BRAHMS SYMFONIER: NR 2 & 4
Brahms andra symfoni kallas ibland för hans ”pastoralsymfoni”, beroende på verkets många vackra och sångbara melodier och idylliska karaktär. Men som så ofta hos Brahms rymmer musiken även mörkare underströmmar. Dessa skiftningar mellan ljus och skugga hörs också i den storslagna fjärde symfonin, där den fjärde satsen med sina variationer har blivit särskilt berömd. Här tolkas dessa två mästerverk av Radiosymfonikerna med Daniel Harding på pulten.
Konserten kommer även att ges under Sveriges Radios Symfoniorkesters turné i Spanien i maj 2022. Hör konserten i direktsändning i Sveriges Radio P2 från Barcelona den 13 maj kl 19:00.
Johannes Brahms första symfoni hade kostat honom decennier av skaparvånda. Då den var klar och uruppförd började det gå mycket lättare, äntligen var förlamningen bruten. Symfoni nr 2 påbörjades sommaren 1877 och fick sin premiär under Hans Richter i Wien i slutet av samma år, med stor succé. Den har ibland kallats Brahms ”pastoralsymfoni”, men något uttalat lantligt program hittar man naturligtvis inte hos honom. En idyllisk miljö har nog i alla fall inspirerat, den här sommaren avnjöts i hans älskade Pörtschach am Wörthersee i österrikiska Kärnten. I ett brev till musikkritikern Eduard Hanslick beskriver tonsättaren hur ”själva luften är så full av melodier”. Detta är hans mest lyriska och soliga symfoni men skuggor saknas inte helt, det är ju ändå Brahms. Sorgsenheten man ofta förnimmer hos honom speglar kanske delvis vad han ständigt brottades med i sin konst: konflikten mellan ärkeromantikern och hans stora fascination för den klassiska erans formkrav. Tanken på att han skulle vara ett av tre ”stora B:n” – Bach, Beethoven och Brahms – avfärdades bestämt. Någon gång mellan tillkomsten av de båda första symfonierna utbrast han upprört till en vän: ”Vet du att det finns åsnor i Wien som betraktar mig som en andra Beethoven?”
Arbetet med Symfoni nr 4 blev betydligt svårare än med nummer två och tre. Inte sedan den första symfonin hade Brahms plågats så av tvivel på sin förmåga. Satserna I och II skrevs sommaren 1884, symfonin var färdig först ett år senare. Han brukade presentera sina nyskrivna symfonier för en liten krets av vänner, alla viktiga musikpersoner, i versioner för två pianon. Brahmsbiografen Max Kalbeck har skildrat sittningen gällande den fjärde symfonin. Kalbeck hade väntat sig åtminstone ett ”Bravo!” efter första satsen men reaktionerna blev bara lite besvärat mummel, annars total tystnad. Till sist grymtade Brahms ett ”Nå, då fortsätter vi väl”, varvid hans trogna supporter Eduard Hanslick yttrade att musiken påmint om två bildade herrar i ett våldsamt gräl. Tyckarpanelen verkar ha landat i att symfonin var ”lite för smart”. Knappast stärkande för självförtroendet, även ett obestritt mästerverk kan ha det trögt i portgången. Uruppförandet i Meiningen blev en rimlig framgång, men Wien tog inte symfonin till sitt hjärta förrän den spelades av filharmonikerna där i mars 1897, en månad före Brahms död. Han fanns på plats i en loge, sjuk, blek och plågad. Publiken kopplade samman denna hans sista symfoni med vad som såg ut att vara ett nära förestående farväl till livet, och reagerade med djup rörelse.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.
Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.
”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”
Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.
Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.
Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.
Musiken
Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.
Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.
I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.
Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.
Text: Tore Eriksson
Det var inte självklart och enkelt för den tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att modernisera sitt tonspråk och var samtidigt en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att Brahms kände Beethovens ’ryggsäck’ som en belastning, att det inte fanns mer att göra efter Beethovens nia. Men Brahms var inte reaktionär, bara mycket mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande rubriker utan ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik, och ingenting annat.
Först vid 43 års ålder, efter stora framgångar med pianoverk, solosånger, körverk och kammarmusik, fullbordade han 1876 sin första symfoni som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 i D-dur behövde Brahms betydligt kortare tid, en sommar i den österrikiska idyllen Pörtschach vid sjön Wörthersee.
Om den lugna och vänliga miljön inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas i livet vet vi inte. Brahms andra symfoni kallas dock ofta för hans ”pastoralsymfoni”. Den är betydligt ljusare och mer optimistisk än den första även om Brahms själv – om än säkert med glimten i ögat – beskrev den för en god vän som ”det sorgligaste jag har skrivit”. Visst finns stråk av vemod, särskilt i den långsamma andra satsen, men såväl valet av tonart som influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkmusik ger musiken en glad och festlig karaktär.
Brahms käraste väninna Clara Schuman beskrev i sin dagbok hur Brahms spelade musiken för henne på piano: ”Den här symfonin kommer att bli ännu mer framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer att göra intryck även på musikerna.” Uruppförandet blev mycket riktigt en sådan succé att tredje satsen repriserades.
Första satsen inleds av tre toner som likt ett motto återkommer genom hela symfonin i olika former. Två huvudteman dominerar satsen varav det andra har stor likhet med Brahms kända Wiegenlied. Andra satsen domineras av drömmande tonspråk, med avbrott för ett ljusare och snabbare mellanparti. Tredje satsen är lätt och luftig och är den sats som närmast ger symfonin sin pastorala karaktär. Fjärde satsen inleds allvarligt men är kraftfull och komplex med flera motiv från de tidigare satserna dyker upp här, liksom mottot från första satsen. Symfonin slutar jublande och livsbejakande i en storslagen stegring.
Text: Gunilla Petersén
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 40 minuter (inkl paus)
Lär dig mer – Lyssna på P2:s Klassiska podden om Johannes Brahms. Med programledarna Camilla Lundberg och Carl Tofft.
Biljetter
Fler konserter
RADIOKÖREN: URTIDSLJUS OCH NATTSKUGGA
Peter Dijkstra möter Radiokören i en konsert med musik av makarna Mahler, Johannes Brahms samt Arnold Schönberg.
SVENSK SOMMARNATT - HUGO ALFVÉN 150 ÅR
Jubileumsföreställning kring Hugo Alfvén, en av Sveriges främsta tonsättare, som föddes i maj för 150 år sedan.
Förklädd gud
Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i ett försommarprogram med musik av Lars-Erik Larsson, Hugo Alfvén, Einojuhani Rautavaara, Ethel Smyth och Carl Reinecke. Den nyutnämnda Klassiska artisten i P2, Johanna Wallroth, medverkar som sopransolist.