Då Billy May, ett antal av USA:s främsta brassmusiker och Capitols tekniker gjorde sig beredda att spela in sedermera Grammy-nominerade Billy May’s Big Fat Brass i Hollywood 1958 hade man knappast klart för sig vilken klassiker man var på väg att skapa. Men alla inblandade uppfattade garanterat snart det sound som May den här gången eftersträvade som speciellt. Onekligen Big Fat Brass: Inga saxofoner i sikte, men däremot en fullskalig hornsektion. Ett brassinstrument som verkligen inte alltid får vara med när det ska spelas storbandsjazz. Och så bas, slagverk, harpa, gitarr och piano. Lp:ns öppningsnummer sätter tonen direkt, sprudlande i en anda av gladlynt vansinne, så som man typiskt sett drar upp ridån för en show på Broadway i andra änden av det stora landet i väster. Repertoaren må vara uramerikansk, men än idag är det populärt i hela brassvärlden, inte minst bland musiker som inte precis spelar den här musiken till vardags, att sätta ihop konserter som bygger på detta legendariska skivalbum. Musiken är helt enkelt just så vansinnigt rolig att spela!

Trumpetaren Billy May (1916–2004) tillhörde sin tids legender som solist, studiomusiker, kapellmästare, kompositör och arrangör. Han ligger bakom musiken till en mängd filmer och tv-serier, och skrev arrangemang åt stjärnor som Frank Sinatra, Nat King Cole, Anita O’Day, Peggy Lee, Sammy Davis Jr., Johnny Mercer, Ella Fitzgerald, Bing Crosby, Rosemary Clooney och The Andrews Sisters. Arrangörskarriären hade annars börjat hos Charley Barnet och hans band, och fortsatte med Glenn Millers och Les Browns orkestrar. I samma roll hamnade han sedan först hos National Broadcasting Company (NBC) och därpå hos Capitol Records, skivbolaget som alltså kom att ge ut Billy May’s Big Fat Brass. Billys band förekom förövrigt även på en rad av Capitols barnprojekt, till exempel med cowboystjärnan Hopalong Cassidy. Hans mest inkomstbringande hit någonsin representerar inte direkt hans kvalitetstopp, men vi får väl förlåta honom trots att den blev en sannskyldig landsplåga även hos oss. Ingen mindre än Alice Babs sjöng ju in Jag tåg en liten kiddemitt, i den säregna men en gång i tiden rätt livaktiga genre där vuxna (eller barn) sjunger på ”barnspråk”. Billy May skrev låten I Tawt I Taw a Puddy Tat omkring 1950.

Speltiden för Billy May’s Big Fat Brass är inte så lång med dagens mått mätt, så vi kompletterar vi med ett antal arrangemang gjorda av fagottisten och saxofonisten Colin Skinner. Förutom med viktiga brittiska symfoniorkestrar har han spelat med engelska Glenn Miller Orchestra, och återfinns idag i John Wilson Orchestra liksom i Syd Lawrence Orchestra. Med BBC Big Band har han till och med spelat in skivor under ledning av självaste Billy May.

Text: Gunnar Lanzky-Otto