arrow

BLOMSTEDT I MOZARTS C-MOLLMÄSSA

Radiosymfonikernas hedersdirigent Herbert Blomstedt återvänder med två storslagna verk från olika epoker. Arthur Honegger kanaliserade sin vrede efter andra världskriget i sin tredje symfoni, Symphonie liturgique. De tre satserna är döpta efter olika liturgiska texter går från krigets vansinne till stillhet och lugn. Mozarts Mässa nr 16, allmänt känd som Mässa c-moll, skrevs aldrig färdigt men har ändå blivit ett av de mest älskade sakrala kör- och orkesterverken.

Herbert Blomstedt har ett välfyllt schema med sina världsomfattande besök som dirigent för orkestrar i bl a Sverige, Tyskland, USA, Japan, Danmark och Nederländerna. Tidigare har han varit chefsdirigent för flera av världens främsta orkestrar, däribland Sveriges Radios Symfoniorkester. Numera väljer han noga och omsorgsfullt vilka orkestrar han besöker, men han vill alltid återkomma till Radiosymfonikerna, vilket orkestern och inte minst publiken uppskattar.

Arthur Honegger skrev sin tredje symfoni i efterkrigstidens svarta tid och satte underrubriken Symphonie liturgique, den liturgiska symfonin. Satsbeteckningarna Dies irae (Vredens dag), De profundis clamavi (Ur djupen ropar vi) och Dona nobis pacem (Giv oss frid) ger oss en ledtråd till musikens innehåll: Detta handlar om viktiga, livsavgörande ämnen. Honegger säger om sitt verk: ”Min symfoni är ett drama där tre karaktärer deltar: elände, glädje och människa.” Det handlar om de eviga frågorna, och i det sammanhanget har Blomstedt valt att balansera Honeggers tungt allvarsamma symfoni med Mozarts sprudlande, men seriösa mässa. En helhet som verkligen blir större än delarna.

Inför Wolfgang Amadeus Mozarts besök hemma i Salzburg tillsammans med fästmön Constanze 1783 hade han lovat att skriva en ny mässa. Mässan blev inte färdig i tid, så vid premiären kompletterades den med avsnitt ur hans tidigare mässor. Constanze själv var sopransolist vid uruppförandet. Mässan färdigställdes aldrig, men räknas ändå bland Mozarts främsta verk. I detta verk är Mozart friare än i många andra. Han har Bach i backspegeln och Beethoven visar riktningen mot framtiden. Det vackra sopransolot i Laudamus te är som en italiensk operaaria, duetten Domine Deus där sopranrösterna växlar och smälter samman, dubbelkörerna, solistpartierna… Mozarts Mässa c-moll är sannerligen ett pärlband med idel höjdpunkter.

Text: Evabritt Selén


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Radiokören är som en bergsbestigare i musikvärlden. Flera hundra år av svensk a cappella-tradition i kombination med framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar, liksom samarbeten med några av världens bästa dirigenter, har etablerat Radiokören som en av de främsta ensemblerna i sitt slag. Genom Sveriges Radio P2 når kören inte bara konsertpubliken utan också en mängd lyssnare i etern och på webben.

I maj 1925 hade Radiokören sin allra första konsert och ribban lades högt redan från början. När ensemblen grundades var ett av dess uppdrag att ”verka på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå”. Den legendariske körledaren Eric Ericson utvecklade kören till en världsberömd ensemble och under hans ledning lockades tonsättare som Paul Hindemith, Frank Martin och Igor Stravinsky till Stockholm. Där fick de höra sin musik framförd som de aldrig hört den tidigare. Även svenska tonsättare skrev körmusik på nya sätt, inspirerade av den unika ensemblens möjligheter.

I januari 2011 utsågs Radiokören till en av världens tio bästa körer av den brittiska tidskriften Gramophone. Körens skivinspelningar har belönats med exempelvis det prestigefyllda Edison Klassiek (Mass & Motets, 2015) och Diapason d’Or (Nordic Sounds, 2011). Regelbundna turnéer hör till körens verksamhet och vid utdelningen av Musikexportpriset 2010 belönades ensemblen med regeringens hederspris för att de ”under mer än ett halvsekel satt den svenska körmusiken på kartan”. I november 2017 gästade Radiokören Lincoln Center i New York City tillsammans med Svenska Kammarorkestern och dirigent Thomas Dausgaard med Beethovens Missa solemnis. I april 2018 gjorde de Mozarts Mässa c-moll med Berlinfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding vid tre utsålda konserter och tidningen Tagesspiegel skrev: ”Det är med rätta kören anses vara en av de bästa av sitt slag.”

Under säsongen 2018–2019 kommer Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester att göra flera storslagna verk för kör och orkester, som Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht och Brahms Ein deutsches Requiem. Naturligtvis hyllar kören sin tidigare chefsdirigent, Eric Ericson, med en jubileumskonsert helt i Ericsons egen anda med banbrytande ny musik och portalverk ur körrepertoaren. Samarbetet med Jacob Mühlrad fortsätter med ett nytt uruppförande i november 2018, det mångbottnade stycket Time. Under säsongen uruppför Radiokören även spännande ny musik av Ylva Skog, Malin Bång, Lisa Streich och högaktuella Raminta Šerkšnytė. I april 2019 väntar en gränsöverskridande konsert med den prisbelönade sångerskan Ane Brun och dirigent Hans Ek. Ett nytt år fyllt av överraskningar och fantastisk musik.

Herbert Blomstedt är en av vår tids mest berömda och framstående dirigenter. Han debuterade 1954 med Kungliga Filharmonikerna, samma år som han tillträdde som chefsdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Han har därefter haft samma prestigefyllda roll hos Oslo-Filharmonien, Danmarks Radios Symfoniorkester, Staatskapelle Dresden, Sveriges Radios Symfoniorkester, San Francisco Symphony, NDR Sinfonieorchester och Gewandhausorchester Leipzig, en meritlista som få dirigenter har uppnått. Han är flerfaldigt prisbelönad, bland annat har han vunnit två Grammy Awards, och har tilldelats utmärkelser som medaljen Litteris et Artibus, hedersdoktorat vid Göteborgs universitet och Serafimermedaljen för sina insatser för svenskt musikliv. Han är hedersdirigent vid radiosymfonikerna i Sverige och Danmark samt Gewandhausorchester Leipzig. Fortfarande turnerar han och ger konserter med världens främsta orkestrar. Han studerade först vid Kungliga Musikhögskolan och Uppsala universitet, senare vid Juilliard School i New York för bland andra Leonard Bernstein.

Schweiziska sopranen Regula Mühlemann är en eftertraktad opera- och konsertsångerska, regelbunden gäst vid festivalen i Lucerne, har spelat in flera album och nyligen även filmdebuterat i Hunter’s Bride, baserad på Carl Maria von Webers Friskytten, inspelad med London Symphony Orchestra och Daniel Harding. Denna säsong är fylld av såväl romanskonserter med musik av Hugo Wolf och Franz Schubert som stora symfoniska verk, bland andra både Faurés och Mozarts båda Requiem. Under Mozartveckan i Mozarteum i januari 2020 gör hon Susanna hon i en konsertversion av Figaros bröllop och några veckor senare gör hon Adina i Donizettis Kärleksdrycken på Wiener Staatsoper. Våren 2020 gör hon även en omfattande turné med den schweiziska stråkorkestern CHAARTS. Hon studerade vid konservatoriet i sin uppväxtort Lucerne för professor Barbara Locher.

Sopranen Hanna Husáhr inledde säsongen som Woglinde i Wagners Rhenguldet vid Den ny Opera i Danmark, följt av Pamina i Mozarts Trollflöjten vid Kungliga Operan i Stockholm. Hon reste med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding till Pisa där de framförde Brahms Ein deutsches Requiem vid Anima Mundi-festivalen. Dessutom gör hon First Niece i Brittens Peter Grimes med Bergens Filharmoniske Orkester på skivinspelning samt konserter i såväl Oslo och Bergen som i Royal Festival Hall i London. På operarepertoaren finns även roller som Pat Nixon i John Adams Nixon in China, Romilda i Händels Xerxes och titelrollen i Donizettis Lucia di Lammermoor. Hanna är eftertraktad även som konsertsångerska och har bland annat turnerat med Bachs Johannespassion med Les musiciens du Louvre och Marc Minkowski samt framfört Kaija Saariahos Leino Songs med Kungliga Filharmonikerna och Hans Ek vid Polarprisutdelningen. Hon är uppvuxen i Borlänge och har studerat vid Guildhall School of Music and Drama i London samt på Operahögskolan i Göteborg och Stockholms Operastudio.

Barytonen Jóhann Kristinsson kommer denna säsong att gästa bland andra NDR Elbphilharmonie i Hamburg, Bayerska radions symfoniorkester BRSO och La Scala Chamber Orchestra. På Staatsoper Hamburg kommer han att medverka i uppsättningar av Puccinis Madama Butterfly och Verdis La traviata samt den uppmärksammade moderna operan IchundIch av Johannes Harnheit. Hösten 2019 inleddes med att han tilldelades juryns pris från Wiener Musikverein och vann första pris i prestigefyllda Stella Maris Vocal Competition. 2018 utnämndes han till årets mest lovande unga musiker i Icelandic Music Awards och året innan vann han publikens pris vid International Vocal Competition Das Lied i Heidelberg. Han har uppträtt vid bland annat Oxford Lieder Festival, Dresdner Musikfestspiele och Isländska operan och arbetat med dirigenter som Pier Giorgio Morandi, Kent Nagano och Herbert Blomstedt. Han har studerat för Bergþór Pálsson på Island och därefter vid Hanns Eisler School of Music i Berlin.

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Musiken

Ungefärliga tider

”I det här verket ville jag gestalta den moderna människans reaktion mot barbarins utbredning,” skrev Arthur Honegger, ”mot idioti, lidande, mekanisering och byråkrati som vi upplevt under flera år. Jag har speglat den inre konflikten mellan ett vikande för starka krafter och längtan efter lycka, kärleken för fred och önskan om gudomlig frid. Min symfoni är ett drama, om ni så vill, mellan tre karaktärer som är verkliga eller symboliska: olycka, lycka och människa. Dessa är eviga teman som jag försökt återskapa.”

Honeggers tredje symfoni skrevs 1945–1946 med andra världskriget i färskt minne. Här markerade han revir mot dåtidens teoretiserade, sakliga estetik, den hållning som kan sägas ha ett ursprung i krigets fasor. På olika sätt hanteras alltså situationen, för visst kan musikalisk ”saklighet” vara en reaktion mot krigets trauman, även om Honegger inte såg det så. Han vill uttrycka känslor med musiken, men var ovillig att ta orden till hjälp och vurmade inte för programmusik i berättande mening. Trots det har han skrivit kommentarer kring de tre satserna som bär rubriker efter den katolska ritualen, vilket också förklarar symfonins undertitel: Symphonie liturgique.

Dies irae, vredens dag, kraftexplosion och hat som förstör allt och endast lämnar efter sig spillror och ruiner. Redan från början uttrycks mänsklighetens oro. Det finns bara den allra vagaste förnimmelse av hopp som jag symboliserar med vad jag kallar ’fågeltemat’. Men en orkan sveper bort allt, blint och ilsket. Lyssnaren ges varken tid att andas eller reflektera.”

De profundis clamavi, en vädjan till högre makt om hjälp och till vilken man vill erbjuda vad som finns kvar av renhet och värdighet. Denna del gav mig stora problem! Jag ville utveckla en melodilinje utan metoder eller formler. O, hur svårt det är, och hur tungt det är att placera bön utan hopp i människans mun!”

Dona nobis pacem, den obevekliga utvecklingen mot människans förslavande, mot hennes fullständiga frihetsförlust som får henne att yppa ett desperat skrik. Jag tänkte mig en tung marsch för vilken jag skrev ett medvetet idiotiskt tema. Efter höjdpunktens vädjan om nåd ville jag uttrycka den lidande mänsklighetens hopp genom en lång, sångbar fras. Till sist sjunger fågeln en sista gång och symfonin slutar med att utopiskt frammana hur livet skulle kunna vara i ömsesidigt broderskap och kärlek.”

Text: Tony Lundman

Tyvärr fullbordade Wolfgang Amadeus Mozart aldrig sina båda främsta körverk. Han avled ju mitt under arbetet med dödsmässan, Requiem, ett faktum som kryddats med mycket mystik genom historien. Mindre spöklika är omständigheterna kring den stora ssa c-moll som inte heller blev klar. Efter många svårigheter, bland annat faderns hårdnackade motstånd, hade Mozart äntligen gift sig med sin kära Constanze Weber i augusti 1782. Han lovade pappa Leopold per brev från Wien att tillsammans med sin fru snart besöka Salzburg. Mozart försäkrade också i tacksägelsens anda, för giftermålet och för att Constanze återhämtat sig väl efter födelsen av deras första barn, att han då skulle presentera ett nyskrivet verk.

Så blev det alltså inte, men den halva mässan fanns med i bagaget till Salzburg och i oktober 1783 framförde Mozart ett stort körverk i Peterskyrkan. Musikerna var gamla kolleger till Mozart och Constanze själv var sopransolist. Frågan är vad som faktiskt spelades; vad var utfyllnaden? Eftersom det ansågs otänkbart att framföra en halv mässa för liturgiskt bruk har det antagits att Mozart kompletterade med satser ur egna mässor, eller med någon annan tonsättares musik. Hur som helst fanns det verkligen bara en halv c-mollmässa av hans egen hand: Kyrie, Gloria, en bit av Credo samt skisser till Sanctus och Benedictus.

Det finns flera tänkbara förklaringar, mer eller mindre trovärdiga, till varför mässan aldrig blev klar. Det var trots allt ingen beställning eller en följd av någon anställning. Mozart behövde alltid pengar och den omfattande mässan kan då ha fått stryka på foten. De löften man givit sig själv är också de lättaste att bryta. Under vistelsen i Salzburg avled också lille nyfödde Raimund Leopold, som lämnats kvar i Wien. Kanske började Mozart då förknippa mässan med sonens död och tappade helt enkelt gnistan – av sorg.

Ofullbordad må den vara, men c-mollmässan betraktas ändå som Mozarts kontrapunktiska mästerverk. Den visar också hur Mozart påverkades av möten med den sena barockens musik, framför allt av Bach och Händel. Han kom också senare att återanvända delar av musiken i Kyrie- och Gloria-satserna i kantaten Davidde penitente från 1785.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ingår i följande abonnemang: