arrow

BLOMSTEDT MÖTER BERWALD & SCHUBERT

Då hedersdirigent Herbert Blomstedt ännu en gång återkommer till Berwaldhallen leder han Radiosymfonikerna i  två sällan spelade verk, Franz Berwalds nyckfulla Symfoni nr 2 och Franz Schuberts melodiska Symfoni nr 6. De båda jämnåriga tonsättarna vann aldrig något riktigt erkännande under sin livstid men deras banbrytande verk vittnar om deras obändiga upptäckarlust och skaparvilja.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 samt på Berwaldhallen Play fredagen den 12 maj kl 19:00.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

&

Herbert Blomstedt är en av vår tids mest berömda och framstående dirigenter. Han debuterade 1954 med Kungliga Filharmonikerna, samma år som han tillträdde som chefsdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Han har därefter haft samma prestigefyllda roll hos Oslo-Filharmonien, Danmarks Radios Symfoniorkester, Staatskapelle Dresden, Sveriges Radios Symfoniorkester, San Francisco Symphony, Nordtyska Radions Symfoniorkester och Gewandhausorchestern, en avundsvärd meritlista som få dirigenter har uppnått.

Bland alla priser och utmärkelser som Blomstedt tilldelats kan nämnas två Grammy Awards, medaljen Litteris et Artibus, hedersdoktorat vid bland annat Göteborgs Universitet och Serafimermedaljen för sina insatser för svenskt musikliv. Han är hedersdirigent vid bland annat Sveriges, Danmarks och Japans radiosymfoniorkestrar, vid Gewandhausorkestern och flera andra av världens mest framstående orkestrar. Han ger fortfarande konserter runt om i världen och hyllas för såväl sin ödmjuka och sakliga framtoning som sin enorma skicklighet, precision och kunskap.

Herbert Blomstedt studerade först vid Kungliga Musikhögskolan och Uppsala universitet, senare vid Juilliard School i New York för bland andra en annan legendarisk dirigent, Leonard Bernstein.

&

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Musiken

Ungefärliga tider

Under sin tid med Antonio Salieri som kompositionslärare (han som är berömd för att faktiskt inte ha mördat Mozart!) skrev Franz Schubert fem symfonier mellan åren 1813 och 1816. Så hände något stort och nytt i det wienska musiklivet: Gioacchino Rossini hade kommit till stan och förtrollat publik och kritiker med hela fyra olika operor. Schubert hängde med i hänryckningen. Hans entusiasm för Rossinis färdigheter speglas i två konsertuvertyrer, betecknade som ”i den italienska stilen”, och i Symfoni nr 6 i C-dur som komponerades 1817-18 utan Salieris inblandning. Även viss inspiration från Haydn och Beethoven märks, men denna oerhört charmerande symfoni av en tjugoårig mästare kan verkligen inte beskyllas för att sakna personlighet.

För en svensk publik, åtminstone för de som har uppnått en viss ålder, finns här en aspekt som knappast är internationellt bekant: Hasse & Tages revy Spader Madame! från 1969 använde sig av en mängd Schubert-örhängen. Kritiken betraktade föreställningen som en stor flopp, men de fiffiga texterna i kombination med de vackra melodierna blev ändå rätt folkkära. Pigornas Kurt dyker upp redan i första satsen, och andantet är ju helt enkelt Donna Juanita. Kanske hade Schubert också tyckt att revyrävarnas tilltag var lite kul. Symfonin skrevs som så mycket annat av honom för att framföras i kretsen av vänner. En av dem, den före detta hovkapellisten Otto Hatwig, förfogade över en våning så stor att man fick plats med en mindre orkester plus vänner. Där fick de höra den någon gång under 1818.

Symfonin blev också den första av Schubert som framfördes offentligt, inom Gesellschaft der Musikfreundes konsertverksamhet, i Redoutensaal i Wien den 14 december 1828. Då hade tonsättaren dessvärre varit död i en knapp månad. Trots brodern Ferdinands försök att intressera eftervärlden även för symfonierna blev det bara nobben överallt. Franz fick aldrig höra någon av dem offentligt, och det skulle dröja ett halvt sekel innan de hamnade i tryck. En av musikhistoriens många sorgligheter.

Gunnar Lanzky-Otto

Under 1840-talets första hälft nådde Franz Berwalds skaparkraft en kulmen. Han komponerade de fyra bevarade symfonierna och sex av de symfoniska dikterna. Det är frestande att fråga sig vad han kunnat åstadkomma om han fått arbeta lika inspirerat under en större del av sin levnad. Långa perioder ägnade han sig istället åt industri och handel.

Franz Berwald hade svårt att vinna gehör för sin originella musik, som ansågs svår, rentav ”kaotisk”. En recensent ansåg den vara präglad av ”de plågsammaste dissonanser” och en annan skrev: ”Det tyckes, som om herr Berwald, jagande efter originalitet, och endast strävande att imponera genom stora effekter, med flit bannlyst allt melodiöst ur sina kompositioner; ty huru skall man annars förklara dessa eviga modulationer ur en tonart i en annan, vilka gjorde ett så vidrigt intryck och ej unnade uppmärksamheten någon vilopunkt?”

Symfoni nr 1 sågades fullständigt, eller som en recensent frankt uttryckte saken: ”de mest bisarra och ovanliga tonförbindelser jäkta varandra”. År 1979 var det emellertid just denna symfoni som klingade när Berwaldhallen invigdes.

Franz Berwald förblev länge oförstådd, men i början av 1900-talet gjorde exempelvis Wilhelm Stenhammar och Tor Aulin stora insatser för honom. Idag betraktas Berwald allmänt som 1800-talets främsta svenska symfoniker, och i ett europeiskt musikhistoriskt perspektiv som en av de främsta i intervallet Beethoven–Brahms.

Den till namnet ”nyckfulla” andra symfonin, Sinfonie capricieuse, har ett klassicistiskt skrov, men verket rymmer – i sin oregerliga upptäckarlusta – även expressiva utsvävningar i tyskromantisk anda (”Hebriderna” på berwaldska) och ett djärvt experimenterande à la Berlioz, vars Symphonie fantastique troligen inspirerade Berwald att ge symfonierna franska namn; Sinfonie sérieuse, Sinfonie capricieuse, Sinfonie singulière och Sinfonie naïve.

Berwalds andra symfoni är en särpräglad, komplex skapelse, fylld av rastlösa förflyttningar och storvulenhet, men också av gläntor med lyriskt saktmod. Det mångformade, myllrande verket vittnar om stark och obändig skaparvilja.

Text: Björn Gustavsson

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min inkll paus

Lyssna på Sveriges Radio P2 Dokumentär om vår hedersdirigent Herbert Blomstedt

Lär dig mer om Schubert i Sveriges Radios P2 Klassiska podden

 

Ingår i följande konsertserier: