arrow

BEETHOVENS PASTORALSYMFONI

Ludwig van Beethovens sjätte symfoni benämndes av kompositören själv som ”Pastoralsymfonin”, då han i den beskrev sin kärlek till landsbygden. Ernest Chaussons romantiska sångcykel Poème de l’amour et de la mer (Dikt om kärlek och havet) beskriver såväl havets blommor som kärlekens död och i Jean Sibelius dansintermezzo tonsätts herdegudens Pans jakt på bergnymfen Echo. Roberto Gonzalés-Monjas leder Sveriges Radios Symfoniorkester och den italienska barytonen Andrè Schuen i denna konsert där kärleken till och i naturen står i fokus.

Pan och Echo är ett kort dansintermezzo från 1906. Helsingfors skulle få ett nytt konserthus, och en välgörenhetskonsert anordnades för att samla in pengar till bygget. Jean Sibelius ombads bidra med ett verk, och avbröt tillfälligt arbetet med orkesterverket Pohjolas dotter för detta syfte. Han dirigerade själv det sceniska framförandet, och skeendet gestaltades av tio dansare. Den tragiska sagan handlar om den grekiska skönsjungande nymfen Echo, som blir dödad av guden Pan då hon inte besvarar hans kärlek. Sibelius fångar den antika mytens essens, och klär den i en vacker naturromantisk skrud.

Trots sin alltför tidiga död lämnade Ernest Chausson ett stort och varierat arbete efter sig. Han var elev till Jules Massenet och senare också César Frank, varav den sistnämnde fick störst musikalisk betydelse för honom. Chausson var även en varm Wagnerentusiast, och 1882 besökte han Bayreuth, där han bevistade den första föreställningen av Parsifal. I sina kompositioner försökte han förena dessa olika influenser, och lyckades komma fram till en egen suggestiv och fantasifull stil.

Poème de l’amour et de la mer (Dikt om kärleken och havet) är en sångcykel med orkesterackompanjemang, där Chausson hämtat inspiration från poeten och vännen Maurice Bouchors dikter. Han tog hela tio år på sig att slutföra verket, och först 1893 fick det sin premiär. Cykelns elegans och esprit visar ett tydligt inflytande av Massenet, men den innehåller även partier som är skrivna i en mera reflekterande, mörkare, och i vissa avseenden återhållsammare karaktär

Beethovens femte och sjätte symfonier komponerades och uruppfördes under samma år, 1808. Även om de är helt väsensskilda, liknar de varandra på så sätt att de är mycket mer berättande och målande än de tidigare symfonierna. Den sjätte symfonin gavs namnet ”Pastoralsymfonin” av Beethoven själv. Med den beskriver han sina upplevelser av landsbygden, och blottar därmed mera av sig själv som privatperson.

Verket har fem satser i stället för de vanliga fyra, och i ett berömt citat sade kompositören att symfonin var ”mera ett uttryck för känsla än måleri”. Musiken visar tydligt att Beethoven älskade naturen och lantlivet. Varje sommar flyttade han ut ur storstaden Wien för att bo på någon brunnsort eller småstad, exempelvis i byn Nussdorf som ligger strax norr om Wien. Där fick han inspiration till sitt komponerande under dagliga promenader längs bäckar, ängar och ramslöksdoftande bokskogar. Om man har vägarna förbi, kan man i dag följa i hans fotspår och promenera längs den led som bär hans namn.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Violinisten och dirigenten Roberto González-Monjas föddes 1988 i Valladolid, Spanien. Han studerade för Igor Ozim vid Universität Mozarteum Salzburg, och för David Takeno vid Guildhall School of Music and Drama i London. Han har tjänstgjort som konsertmästare vid Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom samt vid Musikkollegium Winterthur, som 2021 utnämnde honom till sin chefsdirigent. 2019–2023 var han konstnärlig rådgivare för Dalasinfoniettan, och nyligen blev han förste gästdirigent för Belgian National Orchestra.

González-Monjas har som solist och dirigent samarbetat med orkestrar som Mahler Chamber Orchestra, Berliner Baroque solisten, Orchestre Philharmonique du Luxembourg, Orchestre National Bordeaux Aquitaine, Orquesta Sinfónica de Galicia, Orchestre national d’Île de France, Hong Kong Philharmonic Orchestra, Camerata Salzburg samt Salzburg Mozarteum Orchestra, hos vilken han utsetts till chefdirigent för säsongen 2024/2025.

Som violinist spelar han på en fiol byggd 1710 av violinmakaren Giuseppe Giovanni Guarneri, och gör nu debut med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Text: Andreas Konvicka

 

Andrè Schuen växte upp med tre modersmål och cello som huvudinstrument, en mångsidighet som även präglar hans konstnärskap sedan han övergått till sången. Ledande roller i såväl nya verk som Anno Schreirers Hamlet från 2016 som stora klassiker som Mozarts Don Giovanni och därtill konsertverk som Brahms Ein deutsches Requiem, Faurés Requiem och Bachs Weinachtsoratorium hanterar Schuen med samma skicklighet. Han är en återkommande gäst vid exempelvis Festspelen i Salzburg och utnämndes 2016 av ECHO Klassik till Årets unga artist.

Musiken

Ungefärliga tider

Vid sekelskiftet 1900 var Jean Sibelius en de varma förespråkarna av att Helsingfors borde få en ordentlig konsertsal. Att man inte redan hade det var märkligt då man förfogade över Nordens första permanenta, och någorlunda fulltaliga, professionella symfoniorkester. Helsingfors stadsorkester hade varit i farten sedan 1882 och 1906 anordnades ett lotteri till förmån för ett planerat konserthusprojekt. Sibelius bidrag till galasoarén där man skulle samla in nödvändiga medel blev ett litet orkesterstycke med mytologiskt medelhavstema, Pan och Echo med undertiteln Dansintermezzo nr 3. I antik grekisk religion är Pan en flöjtspelande gud med ursprung i Arkadien, som sedermera blivit ett lättretat och farligt skogsväsen och fruktbarhetsgud med ovanan att jaga människor och nymfer. Mytologins Echo är en bergnymf, som tynar bort och förstenas varvid endast hennes röst lever kvar, allt på grund av obesvarad kärlek från Narcissus, som ju bara har ögon för sig själv. Innan det sorgliga slutet har hon dessutom blivit jagad av den bockliknande Pan

Om det var Sibelius, konstnären bakom kvällens tablåer eller lotteriarrangörerna som önskade ett mytologiskt tema är obekant. Vid premiären för den lilla tondikten, under tonsättarens ledning, ackompanjerade musiken en kort, så kallad tableau vivant. Två dansare gestaltade Pan och Echo, stående på en kulle, betraktande nio nymfer som dansade i dalen nedanför dem. En varm stämning med en skymt av Pans flöjt inleder, så vackert och typiskt för Sibelius stora förmåga på naturlyrikens område. Därpå följer en mycket livfull dans, och avslutningen blir en vild jakt på Echo. Pan och Echo är något av en sällsynthet bland Sibelius verk, men tillhör tveklöst hans mest älskvärda småstycken. Poetiskt, känslorikt, briljant orkestrerat och med en relativt omfattande besättning. Hur gick det med konsertsalen? Länge förblev den bara en dröm, först 1958 stod Alvar Aaltos kulturhus färdigt.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ernest Chausson var en högst ovanlig gestalt inom fransk musik. Man finner honom i ett ingenmansland, där Berlioz och Francks romantik möter Wagners tonspråk och den unge Debussys symbolik.  I sitt konstnärskap förenar Chausson effektfullt dessa motpoler.

 

Sommaren 1882 besökte han Bayreuth och såg premiären av Wagners Parsifal, en händelse som påverkade honom djupt. Samma år började han komponera Poème de l’amour et de la mer (Dikt om kärleken och havet), ett arbete som skulle ta tio år att fullborda. Han tog ofta god tid på sig med arbetet, vilket delvis berodde på hans starka självtvivel, delvis på vanan att enbart komponera under sommarhalvåret eller på resande fot.

 

Verket handlar om en kärlek som är nära kopplad till atmosfären vid havet, och bygger på dikterna La Fleur des eaux (Vattnens blomma), La Mort de l’amour (Kärlekens död) samt några strofer ur Le Temps des lilas (Syrenernas tid). Texterna hämtade han från vännen Maurice Bouchor (1855–1929), vars metaforrika språk den melankoliskt lagde Chausson uppskattade mycket. Dikterna bjuder på berusande bilder av havet, himlen, månen och döda löv som blåser i vinden, och de engagerar alla sinnen. Syrener förekommer även genomgående och symboliserar här livets förgänglighet.

 

Cykeln är uppdelad i två delar, åtskilda av ett kort orkestermellanspel. I den första delen av diptyken breder Chausson ut en matta av kärleksfull förväntan, målad i ömtåliga klangfärger. Hoppet hålls vid liv av doftande syrener, himlens blåa ljus och havets skiftande färger. Efter denna subtila inledning följer ett melankoliskt avsnitt där ekon av Parsifal anas, som stilla övergår till en djupare smärta.

 

Det vackra mellanspelet i d-moll förebådar slutet, likt ett omen. Miljöskildringen viker undan, och blottar i stället det lidande jagets inre natur. Den vemodiga melodin bäddar kontrastfullt för andra delen, då havets stämningsfulla och ljusa väsen kommer tillbaka. Men känslorna blir återigen mera smärtsamma, och tanken på döden dominerar till slut helt. Efter en passionerad kulmen löses de dissonanta ackorden upp och skingras, förödande skönt i resignationen inför ödet. ”Syrenernas tid har dött, och vår kärlek med dem för alltid.”

 

Text: Andreas Konvicka

I. Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet: Allegro ma non            troppo.
II. Scen vid bäcken: Andante molto mosso
III. Lantfolkets glada samvaro: Allegro
IV. Åskväder, storm: Allegro
V. Herdesång – glada, tacksamma känslor efter stormen: Allegretto

Programmusik är, enligt Sohlmans musiklexi­kon, ”musik – som i sin ljudande form söker skildra eller hos lyssnaren antyda utommusikaliska företeelser”. ”Berättande musik” skulle man kanske säga med en populärare och mindre vetenskap­ligt exakt formulering. Beethovens Pastoralsymfoni, med alla dess måleriska satsöverskrifter, brukar gärna tas fram som ett pedagogiskt exempel på programmusik.

Nu har Beethoven själv gjort saken lite besvärligare för oss. På titelsidan gav han följande karakteristik: “Pasto­ralSymfoni, eller minnen av lantlivet. (Mer uttryck för känslan än måleri)”. Och som om denna brasklapp inte var tydlig nog har han på annat ställe påpekat: ”Om måleriet i instrumental­musiken drivs för långt så försvagas det. – Var och en, som har en aning om lantlivet, kan utan många överskrifter tänka sig vad upphovsmannen avser. Också utan beskrivning förstår man det hela mer som känsla än som tonmålning”.

För romantikens benägenhet att ge varje takt och motiv i Pastoralsym­fonin sin beskrivande innebörd ger dokumenten alltså inget stöd. Ändå har det här verket just i egenskap av programmusik inte upphört att fängsla lyssnarna. Men inte är Beethoven oskyldig till eventuella överdrivna uttolkningar av hans partitur, som vimlar av över­skrifter och notiser. Symfonins form är dock den klassiska, om man undantar tillägget av en extra, femte sats. Första satsen (Allegro ma non troppo) bär överskriften Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet. Atmosfären är lugn och idyllisk, inte utan en lätt dansant karaktär.

Andra satsen motsvarar den wienklassiska symfonins traditionella långsamma sats och kallas Scen vid bäcken (Andante molto mosso). Idyllen är fortfarande utan spricka. Alldeles i satsens slut utbrister en liten fågelkonsert: först hör man näktergalen i flöjten, så vaktelns slag i oboen och så gökens galande i klarinetten. Därmed sällar sig Beethoven till de musikhistoriens berömdheter, som har skrivit fågelmusik tillsammans med Jannequin och Mes­siaen med flera.

Tredje satsen (Allegro) är den klassiska symfonins scherzo och bär överskriften Lantfolkets glada samvaro. Att man dansar är inte att ta miste på. Kanske är det en riktigt gissning, som har gjorts, att delar av den här satsen skall vara en parodi på ett lantligt kapell, alltså en något mindre grotesk motsvarighet till Mozarts Die Dorfmu­ sikanten.

Scherzot går direkt över i fjärde satsen (Allegro), med överskriften Aska, storm. Ett tremolo i basarna antyder att mörka moln seglar upp, vindilarna drar som snabba löpningar genom stråkstämmorna och det kommer till ett häftigt utbrott med dånande pukor och skarpa accenter i orkestertuttit. Men dramatiken tonar snabbt bort och övergår utan avbrott i: Femte satsen (Allegretto), med överskriften Herdesångglada, tacksamma känslor efter stormen. Här blir “programmet” uppenbart, ty visst kan man höra symfonins final som en återgång till den pastorala idyllen, med lyckliga herdar på en nu uppfriskad betesmark (bilden understryks av klarinettens inledningsmotiv: en typisk signal på herdehorn). Men i sina skisser till symfonins sista sats har Beethoven skrivit en anmärkning av betydligt allmännare karaktär: “Uttryck för tacksamhet. Herre, vi tackar dig”. Så blir då Pastoralsymfonin, detta skenbart naivt övertydliga tonmåleri, trots allt mest en symbol för Beethovens eget inre känsloliv.

I Beethovens orkestermusik står denna berättelse om tonsättarens egen förtröstan och harmoni så gott som utan motsvarighet. Kanske är detta en av förklaringarna till att publikens favorit bland Beethovens symfonier, hans sjätte symfoni, inte alltid har värderats lika högt av experterna. Den stämde inte riktigt med den mycket omhuldade bilden av Beethoven som titan, tragisk grubblare och vresig enstöring.

Beethovens sjätte symfoni uruppfördes vid samma tillfälle som den femte, nämligen på Theater an der Wien 22 december 1808.

Text: Per-Anders Hellqvist

Kort om tonsättaren

Född: 17 december 1770, Bonn, Tyskland

Död: 26 mars 1827, Wien, Österrike

Verk i urval: Nio symfonier, fem pianokonserter, Violinkonsert D-dur, Fidelio, Missa Solemnis, 16 stråkkvartetter och välkända pianostycken som Für Elise, Månskenssonaten och Apassionata.

Pionjären: Beethoven var den förste att använda såväl piccolan som trombonen i en symfoniorkester. Han var också den förste att imitera en vaktel, en gök och en näktergal i en och samma romantiska symfoni, nämligen Pastoralsymfonin.

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 30 minuter inklusive paus

Ingår i följande konsertserier: