arrow

BEETHOVENS VIOLINKONSERT

Den amerikanske världsviolinisten Joshua Bell gästar Sveriges Radios Symfoniorkester i en konsert där han både leder orkestern och spelar solostämman i Beethovens makalöst vackra violinkonsert. Samma år som tonsättaren komponerade violinkonserten skrev han också sin fjärde symfoni, ett verk fyllt av upprymd längtan och hoppfullt ljus. Men även om symfonin brukar kallas Beethovens ljusaste innehåller musiken också ett poetiskt och ödesmättat mörker.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 den 4 maj kl 19:00.

Många violinister svarar, när man ställer den omöjliga frågan om vilket solostycke de tycker mest om, Beethovens violinkonsert. Förmodligen är det inte ett helt ovanligt svar om man ställer samma fråga till oss lyssnare. Joshua Bell är den amerikanske världsviolinisten, konstnärlige ledaren för Academy of St Martin in the Field och Grammy-vinnaren som under nära fyra decennier arbetat med så gott som samtliga stora orkestrar i världen. När han nu gästar Sveriges Radios Symfoniorkester både leder han orkestern och spelar solostämman i Beethovens mästerverk. Därtill ges samme tonsättares fjärde symfoni – ett lekfullt stycke genomsyrat av både ljust hopp och mörkerstråk.

Violinkonserten är förutom ett av den klassiska violinrepertoarens mest älskade verk också ett av de mest originella. Beethoven komponerade den år 1806, vid en tid då han också arbetade med operan Leonora som senare döptes om till Fidelio, skrev de tre stråkkvartetterna och några av sina mest berömda pianosonater. Vid tiden skulle en typisk solokonsert vara virtuos och ge solisten tillfälle att briljera med fullfjädrad teknik. Beethoven valde dock att väva samman solostämman med resten av orkestern. Det resulterade i ett stycke byggt utifrån ett intrikat växelspel mellan den individuella rösten och den kollektiva klangen. Musiken innehåller både solokonsertens intimitet och symfonins kraft. Sinnligt och klartänkt, eftertänksamt och passionerat. Från första satsens dramatik och nerv till andra satsens skira vemod kastas lyssnaren rakt in i en final som får det att kännas som att taket ska lyfta. Det är lätt att uppleva solostämman som en enda lång improvisation.

Samma år som Beethoven komponerade violinkonserten skrev han också sin fjärde och kortaste symfoni. Robert Schumann ska ha kallat symfonin för Beethovens ”grekiska symfoni”. Vad han menade med det kan vi förstås inte veta – men nog går det att uppleva dimensioner av dionysisk fest i musiken. Ibland har den fjärde symfonin kallats för något av ett mellanspel mellan den dramatiska tredje – Eroican – och omskakande femte – Ödessymfonin. Men även om fyran är känd som Beethovens ljusaste innehåller musiken också ett poetiskt mörker. Stycket börjar långsamt och utdraget, men övergår i den andra satsen i en febrigt rytmisk och flödande melodi, innan den lekfullt dansanta tredje satsen leder över till finalen.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Joshua Bell. Foto: Bill Phelps.

Joshua Bell fick sin första violin vid fyra års ålder. Tio år senare debuterade han som solist med orkester hos Philadelphia Orchestra under Riccardo Muti. Sedan dess är hans berömda konsertpartners världen över oräkneliga. Den av utmärkelser kantade karriären har varit sällsynt mångsidig, inklusive flitigt arbete med filmmusik. Framträdandet som obemärkt gatumusikant i Washingtons tunnelbana för tio år sedan, ett led i ett medialt experiment, gav inte mycket pengar men enorm publicitet. Bell är engagerad i välgörenhetsorganisationen Education Through Music, och deltar i undervisningsprojektet Turnaround Arts. Sedan 2011 leder han legendariska kammarorkestern Academy of St. Martin-in-the Fields. Joshua Bells Stradivarius från 1713 bär namnet Huberman.

Julia Kretz-Larsson. Foto: Bo Söderström.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Musiken

Ungefärliga tider

Ludwig van Beethovens Violinkonsert D-dur tillkom under hans rika skaparperiod mellan 1803 och 1808 då en rad stora verk såg dagens ljus, bland fyra symfonier från Eroican till den sjätte. Hittills hade Beethoven bara skrivit solokonserter för sitt eget instrument, pianot, men han hade skrivit två romanser för violin och orkester liksom en så kallad trippelkonsert för violin, cello, piano och orkester. Dessutom finns en ofullbordad violinkonsert från början av 1790-talet. Han var alltså inte helt obekant med fiolen som soloinstrument.

Inspiration till violinkonserten fick han av violinisten och dirigenten Franz Clement som var känd för sin virtuositet. Det var också han som uruppförde verket dagen före dopparedan, 23 december 1806. Solokonserten rönte vid den tiden ingen större uppskattning och var i stort sett bortglömd ända tills violinisten Joseph Joachim framförde det i London nästan fyrtio år senare och placerade det på violinisters standardrepertoar.

Utifrån Beethovens brev till sin förläggare kan vi förstå vilken slags violinspel som tilltalade honom. Han hade hört den berömde Rodolphe Kreutzer spela och var mycket förtjust: ”Jag föredrar hans anspråkslösa sätt och brist på effektsökeri framför all den ytlighet som de flesta virtuoser visar.” Franz Clement var känd för ett ömt och kärleksfullt uttryck, en inte så kraftfull ton men alltid säker intonation. Det är också drag som återspeglas i Beethovens musik. Solostämman har ofta karaktären av en enda lång improvisation och stämningen är övervägande ljus och fridfull.

Första satsen inleds med ett långt orkesterparti med först lätta pukslag, ett återkommande motiv, följt av det sångbara huvudtemat i oboe, klarinett och fagott. Ett energiskt mellanparti leder över till det andra temat som kan ses som en utveckling av det första. Temat vidareutvecklas i ständiga växlingar mellan dur och moll tills solisten äntligen gör bländande entré och broderar ut huvudtemat i glansfull dialog med orkestern. Andra satsen är mild och drömmande. Det första temat presenteras i orkestern, utsmyckat av solistens girlanger. Via en solokadens går satsen utan paus över i finalen som präglas av lekfullt växelspel mellan solist och orkester. En stor solokadens kröner satsen som avslutas med huvudtemat som en sista gång får blomma ut innan kraftfulla orkesterackord sätter punkt för konserten.

Text: Claes M. Cnattingius

Beethovens fjärde symfoni brukar betraktas som ett intermezzo, en transportsträcka mellan den storslagna Eroican och legendariska Ödessymfonin. Men Beethovens Symfoni nr 4 i B-dur kan just därför vara en spännande upplevelse, eftersom han här visar att han förutom det bombastiska uttrycket även behärskade konsten ”less is more”. Här har Beethoven lagt demonerna på hyllan och ägnar sig åt att med säker hand utveckla en lyckligt fjäderlätt tonkonst. Det är en ljus och munter Beethoven som bjuder oss på en mästerlig symfoni, dessutom den kortaste av alla hans nio symfonier.

Den fjärde symfonin skrevs 1806 på beställning av greve Franz von Oppersdorff som hade blivit mycket förtjust i Beethovens andra symfoni och erbjöd en stor summa pengar för att tillägnas en nyskriven sådan. Vid samma tid komponerade Beethoven även sina mest berömda pianosonater och de tre stråkkvartetterna och arbetade dessutom på operan Leonora som senare döptes om till Fidelio. Uruppförandet skedde i mars 1807 vid en privat konsert hos en annan av Beethovens mecenater, prins Joseph Franz von Lobkowitz. Oppersdorff förargades dock av att symfonin inte presenterades som hans beställningsverk och sade upp all vidare bekantskap med Beethoven.

Symfoni nr 4 börjar med en långsam inledning till en annars snabb första sats, i sig inget ovanligt; Haydn gjorde samma sak. Men det är karakteristiskt för denna lekfulla och busiga symfoni. Beethoven leker med tonart och rytm så att lyssnaren ibland kan känna sig helt vilse, men så landar han ändå där det antytts från början och ordningen är tillfälligt återställd. När pukorna slutar mullra och cellisterna spelar mörkt och dovt tycks tiden stå stilla. Lugnet varar dock inte länge: I den andra satsens flödande melodi bryter en rytm in som påminner om ett hjärtslag. Tredje satsens scherzo är lätt som en menuett men här är det snarare en bullrig och glad folkdans som doftar öl, svett och hö. Det hela utmynnar i en lekfull final där Beethoven passar på att skicka ännu en hälsning till Haydn när han likt sin anfader citerar sig själv i halva tempot. Schumann kallade det här för Beethovens ”grekiska symfoni”. Kanske menade han att gudarna var på sitt bästa humör då de inspirerade honom denna gång.

Text: Mikaela Kindblom

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 40 minuter (inkl paus)

Credit: Joshua Bell appears courtesy of Sony Music Masterworks. Lyssna på Joshua Bell. Här kan du lyssna på Sveriges Radio P2:s Klassiska podden om Beethoven. Lyssna också gärna på Sveriges Radio P2 dokumentären Minnen av Beethovens violinkonsert, med bland annat Sveriges Radios Symfoniorkesters konsertmästare Malin Broman. Joshua Bell möter Sveriges Radios Symfoniorkester