arrow

BLOMSTEDT MÖTER BERWALD & SCHUBERT

Då hedersdirigent Herbert Blomstedt ännu en gång återkommer till Berwaldhallen leder han Radiosymfonikerna i  två sällan spelade verk, Franz Berwalds nyckfulla Symfoni nr 2 – ”Sinfonie capricieuse” och Franz Schuberts melodiska Symfoni nr 6. De båda jämnåriga tonsättarna vann aldrig något riktigt erkännande under sin livstid men deras banbrytande verk vittnar om deras obändiga upptäckarlust och skaparvilja.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 samt på Berwaldhallen Play fredagen den 12 maj kl 19:00.

Schubert var under sin levnad mest känd för sin musik i det mindre formatet, som sånger och pianostycken och annan kammarmusik. Med allra största sannolikhet fick han aldrig uppleva varken sin sjätte symfoni, eller någon av sina andra symfonier framföras offentligt. Faktum är att upptäckten av Schuberts bredare produktion skulle få vänta till slutet av 1830-talet, då Robert Schumann stötte på manuskriptet till den nionde symfonin, Stora C-dursymfonin, som uppfördes under Mendelssohns ledning 1839.

Premiären på den sjätte symfonin – med smeknamnet Lilla C-dur symfonin för att skilja den från den nionde i samma tonart – skedde dock tidigare, i Wien i december 1828, men då hade Schubert tyvärr redan gått bort i november samma år. Schubert var en stor beundrare av den omåttligt populäre Rossini, som han benämnde ”ett enastående geni”, och i den glädjefulla sjätte symfonin hörs tydliga influenser från den italienske operatonsättaren, inte minst i den sprudlande finalen som för tankarna till Rossinis uppsluppna uvertyrer.

Franz Berwald fick faktiskt bara höra sin första symfoni, Sinfonie sérieuse uppföras. Året var 1843 och ett år tidigare hade han fullbordat sin andra symfoni, Sinfonie capricieuse, som inte skulle uppföras förrän mer än sjuttio år senare. Berwalds musik var under den här tiden föga uppskattad i Sverige, men i Tyskland och Österrike fick han uppleva vissa framgångar. Under andra halvan av 1800-talet började han dock få ett visst erkännande även i hemlandet. 1864 valdes han in som ledamot i Musikaliska Akademien och tre år senare blev han lärare i komposition vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Numera anses Berwald som en av de stora tonsättarna inom nordisk musik och hans orkesterverk, septetten och stråkkvartetterna hör alla till den levande repertoaren.

Sin inspiration hämtade Berwald främst från kontinentens romantiska tonsättare, som Felix Mendelssohn, Carl Maria von Weber och Louis Spohr, men hans uttryckssätt är i många stycken originellt, ofta karakteriserat av stor idérikedom och effektfullhet och inte sällan kryddat med nyckfulla impulser och klatschig slagfärdighet, ingredienser som också finns i rikliga mått i den mångskiftande Sinfonie capricieuse.

Radiosymfonikernas hedersdirigent Herbert Blomstedt är utan tvekan vårt lands mest berömde dirigent. Under perioden 1977–1982 var han chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och han har också haft samma post hos prestigefyllda orkestrar som Dresden Staatskapelle, Gewandhausorkestern i Leipzig och för San Francisco Symphony, där han var chefsdirigent i tio år.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

&

Herbert Blomstedt är en av vår tids mest berömda och framstående dirigenter. Han debuterade 1954 med Kungliga Filharmonikerna, samma år som han tillträdde som chefsdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Han har därefter haft samma prestigefyllda roll hos Oslo-Filharmonien, Danmarks Radios Symfoniorkester, Staatskapelle Dresden, Sveriges Radios Symfoniorkester, San Francisco Symphony, Nordtyska Radions Symfoniorkester och Gewandhausorchestern, en avundsvärd meritlista som få dirigenter har uppnått.

Bland alla priser och utmärkelser som Blomstedt tilldelats kan nämnas två Grammy Awards, medaljen Litteris et Artibus, hedersdoktorat vid bland annat Göteborgs Universitet och Serafimermedaljen för sina insatser för svenskt musikliv. Han är hedersdirigent vid bland annat Sveriges, Danmarks och Japans radiosymfoniorkestrar, vid Gewandhausorkestern och flera andra av världens mest framstående orkestrar. Han ger fortfarande konserter runt om i världen och hyllas för såväl sin ödmjuka och sakliga framtoning som sin enorma skicklighet, precision och kunskap.

Herbert Blomstedt studerade först vid Kungliga Musikhögskolan och Uppsala universitet, senare vid Juilliard School i New York för bland andra en annan legendarisk dirigent, Leonard Bernstein.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Musiken

Ungefärliga tider

Under sin tid med Antonio Salieri som kompositionslärare (han som är berömd för att faktiskt inte ha mördat Mozart!) skrev Franz Schubert fem symfonier mellan åren 1813 och 1816. Så hände något stort och nytt i det wienska musiklivet: Gioacchino Rossini hade kommit till stan och förtrollat publik och kritiker med hela fyra olika operor. Schubert hängde med i hänryckningen. Hans entusiasm för Rossinis färdigheter speglas i två konsertuvertyrer, betecknade som ”i den italienska stilen”, och i Symfoni nr 6 i C-dur som komponerades 1817-18 utan Salieris inblandning. Även viss inspiration från Haydn och Beethoven märks, men denna oerhört charmerande symfoni av en tjugoårig mästare kan verkligen inte beskyllas för att sakna personlighet.

För en svensk publik, åtminstone för de som har uppnått en viss ålder, finns här en aspekt som knappast är internationellt bekant: Hasse & Tages revy Spader Madame! från 1969 använde sig av en mängd Schubert-örhängen. Kritiken betraktade föreställningen som en stor flopp, men de fiffiga texterna i kombination med de vackra melodierna blev ändå rätt folkkära. Pigornas Kurt dyker upp redan i första satsen, och andantet är ju helt enkelt Donna Juanita. Kanske hade Schubert också tyckt att revyrävarnas tilltag var lite kul. Symfonin skrevs som så mycket annat av honom för att framföras i kretsen av vänner. En av dem, den före detta hovkapellisten Otto Hatwig, förfogade över en våning så stor att man fick plats med en mindre orkester plus vänner. Där fick de höra den någon gång under 1818.

Symfonin blev också den första av Schubert som framfördes offentligt, inom Gesellschaft der Musikfreundes konsertverksamhet, i Redoutensaal i Wien den 14 december 1828. Då hade tonsättaren dessvärre varit död i en knapp månad. Trots brodern Ferdinands försök att intressera eftervärlden även för symfonierna blev det bara nobben överallt. Franz fick aldrig höra någon av dem offentligt, och det skulle dröja ett halvt sekel innan de hamnade i tryck. En av musikhistoriens många sorgligheter.

Gunnar Lanzky-Otto

Under 1840-talets första hälft nådde Franz Berwalds skaparkraft en kulmen. Han komponerade de fyra bevarade symfonierna och sex av de symfoniska dikterna. Det är frestande att fråga sig vad han kunnat åstadkomma om han fått arbeta lika inspirerat under en större del av sin levnad. Långa perioder ägnade han sig istället åt industri och handel.

Franz Berwald hade svårt att vinna gehör för sin originella musik, som ansågs svår, rentav ”kaotisk”. En recensent ansåg den vara präglad av ”de plågsammaste dissonanser” och en annan skrev: ”Det tyckes, som om herr Berwald, jagande efter originalitet, och endast strävande att imponera genom stora effekter, med flit bannlyst allt melodiöst ur sina kompositioner; ty huru skall man annars förklara dessa eviga modulationer ur en tonart i en annan, vilka gjorde ett så vidrigt intryck och ej unnade uppmärksamheten någon vilopunkt?”

Symfoni nr 1 sågades fullständigt, eller som en recensent frankt uttryckte saken: ”de mest bisarra och ovanliga tonförbindelser jäkta varandra”. År 1979 var det emellertid just denna symfoni som klingade när Berwaldhallen invigdes.

Franz Berwald förblev länge oförstådd, men i början av 1900-talet gjorde exempelvis Wilhelm Stenhammar och Tor Aulin stora insatser för honom. Idag betraktas Berwald allmänt som 1800-talets främsta svenska symfoniker, och i ett europeiskt musikhistoriskt perspektiv som en av de främsta i intervallet Beethoven–Brahms.

Den till namnet ”nyckfulla” andra symfonin, Sinfonie capricieuse, har ett klassicistiskt skrov, men verket rymmer – i sin oregerliga upptäckarlusta – även expressiva utsvävningar i tyskromantisk anda (”Hebriderna” på berwaldska) och ett djärvt experimenterande à la Berlioz, vars Symphonie fantastique troligen inspirerade Berwald att ge symfonierna franska namn; Sinfonie sérieuse, Sinfonie capricieuse, Sinfonie singulière och Sinfonie naïve.

Berwalds andra symfoni är en särpräglad, komplex skapelse, fylld av rastlösa förflyttningar och storvulenhet, men också av gläntor med lyriskt saktmod. Det mångformade, myllrande verket vittnar om stark och obändig skaparvilja.

Text: Björn Gustavsson

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min inkl. paus

Lyssna på Sveriges Radio P2 Musikhistoria – Oväntade berättelser om människor och musik.

Lyssna på Sveriges Radio P2 Dokumentär om vår hedersdirigent Herbert Blomstedt

Lär dig mer om Schubert i Sveriges Radios P2 Klassiska podden