arrow

BEETHOVENS FEMMA

Knappast något klassiskt verk är så välkänt som Beethovens femte symfoni, med sin effektfulla inledning. Den israeliska tonsättaren Ella Milch-Sheriff har i sitt hyllningsverk till Beethoven, The Eternal Stranger, utgått ifrån en suggestiv dröm som Beethoven själv berättat om och gestaltar den legendariske kompositören på ett nytt och oväntat sätt. Vi har också förmånen att ta del av altviolinisten Lawrence Power i Anders Hillborgs Violakonsert, ett beställningsverk av bland annat Royal Liverpool Philharmonic Orchestra och Sveriges Radios Symfoniorkester.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Omer Meir Wellber är chefsdirigent för BBC filharmoniska orkester, förste gästdirigent vid Semperoper Dresden sedan hösten 2018 och från januari 2020 musikalisk ledare vid Teatro Massimo i Palermo. Som gästdirigent verkar han regelbundet vid Bayerska statsoperan i München och bjuds in till ensembler som Gewandhausorkestern, Londons filharmoniska orkester, Birminghams stadssymfoniorkester, Staatskapelle Dresden och Tonhalleorkestern i Zürich.

2019 debuterade han under Promsfestivalen med två konserter med BBC filharmoniska orkester, dirigerade såväl en nyuppsättning av Verdis Nabucco som produktioner av Don Giovanni, Tannhäuser och Rosenkavaljeren på Semperoper Dresden. Året innan debuterade han på Metropolitan i New York med Bizets Carmen och öppnade Glyndebournefestivalen med Puccinis Madame Butterfly. Mellan 2010 och 2014 var han musikalisk ledare vid operahuset Palau de les Arts Reina Sofia i Valencia där han dirigerat både orkesterkonserter och operaföreställningar.

Han debuterade som romanförfattare hösten 2019 med Die vier Ohnmachten des Chaim Birkner. Redan våren 2017 publicerades en bok skriven tillsammans med journalisten Inge Kloepfer om Mozarts och Lorenzo da Pontes tre klassiska operor. Han har även ett starkt engagemang i det israeliska musiklivet och musiken som verktyg för social utveckling.

Lawrence Power tillhör dagens främsta violaster, inbjuden som solist till orkestrar som Chicago Symphony, Boston Symphony, Concertgebouw i Amsterdam, Philharmonia i London och Bayerische Rundfunk. Inte minst hans skivinspelningar har gjort stor succé, och han är en kär gäst vid festivaler som Salzburg och Verbier.

Musiken

Ungefärliga tider

Beethoven verkade i skärningspunkten mellan klassicism och romantik. Hans tidiga verk präglas av de gängse wienklassicistiska stilidealen: balans, konvention och ett visst drag av salongsfähighet. Senare kom han att spränga de etablerade formerna och därmed bana väg för romantiken. Själv kallade han sig ”Tondichter”, tonpoet. När hörselproblemen tilltog var han nära att begå självmord, men han valde att kämpa vidare. Eller med hans egna ord: ”Jag ville ge världen all den musik jag kände fanns inom mig.”

Det är faktiskt något av en gåta att Beethovens scenmusik så sällan framförs. Hans enda opera, Fidelio, spelas visserligen emellanåt; mer sällan hörs Corolianus-uvertyren, balettmusiken till Prometheus, scenmusiken till skådespel som Egmont och Athens ruiner… Samtliga dessa dramatiska tonmålningar passade Beethovens kynne.

Goethes drama Egmont handlar om den holländske greven Egmont som manar till kamp mot den spanska överhögheten. Beethoven komponerade scenmusiken till dramat år 1810. Förutom uvertyren finns sekvenser med ytterligare orkestermusik, delvis med sopransolon. Den kraftfulla uvertyren kan påminna om Symfoni nr 5, som Beethoven hade slutfört några år tidigare. Även i Egmont finns inslag av dramatisk kamp, slutligen övergående i triumf. Den dödsdömde politiske rebellen Egmont segrar i ett fortissimo i vars ljus dödens bojor tycks sprängas.

Goethe lovordade Beethovens komposition: ”Han har översatt texten till musik på ett mirakulöst sätt.” Beethoven hoppades på ett vidare samarbete och att Goethe kanske skulle vilja skriva ett operalibretto, men av detta blev intet. Beethoven tonsatte dock några Goethe-dikter, ”Meeresstille” och ”Glückliche Fahrt”.

Text: Björn Gustavsson

När den israeliske dirigenten Omer Meir Wellber, som det här verket är tillägnat, föreslog att jag skulle skriva ett verk till Ludwig van Beethovens 250-årsjubileum, och som på något sätt skulle knyta an till hans liv, blev jag nästan förstummad.

Hur skulle det gå till? På vilket sätt skulle jag kunna beröra Beethovens livshistoria? Utgångspunkten kom att bli Beethovens överraskande och förhållandevis okända dröm som han beskrev i ett brev till sin vän och förläggare Tobias Haslinger den 10 september 1821.

Beethoven hatade att resa. Han tackade ofta ja till inbjudningar till att besöka andra länder men avbokade resorna i sista minuten. I den här drömmen gör Beethoven en mycket lång resa, ”så långt som till Syrien, till och med till Indien, till och med till Arabien,” och till slut anländer han i Jerusalem. Där har han en stark religiös upplevelse och han möter sin vän, Tobias. Beethoven beskriver också en kanon han hörde i drömmen, han har till och med noterat den i brevet med Tobias namn som sångtext.

Det hela är märkligt – vem hade kunnat tro det? Beethoven i Syrien, i Arabien, i Jerusalem? Den här sällsamma drömmen inspirerade den israeliske librettisten och författaren Joshua Sobol att skriva en lång dikt, Die Wanderschaft des ewigen Flüchtlings und der Kampf gegen die Verzweiflung, som i sin tur inspirerade mig till att komponera The Eternal Stranger. Jag valde delar ur Sobols dikt som lät mig presentera en situation där en människa – kanhända, men inte nödvändigtvis, en flykting – finner sig själv i en främmande och ogästvänlig miljö.

Vem är då ”den ständige främlingen” i mitt verk? Är det Beethoven, som av societeten i Wien betraktades som ett geni men också som en smutsig, halvt vettlös galning? Han blev bortstött av alla utom sina närmaste vänner och hans dövhet förstärkte känslan av främlingskap, Fremdheit, och ensamhet. Är det en flykting, vilken som helst, som lämnar ett helt liv någonstans och måste fly till en helt annorlunda kultur och människor som inte går att kommunicera med?

Den här frågan lämnar jag obesvarad. Främlingen är vem som helst som möter en fientlig omgivning utan annan anledning till bemötandet än att hon eller han ser, talar, rör sig, eller bara är annorlunda. Men främlingen är en människa som alla andra, med samma behov och begär. Det här är ett verk om ensamhet och att vara annorlunda, men också om lusten till livet.

Beethovens sällsamma dröm gjorde det möjligt för mig att använda mig av en bred musikalisk palett från mitt hemland Israel, från Jerusalem och från alla ljud som färgat min barndom – en blandning av arabisk musik, både österländsk och västerländsk judisk musik, men också ljud av den gamla europeiska världen, av Wien.

Även Mahler och Schönberg låg nära i mitt sinne när jag komponerade; Mahler som var respekterad men också sedd som den lille juden, och Schönberg som tvingades fly sitt eget land på grund av sin religion. Beethovens kanon, som han nedtecknade i brevet, förekommer i olika skepnader i mitt verk, särskilt i första delen. Den blandas med klanger från mellanöstern som två helt olika ljudvärldar som möts, men som kanske helt misslyckas med att mötas.

I Joshua Sobols text byter han perspektiv mellan första, andra och tredje person. Hans Fremde, främling, har en skugga som är den tredje personen. Främlingens identitet förvirras allt eftersom hans värld löses upp och hans jag, Ich, med den. Den tredje personen är en obestämbar del av främlingens identitet.

Stundtals upplever han en smärtsam oförmåga att kommunicera med andra, en förfärlig ensamhet där livet stannar upp. Ord går inte längre att förstå och alla ljud runt omkring honom blandas i ett otydligt brus, något som kan liknas vid Beethovens egen dövhet. Språket, människors främsta kommunikationsmedel, gäckar främlingen. Men kroppens språk är starkare och det ger honom liv och hopp.

Jag vill rikta ett innerligt tack till min bortgångne make, tonsättaren och dirigenten Noam Sheriff, som två veckor före sin plötsliga död introducerade mig till Beethovens sällsamma dröm som blev grunden och inspirationskällan till det här verket.

Text: Ella Milch-Sheriff
Översatt till svenska av David Saulesco

När Ludwig van Beethoven bodde i Heiligenstadt 1802 komponerade han sin andra symfoni. Det var ett mycket mer koncentrerat arbete jämfört med den första symfonin, som han putsade på i många år. Under denna vistelse i Heiligenstadt blev Beethovens dövhet mer påtaglig och han började inse att den var obotlig. Sorgen över detta hörs dock inte i den muntra och eleganta andra symfonin som är ett av de sista verken från den första av vad som kallas för Beethovens tre perioder. I den liksom i sin första symfoni bemästrar han traditionen som Haydn och Mozart hade definierat och tar samtidigt avsked från den.

Det var i den andra symfonin som Beethoven för första gången verkligen började förstå hur han kunde använda symfoniorkestern; han tog dess verkliga mått. När han sedan komponerade sin tredje symfoni vågade han bryta mot traditionen och göra något radikalt nyskapande. I hans Symfoni nr 5 c-moll fullföljer Beethoven de idéer som föddes i den tredje symfonin och vid sidan av den nionde är femman Beethovens mest spelade och beundrade symfoni.

Redan i den första takten fångas lyssnarens fullständiga uppmärksamhet som Beethoven sedan håller i ett järngrepp tills de triumferande slutackorden i sista satsen har klingat ut. Ödessymfonin har den kallats, men det var ingen titel som Beethoven själv satte på verket. Känslan av en ödesmättad kamp, en hård resa från mörker och raseri till ljus och leende, går dock inte att ta miste på.

Det är ingen slump att BBC under andra världskriget annonserade sina sändningar med symfonins inledande ”ta ta ta taaa”; det är lätt att betrakta verket som en kamp- och segersymfoni. Men den är inte bara detta utan också en uppvisning i tematisk enhetlighet: Beethoven bygger organiskt upp hela symfonin genom det lilla melodiska och rytmiska temat som kan höras i olika former i samtliga symfonins fyra satser.

Detta tillvägagångssätt blev ett mycket inflytelserikt ideal för symfoniskt komponerande. När dirigenten Gustavo Dudamel framförde symfonin för sexhundra skolbarn i en idrottshall i Hammarkullen utanför Göteborg 2009 presenterade han den som ”grunden till all musik ni någonsin har hört, inklusive hip hop”.

Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Ingår i följande konsertserier: