruppförandet dirigerade Brahms själv 1879 och det lyriskt och musikaliskt mogna verket ansågs precis som Beethovens konsert svårspelat. ”En konsert mot violinisten”, som Joachim själv sade.

Antonín Dvořák var yngre än kollegan Brahms men började komponera symfonier långt före honom. Brahms första symfoni och dess födslovåndor är välkända bland symfoniälskare. Brahms uppmuntrade Dvořák och bidrog till hans snabba utveckling som symfoniker. 1889 blev Dvořák invald i kejsar Franz Josephs Böhmiska akademi för vetenskap, litteratur och konsterna. Som tack skrev han sin åttonde symfoni samma år. Den uruppfördes året efter i Prag med Dvořák själv som dirigent. Samma år spelades den i London och Frankfurt, och så började dess segertåg över världen. Vid sidan av den nionde, Från nya världen, är Dvořáks dansanta och sprudlande åttonde symfoni hans mest älskade.

Precis som Brahms komponerade också Dvořák gärna på semestern. Symfonin skrevs under sensommaren och hösten på hans lantgård vid Vysoká. Naturen, strövtågen i omgivningarna och påtandet i odlingarna gjorde honom gott. Frukten av hans skapande blev en symfoni som kontrasterar mot den stormiga, romantiska sjunde symfonin. Det är ett gladlynt och positivt, kortare verk med starka drag av böhmisk folkton. Symfonin innehåller en stor mängd böhmiska teman och sånger, något som Dvořák älskade mycket. Den har kallats ”en sångsymfoni utan ord” och om sista satsens inledande fanfar sade den tjeckiske dirigenten Rafael Kubelik: “I Böhmen blåser trumpeterna aldrig till strid, de inbjuder alltid till dans.”

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Leonidas Kavakos är uppmärksammad världen över som en sällsynt skicklig violinist med fängslande uttryck och konstnärlig integritet. I början av sin karriär gjorde han världens första inspelning av originalversionen av Sibelius violinkonsert, som 1991 belönades med tidningen Gramophones pris Concerto of the Year. I samband med Beethovens märkesår 2020 har han spelat in Beethovens violinkonsert och septett Ess-dur tillsammans med Bayerska radions symfoniorkester med planerade konserter runt om i Europa och USA, samt konserter med Beethovens samtliga sonater i Shanghai, Guangzhou, Milano och Rom.

Under säsongen 2019–2020 har han dessutom bland annat uppträtt vid Verbierfestivalen med Jevgenij Kissin och med Antoine Tamestit, spelat med Yo-Yo Ma och Emanuel Ax både vid Tanglewoodfestivalen och i Carnegie Hall och gjort flera turnéer i Asien. Han har på senare år även etablerat sig som dirigent och gästat bland andra London symfoniorkester, New Yorks filharmoniker, Budapest festivalorkester samt Schweiziska och franska radions symfoniorkestrar. Han sammanställer årligen en mästarkurs i violinspel och kammarmusik i sin hemstad Aten som lockar musiker från hela världen. Han spelar på en Stradivarius ”Willemotte” från 1734.

Musiken

Ungefärliga tider

Operan The Tempest är snarare inspirerad av Shakespeares pjäs med samma namn, Stormen, än en rak bearbetning av den. I operan återkommer såväl nyckelscener från pjäsen som helt nytt material. Bland originalpjäsens många olika teman och tolkningsmöjligheter har operan valt att fokusera på svårigheten – och nödvändigheten – i nåd.

Librettot är skrivet på modernt språk med korta, rytmiska fraser på rim eller nästan på rim vilket efterliknar Shakespeares strofiska sånger snarare än hans blankvers. Detta beslut återspeglar pjäsens magiska, rituella, barnsliga inslag och knyter an till kraften i urbefolkningars besvärjelsesånger.

Operans Prospero ligger närmare den passionerat hämndlystne mannen i pjäsen, snarare än den kloke och distanserade person som också skymtas. Trots att han är närmast allsmäktig gör han ständigt nya upptäckter och genomgår många konfliktfyllda upplevelser ända till historiens slut.

Originaltext © Meredith Oakes
Översatt till svenska av David Saulesco

”Här flyger melodierna omkring; man måste akta så att man inte trampar på dem.” Så skrev Johannes Brahms från Pörtschach vid Wörthersee i Österrike, där han under somrarna 1877–1879 arbetade på bland annat sin andra symfoni och sin violinkonsert. Att det dock fanns delade meningar om det melodiska i Brahms musik visar violinisten Pablo de Sarasates omdöme om violinkonsertens andra sats: ”Jag är inte så smaklös att jag står med violinen i hand och lyssnar till hur oboen blåser styckets enda melodi.”

Som tjugoåring hade Brahms lärt känna Joseph Joachim, två år äldre än han själv men redan en känd soloviolinist. Deras vänskap varade livet ut och Joachim bad länge Brahms om en violinkonsert. Vännerna möttes i Pörtschach i september 1878 för att diskutera solostämmans utformning och senare, efter uruppförandet i Leipzig på nyårsdagen 1879, också om råd och ändringsförslag. Dessa förslag fäste Brahms karakteristiskt nog föga avseende vid.

Både Joachim, i sin vänskapliga kritik, och Sarasate, i sin sarkastiska, var präglade av den gängse synen på en solokonsert som ett solistiskt bländverk med orkesterackompanjemang. Brahms skrev dock något annat, ett symfoniskt verk där solostämman är underordnad helheten. Kritiken talade om en ”konsert mot orkester” eller en ”symfoni med obligat violinstämma”. Det var menat som elaka kommentarer, men var samtidigt inte helt missvisande beskrivningar av verket.

Till de mest iögonfallande detaljerna i första och andra satserna hör de långa orkesterinledningarna. I första satsen – som för övrigt är av en längd och innehållsrikedom som har få motsvarigheter i violinlitteraturen – presenterar orkestern först ett värdigt skridande tema, ett lidelsefullt sångtema och slutligen ett kraftigt accentuerat tema. Efter detta kommer soloviolinens entré, som ytterligare ett kontrastelement.

Den enkla oboemelodin i andra satsen tas upp av soloviolinen i utsmyckad gestalt, som i sin tur aktiverar orkestern i en uttrycksfull höjdpunkt. När oboemelodin återkommer väver soloviolinen lyriska linjer runt den och satsen slutar rofyllt.

Det ungerskt färgade temat i finalsatsens inledning bildar ännu en dramatisk kontrast. Ur ett ljust och sångbart motiv utvecklas en kort lyrisk episod, men det dominanta huvudtemat tränger snart åter igenom, förändras rytmiskt efter en kort kadens och för konserten till ett briljant slut.

Text: Per-Anders Hellqvist

Musiken var ständigt närvarande i Antonín Dvořáks barndomshem i den böhmiska lantbyn Nelahozeves norr om Prag. Hans far var slaktare och värdshusägare, men spelade också cittra. Föräldrarna upptäckte tidigt sin äldste sons begåvning och såg till att han fick musikalisk skolning, först i sång och violin hos byns kantor och så småningom i musiklära och komposition i Prag.

Landsbygden fortsatte att vara en viktig källa till inspiration och återhämtning även då Dvořák etablerat sig som tonsättare. Tack vare sina internationella framgångar, framför allt i England, kunde han i mitten av 1880-talet köpa sig och sin familj en lantgård i byn Vysoká, nära silvergruvstaden Příbram. Där ägnade han somrarna åt trädgårdsodling och vandringar i skog och mark vid sidan av sitt komponerande. Där tillkom flera verk, bland annat den åttonde symfonin, vars fridfulla och ljusa stämning är tydligt präglad av naturen och den själsliga harmoni Dvořák befann sig i under arbetet.

Symfonin har i vissa sammanhang kallats för friluftsmusik, och har beskyllts för att vara alltför sorglöst enkel med sina sångbara teman och sin folkliga ton. Men även om verket på så vis avviker från typiska symfonier är den indelad i fyra satser, med både sonat- och rondoformer representerade. Arvet från Beethoven och Brahms är påtagligt, men Dvořáks många flödande melodier över en kristallklar orkestrering är hans eget påfund.

Ett klangfullt cellotema i g-moll inleder första satsen, följt av en ensam flöjt med en fågelliknande melodi, som utmynnar i satsens jublande huvudtema i stråkstämmorna. Tredje satsens allegretto är en graciös och livfull vals. Finalen inleds med ett trumpetsolo, som varieras fantasifullt. Symfonin bjuder på det hela taget på en stor portion livsbejakande glädje och brusande energi.

Efter uruppförandet, som Dvořák själv dirigerade i Prag den 2 februari 1890, gick verket segrande över världen. Själv stod tonsättaren vid denna tid på tröskeln till Amerika. Han utsågs 1892 till kompositionsprofessor i New York och tillbringade de kommande tre åren i USA. Under denna tid komponerande han sitt kanske allra mest kända verk, den nionde symfonin, Från nya världen.

Anna Hedelius