BRAHMS SYMFONIER: NR 1 & 3
Brahms kämpade länge med sin himlastormande första symfoni, som efter modell från Beethoven går från mörker till ljus. I den lyriska tredje symfonin har det längtansfulla allegrettot blivit särskilt berömt. Temat används ofta som filmmusik och många har vittnat om hur just denna musik inneburit inkörsporten till den klassiska musikens värld. Chefsdirigent Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i denna lidelsefulla musik.
Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2.
Då Johannes Brahms 1883 presenterade sin Symfoni nr 3 hade han sedan länge status som en obestridd mästare. Det är hans kortaste symfoni, den allra mest personligt präglade och trots sitt måttliga format så oerhört innehållsrik. En underbar studie i glasklar kontroll över mål och medel, samtidigt som det också vilar något gåtfullt över verket. Exakt vad det djupt personliga består i får vi inte riktigt veta, Brahms var inte den som avslöjade sina hemligheter. Men kanske var det minnen av den personkrets som betytt mest för honom i livet som ansatte honom. Han hade både goda och sorgliga minnen av tiden med paret Clara och Robert Schumann och deras vänner, som tagit den unge lovande tonsättaren under sina vingars beskydd i början av 1850-talet. De till en början ljusa dagarna tillsammans mörknade så småningom av Brahms komplicerade kärlek till Clara samt Roberts alltmer tragiska öde då den psykiska sjukdomen förtärde honom och ändade hans liv redan 1856. Ovanligt nog för en symfoni avslutas alla satserna i stillhet. Påfallande många musikälskare har kunnat berätta hur den tredje satsen, ett för Brahms mycket typiskt intermezzo, kom att bli startpunkten för deras intresse för klassisk musik överhuvudtaget.
Inget annat av Brahms verk har en längre tillkomsthistoria än Symfoni nr 1, den satt långt inne. Så sent som 1870 hävdade han bestämt att han aldrig skulle skriva någon symfoni. Ändå hade han gjort åtminstone ett ofullbordat försök under 1850-talet, och arbetet pågick faktiskt också med det som vi idag känner som hans första symfoni, fastän i snigelfart. Minst två faktorer orsakade Brahms ångest. Han kände sig jagad av Beethovens makalösa exempel på symfonins område. “Ni anar inte hur det känns för sådana som jag att höra hans fotsteg bakom sig”, sa Brahms till en vän. Och så var det oändligt viktigt för honom att en första symfoni inte bara skulle bli någorlunda lyckad, utan ett sant mästerverk. Så blev det ju, men ettan tog lika lång tid att komponera som de tre följande symfonierna tillsammans. Först 1874 satte Brahms mer normal fart: Första satsen reviderades och försågs med sin anslående inledning, de tre återstående satserna blev till, och hösten 1876 var det hela klart. Succén var inte omedelbar och vissa kritiker gjorde sina försök att förringa symfonins betydelse. Synpunkten att den var ett verk av ”en trött gammal man” tillhörde de mest märkliga. Hur kan man missa energin som regerar här? Men Brahms hade i vart fall fått klart för sig att han verkligen kunde skriva en symfoni.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.
Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.
”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”
Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.
Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.
Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.
Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Musiken
Under åren 1880–1887 strömmade orkesterverk och kammarmusik från Brahms penna. Det här flödet av musik sammanfaller också med Brahms växande erkännande som komponist. Det var egentligen bara Wagner-anhängarna i Wien som energiskt attackerade hans musik. En av de ivrigaste var Hugo Wolf som i en tidningsartikel skrev att Brahms symfonier var ”motbjudande förlegade och andefattiga, i grunden falska och fördärvade”. Efter uruppförandet av Brahms Symfoni nr 3 F-dur skrev Wolf: ”I ett enda slag av ett verk av Franz Liszt finns mer vett och känsla än i alla Brahms symfonier.”
Wagnerianerna kritiserade främst Brahms användning av äldre musikaliska former. Han skrev inte programmusik eller använde sig av ledmotiv, utan trampade glatt vidare på invanda stigar. Och i stort sett hade kritikerna rätt; Brahms var till sin natur en djupt rotad traditionalist. Men vad varken kritiker eller Brahms anhängare noterade var att han fyllde den traditionella formen med nytt och högst personligt innehåll. Brahms följer modellen från Beethovens senare symfonier med tyngdpunkt på yttersatserna. Andra satsen är alltid långsam och i enkel, tredelad form. Tredje satsen likaså, och kallas aldrig menuett eller scherzo som i en klassisk symfoni. Brahms avstår senromantikens utökade orkester till förmån för den klassiska besättningen, men med dubblerad träblåssektion. Musiken är romantiskt klingande men samtidigt klassiskt genomskinlig med polyfon stämföring som aldrig kunnat komma till sin rätt i Liszts eller Wagners jättelika orkestrar.
Inspiration till den tredje symfonin kom under en utflykt till Rhen vid pingsttiden 1883. Symfonin skrevs sedan i ett enda anfall av inspiration under knappt fyra månader. Det uruppfördes i december samma år med stort bifall: efter både första, tredje och sista satsen utbröt stormande applåder. Symfonin gjorde snabbt segertåg i Tyskland och spelades inte mindre än tre gånger under samma säsong i Berlin. Brahms strävar efter att skapa en slags cyklisk enhet mellan satserna. Tydligast exempel på det är symfonins inledande ackord, tonerna f – ass – f, som sedan återkommer i de allra sista takerna. Detta tema, ”frei aber froh” eller fri men lycklig, är en ordlek som vände sig till Brahms vän Joseph Joachim, som beskrivit sig själv som ”frei aber einsam” eller fri men ensam.
Text: Claes M. Cnattingius
Efter minst fjorton år av närmast handlingsförlamad födslovånda, kände sig Brahms 1876 redo att skänka världen sin första symfoni. Länge hade hans vänner uppmanat honom att skriva en sådan, och de väntade alla otåligt på ”Beethovens tionde”.
Det kan inte förnekas att jämförelsen med jätten Beethoven spökar i bakgrunden, och den självkritiske Brahms var aldrig nöjd med de första skisserna. Han prövade alternativ, skrev om, vände och vred på de tematiska idéerna. Uppfinningsförmågan var outsinlig när det gällde att utforska till synes mycket enkla infall, som spegelvändes, flätades samman eller skrevs ut i fördubblade eller halverade notvärden. Man måste dock medge att det idoga arbetet gav resultat – symfonin är verkligen ett mästerverk.
Majestätiskt och högtidligt börjar första satsen, Un poco sostenuto, och dess storform erinrar mycket om den mogna Beethovens verk. Likt en stormig våg rullar huvudtemat igång för att sedan lugna sig, men oron ruvar under ytan och finner återigen kraft. Satsen avklingar till slut vemodigt och klagande.
I andra satsen, Andante sostenuto, andas musiken i pastoralt ljuvliga melodier. Musiken är kontemplativ, och utmynnar i ett lyriskt mellanspel där en soloviolin mot slutet ger satsen värme. Ostört och vackert klingar musiken ut, nästan översinnlig i sin stilla ro.
Till den underbara lätta och nätta tredje satsen, Un poco allegretto e grazioso, gör Brahms det lyckade draget att välja bort det traditionella Scherzot, och istället ge satsen ett mildare uttryck i form av ett intermezzo.
Nervositeten från första satsen återkommer i finalsatsens mörka c-moll Adagio och efter en trevande början byggs en intensiv stegring upp som får sin upplösning i ett ljust och fritt klingande C-dur. Musiken övergår så småningom till en förtröstansfull koral och därefter följer den berömda Allegro-delen, som så starkt erinrar om An die Freude-temat ur Beethovens nionde, för att slutligen avslutas med en magnifikt bred melodi i en gest av försoning.
Det stora mästarprovet, som hade tagit mer än tjugo år att fullborda, var avslutat. Brahms upplevde en känslomässig befrielse, och kunde skaka av sig Beethovens skugga för att i fortsättningen helt bli sig själv i sitt symfoniska skapande.
Text: Andreas Konvicka
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 45 minuter (inkl paus)
Lär dig mer – Lyssna på P2:s Klassiska podden om Johannes Brahms. Med programledarna Camilla Lundberg och Carl Tofft.
Biljetter
Fler konserter
RADIOKÖREN: URTIDSLJUS OCH NATTSKUGGA
Peter Dijkstra möter Radiokören i en konsert med musik av makarna Mahler, Johannes Brahms samt Arnold Schönberg.
SVENSK SOMMARNATT - HUGO ALFVÉN 150 ÅR
Jubileumsföreställning kring Hugo Alfvén, en av Sveriges främsta tonsättare, som föddes i maj för 150 år sedan.
Förklädd gud
Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i ett försommarprogram med musik av Lars-Erik Larsson, Hugo Alfvén, Einojuhani Rautavaara, Ethel Smyth och Carl Reinecke. Den nyutnämnda Klassiska artisten i P2, Johanna Wallroth, medverkar som sopransolist.