arrow

BEETHOVENS NIA

Manfred Honeck leder Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör och fyra solister i en konsert med mästerverk i frihetens och fredens tecken. Vi hör Arnold Schönbergs överjordiskt vackra Friede auf Erden och Beethovens nionde och sista symfoni, känd framför allt för den euforiska slutkören ”Ode till glädjen”.

Texten till Arnold Schönbergs skälvande vackra Friede auf Erden från 1907 skrevs av den schweiziske författaren Conrad Ferdinand Meyer, och skildrar berättelsen om Jesu födelse och en värld som därefter slagits i spillror, men slutar med ett kraftfullt fredsbudskap, gestaltat av den åttastämmiga kören ”Friede auf Erden” – Fred på jorden. Citatet är känt då Schönberg år 1923 – efter att Europa slagits sönder av det första världskriget – skrev att hans dröm om fred på jorden var en illusion sprungen ur tidigare naivitet eller oskuldsfullhet.

Schönbergs verk befinner sig i ett gränsland mellan romantik och modernitet och de körsångare i Wiener Singverein som skulle uruppföra stycket hade svårt att förstå hur de skulle gå tillväga för att sjunga det. När premiären ägde rum i december 1911 var det med en körstyrka på 200 sångare.

Vi får här ta del av detta fascinerande verk med Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör. Båda körerna räknas till världens främsta ensembler i sitt slag, och de båda körerna är också tätt förknippade med det stilbildande, svenska körundret.

Efter Schönbergs hyllning till freden följer ytterligare ett verk genomsyrat av ett humanistiskt frihetsbudskap: Beethovens nionde symfoni. Symfonin uruppfördes den 7 maj 1824 vid Kärntnertortheater i Wien och konserten blev Beethovens sista framträdande för offentlig publik. På grund av sin kraftigt försämrade hörsel kunde Beethoven inte själv dirigera konserten, utan fick hjälp av kapellmästaren Michael Umlaut. Efteråt sägs det att solisterna kom fram och vände den döve Beethoven mot publiken – för att han skulle se publikens jubel och ivriga applåder. Succén var enorm.

Ett skäl till att den nionde symfonin blev så tongivande var dess frihetsbudskap, vilket kom till uttryck i mötet mellan Beethovens tonspråk och Schillers sikt ”Ode till glädjen”, som är utgångspunkten för texten i den sista satsen. Därtill var hans sätt att kombinera orkester, sångsolister och kör, där alla fungerar som kuggar i ett stort, symfoniskt maskineri, unik: Beethoven skrev för rösterna på samma sätt som han komponerade för instrumenten, och skapade med det ett slags egensinnigt allkonstverk och den sista satsens stora glädjehymn har ända in i vår tid blivit något av hela världens nationalsång.

Som solister hör vi Christina Landshamer, sopran, Katija Dragojevic, mezzosopran, Maximilian Schmitt, tenor och Krzysztof Bączyk, bas, tillsammans med Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör. Allt under ledning av Manfred Honeck, före detta chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och sedan 2008 chefsdirigent för Pittsburgh Symphony Orchestra.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Radiokören. Foto: Mattias Ahlm.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

EEKK - fotograf; Markus Gårder

Eric Ericsons kammarkör grundades 1945 av den då 27-årige Eric Ericson och har sedan dess intagit en central plats i svenskt och internationellt musikliv. Sedan 2013 är den flerfaldigt prisbelönade dirigenten Fredrik Malmberg körens chefdirigent. Ensemblens intresse av att hela tiden söka ny musik och nya arbetsområden har givit dem en mycket bred repertoar: från tidig musik till det allra senaste. För generationer svenska och internationella tonsättare har kören representerat ett ideal med sin typiskt nordiska klang och drivna virtuositet. Att förvalta arvet efter Eric Ericson handlar om att bevara och utveckla den unika klangen, att ständigt fördjupa den kammarmusikaliska inställningen samt att hela tiden söka ny repertoar. Eric Ericsons kammarkör hör till det internationella toppskiktet av professionella ensembler och har genom åren belönats med åtskilliga utmärkelser och priser.

Manfred Honeck har sedan mer än 25 år etablerat sig som en av världens ledande dirigenter. Han är chefsdirigent för Pittsburgh symfoniorkester sedan mer än tio år tillbaka och tillsammans har de rönt stora framgångar runt om i USA och Europa. De har bland annat ett nära samarbete med Wiens Musikverein och har uppträtt vid festivaler som BBC Proms, Salzburg, Luzern och Grafenegg. Deras skivinspelningar har hyllats av kritiker och lyssnare och 2018 belönades de med en Grammy Award för Sjostakovitjs Symfoni nr 5 och Barbers Adagio for Strings. Som gästdirigent uppträder han med ledande orkestrar runt om i Europa och USA.

Han har tidigare varit konstnärlig ledare vid Staatsoper Stuttgart där han lett uppsättningar av bland annat Berlioz Trojanerna, Mozarts Idomeneo, Verdis Aida och Wagners Parsifal. Dessförinnan var han chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester mellan 2000 och 2006. Han har gästat operahus som Semperoper Dresden, Komische Oper Berlin, Kungliga Myntteatern i Bryssel och Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Han inledde sin karriär som violast i Wienfilharmonikerna och operaorkestern vid Wiener Staatsoper.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.

Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Christina Landshamer är en eftertraktad konsert- och operasångerska. Hon har uppträtt med dirigenter som Kent Nagano, Roger Norrington och Ricardo Chailly och några av Europas mest namnkunniga orkestrar som Concertgebouworkestern i Amsterdam och Orchestre de Paris, liksom nordamerikanska ensembler som New York Philharmonic och Montreals symfoniorkester. Nyligen har hon hörts i Brittens Les illuminations och Mozarts Requiem samt på turné med Orchestre des Champs-Élysées och Mendelssohns Elias.

Musiken

Ungefärliga tider

Schönberg hade ännu inte lämnat den traditionella harmoniken bakom sig. Han hade inte skrivit mycket körmusik men var med ett par dussin sånger och, naturligtvis, de två första satserna av kantaten Gurre-Lieder inte främmande för den mänskliga rösten. Året var 1907 och även om Schönberg fortfarande var senromantiker när han skrev körstycket Friede auf Erden är det lätt att förstå att de kapabla sångarna i Wiener Singverein inte förstod hur de skulle ta sig an Schönbergs stycke när de skulle uruppföra det året därpå.

Friede auf Erden är tonalt, men följer inte den förväntade logiken hos tonal musik. För körsångarna som var vana vid Brahms, Bruckner och Mahler visade sig detta vara övermäktigt. Schönberg själv förstod nog verkets svårighetsgrad. I ett manuskript har han skrivit att stycket ”skall framföras utan ackompanjemang; bara i sådant fall att intonationen kräver det skall orgelackompanjemang tillföras”. När till slut två andra körer – sammanlagt 200 sångare – uruppförde stycket i december 1911 var det till orkester, som förvisso spelade ”så tyst att de knappt hördes” enligt dirigenten själv.

Texten är skriven av den schweiziske 1800-talsförfattaren Conrad Ferdinand Meyer och publicerades i julupplagan av en familjetidning 1886. Meyers dikt tar avstamp i bibelhistorien om Jesu födelse, ger en dyster och våldsam skildring av världshistorien sedan dess, men avslutar med ett budskap om fred och rättvisa, en utopi för samtiden men ett löfte som framtida generationer skulle uppfylla. Schönbergs musik framhäver textens sakrala perspektiv. Klangerna och motiven som ackompanjerar fredsfurstens ankomst i början återkommer i slutets framtidsperspektiv. Musiken är suggestiv och gripande, definitivt romantisk, men hör än i dag till de mer utmanande styckena i körrepertoaren.

Schönberg själv skrev 1923 att fred på jorden, Friede auf Erden, var ”en illusion skapad i min tidigare oskuldsfullhet”. Med ett världskrig nyligen avslutat, Europa i spillror och destruktiva krafter i rörelse är det förståeligt att han såg tillbaka på sitt körstycke med dyster, kanske en smula uppgiven, blick. Fem år senare uttryckte dock Anton Webern, en av Schönbergs elever, odelad förtjusning och vördnad inför stycket och, må det sägas, är också den bild som delas av de flesta som drabbas och berörs av dess innerlighet: ”Har du överhuvudtaget hört ditt eget körstycke? I så fall, vet du själv hur vackert det är? Det saknar motstycke! Vilka klanger!”

Text: David Saulesco

Få om något av de senaste decenniernas musikverk har utövat ett sådant inflytande som Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9 d-moll. Med sin kombination av drabbande musik och humanistiskt budskap har den kommit att betraktas som själva sinnebilden för människans dröm om fred och frihet. I våra dagar har dess symbolvärde ytterligare utökats genom att den dels uppmärksammats av FN och dessutom EU valt Ode till glädjen till en särskild hymn för Europa.

Uruppförandet vid Theater am Kärntnertor i Wien 7 maj 1824 möttes av en synnerligen entusiastisk publik. I sin biografi skrev Beethovens assistent Anton Schindler: ”Salongen visade sig vara fylld till sista plats. Det konstnärliga resultatet av denna minnesvärda afton tål att jämföras med vad som helst som ägt rum i dessa ärofyllda gamla salar. Enda skamfläcken var att huvudpersonen själv inte kunde höra det, vilket också framgick när han vid applådskarornas utbrott stod kvar med ryggen mot den hänryckta församlingen. Altsolisten vände honom då mot publikens svängande hattar och näsdukar. Med en bugning tackade han, vilket väckte ett jubel utan like som aldrig ville sluta.”

 

Trots en sådan reaktion dröjde det flera decennier innan symfonin nådde allmän berömmelse. Ett av skälen lär ha varit den nyskapande och för många svårbegripliga musiken. Ett annat skäl var att verket ställde mycket höga krav på utövarna. Vid den här tiden var det ännu ovanligt med fasta orkestrar på professionell nivå. Normalt framfördes orkestermusik av operakapell eller tillfälligt sammansatta ensembler, i båda fallen med i regel minimal repetitionstid – även för ny musik. Ribban sattes av François Antoine Habeneck som på 1830-talet framförde symfonin i Paris efter inte mindre än tre års noggrann instudering. Ett tiotal år senare hörde Richard Wagner symfonin i Paris och blev så begeistrad att han själv framförde den med hovkapellet i Dresden 1846.

 

Symfonins främsta betydelse för sin samtid var paradoxalt inte dess musikaliska kvaliteter utan Beethovens konstnärliga övertygelse. Många romantiker strävade efter ett närmande mellan konstarterna, att musik och dikt och bildkonst tillsammans skulle föra fram tidens filosofiska idéer. I ljuset av denna strävan kan vi förstå symfonins stora inflytande. Men den hade även en musikalisk dimension som säkert inspirerade 1800-talets tonsättare: kombinationen av orkester, kör och sångsolister i en symfoni, denna ditintills uteslutande instrumentala genre.

Om Beethoven varit en utpräglad vokaltonsättare vore detta kanske mindre revolutionerande, men nu skrev han för rösten som om den vore ett instrument bland andra. Han lät sig inte hämmas av den mänskliga röstens begränsningar. Säkert använde han kör och solister för att förmedla Schillers budskap, men samtidigt kan de uppfattas som en allmän uttrycksförstärkning i den storslagna finalen. Jämför till exempel med tillägget av piccolaflöjt, kontrafagott och tromboner i sista satsen av hans femte symfoni. Än i dag drabbas vi minst lika starkt när rösterna stämmer in i ”Freude, schöner Götterfunken” i denna ”hela världens nationalsång”.

Text: Sven Kruckenberg

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 min (utan paus)

Ingår i följande konsertserier: