arrow

Beethoven & Turnage

Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester framför ett av Beethovens mest älskade orkesterverk, den uttrycksfulla och naturromantiska sjätte symfonin, Pastoralsymfonin. Konsertprogrammet bjuder även på Mark-Anthony Turnages andra trumpetkonsert, Håkan. Konserten är skriven till den svenske trumpetvirtuosen Håkan Hardenberger och ges för första gången i Berwaldhallen.

Beethovens Symfoni nr 6, den så kallade Pastoralsymfonin, är en av hans mest älskade symfonier och fängslar fortfarande lyssnarna med sin benägenhet att ge varje takt och motiv en beskrivande innebörd. Symfonin skildrar det lantliga livet med porlande bäckar, bördiga åkrar, fågelsång, och häftiga väderomslag. Det mycket omtyckta orkesterverket är ett musikaliskt mästerverk och en livlig berättelse. Lite som filmmusik, fast komponerad ca hundra år innan filmmusiken uppstod.

Två år efter att engelske tonsättaren Mark-Anthony Turnage skrivit en hyllad solokonsert åt Håkan Hardenberger upprepades det lyckade samarbetet. Håkan (2014) är det andra verket som kompositören tillägnar den karismatiske trumpetaren som The Times har utsett till ”the best trumpet player in the galaxy”. Virtuosen Hardenberger insisterade på att det första utkastet till stycket var för enkelt och önskade sig svårare material, vilket är talande. Solokonserten väver samman influenser från såväl jazz som afghansk folkmusik och västerländsk kyrkosång. Turnage blandar olika stilar friktionslöst och det populära möter det seriösa vilket också är ett signum för kompositören.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Interplay 14 dec kl 17.30 - I klimatförändringens tidevarv – finns fortfarande naturen?

Med Johan Kuylenstierna, chef för Stockholm Environment Institute (SEI) samt Nina Wormbs, docent i teknik- och vetenskapshistoria vid KTH. Mer info i länk nedan.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Åtskilliga gånger har Malmösonen Håkan Hardenberger kallats världens bästa trumpetare. Han är utan tvivel vår tids störste trumpetsolist, både i känsliga och nyansrika framföranden av den klassiska repertoaren och som pionjär för nya, virtuosa solistverk. Nyligen har han uruppfört Robin Holloways trumpetkonsert och Tobias Broströms dubbelkonsert för två trumpeter. Andra framstående tonsättare som skrivit verk för honom kan nämnas Rolf Wallin, Benjamin Staern, Mark-Anthony Turnage, Harrison Birtwistle och Brett Dean. Sedan många år är han även en hängiven dirigent och gästar orkestrar som BBC Philharmonic, Svenska Kammarorkestern, Dresdner Philharmonie och RTÉ National Symphony Orchestra. Sedan 1980-talet har han spelat in en mängd hyllade album med såväl trumpetkonserter som solostycken och kammarmusik. Han är professor i trumpet vid Musikhögskolan i Malmö och vid Royal Northern College of Music i Manchester. I Berwaldhallen har han bland annat framfört Mark-Anthony Turnages andra trumpetkonsert, Håkan, döpt efter solisten själv.

Musiken

Ungefärliga tider

Det är inte första gången som den engelske kompositören Mark-Anthony Turnage och den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger samarbetar. 2004 specialskrev Turnage den psykologiska studien From the Wreckage åt Hardenberger, ett mystiskt och spänningsfyllt stycke med jazz-influenser. Håkan (2014) är det andra verket som kompositören tillägnar den karismatiske trumpetaren som The Times har utsett till ”the best trumpet player in the galaxy”. Virtuosen Hardenberger insisterade på att det första utkastet till stycket var för enkelt och önskade sig svårare material, vilket är talande.

”Du kan kasta vad som helst på Håkan Hardenberger, nyskapandets mästare, och han kommer att spela det – briljant, utan besvär och med total hängivenhet”, skriver Classical Source. Berliner Morgenpost beskriver honom som ”överväldigande mångsidig och äventyrlig.” The Telegraph stämmer även den i hyllningskören när den skriver att ”hans släta, silverfärgade ton ännu saknar motstycke”. Hardenberger har gång på gång valt att ta den svåra vägen och visa vad han går för. Han blåser inte bara liv i den klassiska repertoaren utan är även känd för sina genreöverskridande framföranden och för att just framföra nya och utmanande verk av samtida kompositörer som Benjamin Staern, Toru Takemitsu, Rolf Martinsson, Heinz Karl Gruber, Brett Dean, Tobias Broström och Arvo Pärt.

Mark-Anthony Turnage är ett till namn på listan över dem som ställer Hardenberger inför nya tekniska krav. I stycket From the Wreckage undersöker Turnage det mörka och obehagliga med en direkt och ohämmad intensitet. Musiken utmärks av atonal ångest, starka urladdningar, skarpa stråkar och rasande slagverk, men också av skruvade jazzinslag och spännande takter.

Även i Håkan blandas olika stilar friktionslöst och det populära möter det seriösa vilket är ett signum för kompositören. Stycket inleder långsamt med slätstruken och avslappnad Miles Davis-stil som möts upp av svävande och längtande trumpetlinjer. Ett spännande inslag är även alluderingarna till afghansk musik som smälter samman med accelererande tempo och exotiska ljud som påminner om musik av Chatjaturjan. Finalen växer sig allt närmare ett överväldigande utbrott där trumpeten blir alltmer ilsken desto närmare gränsen den når för vad som är fysiskt möjligt att spela. Håkan låter mästaren visa varför han har utsetts till galaxens främsta trumpetare.

Text: Mats Hansson

MARK-ANTHONY TURNAGE

Född: 10 juni 1960 i Corringham, Storbritannien.

Verk i urval: Det våldsamma orkesterstycket Three screaming popes efter målningar av Francis Bacon; Greek, en drastisk variant av Oidipusmyten som utspelar sig i engelsk pubmiljö där ”Olé, olé, olé, olé, we are the champs” kan höras; Scherzoid där textrader som ”the referee is a wanker” ingår; och operan Anna Nicole som baseras på utvikningsmodellens och dokusåpastjärnans skandalomsusade liv, ett färgsprakande rekviem över den amerikanska drömmen.

Övrigt: Richard Thomas som skrev librettot till operan om Anna Nicole Smith, har även skapat kontrovers med en opera om pratshowvärden Jerry Springer.

Om konstmusikens bad boy: Turnage skaffade sig tidigt ett rykte som ”konstmusikens bad boy” genom att stirra dagens verklighet rakt i ögonen med sina kompositioner,  vilket under 80-talet var ovanligt i opera-världen. Ryktet eggades också på av att han, i egen mening, ”var ganska rebellisk. Jag fällde dumma kommentarer om modernism i en BBC-dokumentär om mig. Jag bara sparkade ut mot saker – jag hade väldigt mycket vrede i mig.” Överflödet av svordomar som hans arbetarkaraktärer kläcker ur sig i operan Greek har också bidragit till att cementera ryktet som ”konstmusikens bad boy”, jämte inkluderandet av rytmer och melodier från ”football tunes” eller hejaklacksramsor, förolämpande och upprörande textrader, och slutligen en tragisk opera om en av Playboys omslagsmodeller.

Programmusik är, enligt Sohlmans musiklexi­kon, ”musik – som i sin ljudande form söker skildra eller hos lyssnaren antyda utommusikaliska företeelser”. ”Berättande musik” skulle man kanske säga med en populärare och mindre vetenskap­ligt exakt formulering. Beethovens Pastoralsymfoni, med alla dess måleriska satsöverskrifter, brukar gärna tas fram som ett pedagogiskt exempel på programmusik.

Nu har Beethoven själv gjort saken lite besvärligare för oss. På titelsidan gav han följande karakteristik: “Pasto­ralSymfoni, eller minnen av lantlivet. (Mer uttryck för känslan än måleri)”. Och som om denna brasklapp inte var tydlig nog har han på annat ställe påpekat: ”Om måleriet i instrumental­musiken drivs för långt så försvagas det. – Var och en, som har en aning om lantlivet, kan utan många överskrifter tänka sig vad upphovsmannen avser. Också utan beskrivning förstår man det hela mer som känsla än som tonmålning”.

För romantikens benägenhet att ge varje takt och motiv i Pastoralsym­fonin sin beskrivande innebörd ger dokumenten alltså inget stöd. Ändå har det här verket just i egenskap av programmusik inte upphört att fängsla lyssnarna. Men inte är Beethoven oskyldig till eventuella överdrivna uttolkningar av hans partitur, som vimlar av över­skrifter och notiser. Symfonins form är dock den klassiska, om man undantar tillägget av en extra, femte sats. Första satsen (Allegro ma non troppo) bär överskriften Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet. Atmosfären är lugn och idyllisk, inte utan en lätt dansant karaktär.

Andra satsen motsvarar den wienklassiska symfonins traditionella långsamma sats och kallas Scen vid bäcken (Andante molto mosso). Idyllen är fortfarande utan spricka. Alldeles i satsens slut utbrister en liten fågelkonsert: först hör man näktergalen i flöjten, så vaktelns slag i oboen och så gökens galande i klarinetten. Därmed sällar sig Beethoven till de musikhistoriens berömdheter, som har skrivit fågelmusik tillsammans med Jannequin och Mes­siaen med flera.

Tredje satsen (Allegro) är den klassiska symfonins scherzo och bär överskriften Lantfolkets glada samvaro. Att man dansar är inte att ta miste på. Kanske är det en riktigt gissning, som har gjorts, att delar av den här satsen skall vara en parodi på ett lantligt kapell, alltså en något mindre grotesk motsvarighet till Mozarts Die Dorfmu­ sikanten.

Scherzot går direkt över i fjärde satsen (Allegro), med överskriften Aska, storm. Ett tremolo i basarna antyder att mörka moln seglar upp, vindilarna drar som snabba löpningar genom stråkstämmorna och det kommer till ett häftigt utbrott med dånande pukor och skarpa accenter i orkestertuttit. Men dramatiken tonar snabbt bort och övergår utan avbrott i: Femte satsen (Allegretto), med överskriften Herdesångglada, tacksamma känslor efter stormen. Här blir “programmet” uppenbart, ty visst kan man höra symfonins final som en återgång till den pastorala idyllen, med lyckliga herdar på en nu uppfriskad betesmark (bilden understryks av klarinettens inledningsmotiv: en typisk signal på herdehorn). Men i sina skisser till symfonins sista sats har Beethoven skrivit en anmärkning av betydligt allmännare karaktär: “Uttryck för tacksamhet. Herre, vi tackar dig”. Så blir då Pastoralsymfonin, detta skenbart naivt övertydliga tonmåleri, trots allt mest en symbol för Beethovens eget inre känsloliv.

I Beethovens orkestermusik står denna berättelse om tonsättarens egen förtröstan och harmoni så gott som utan motsvarighet. Kanske är detta en av förklaringarna till att publikens favorit bland Beethovens symfonier, hans sjätte symfoni, inte alltid har värderats lika högt av experterna. Den stämde inte riktigt med den mycket omhuldade bilden av Beethoven som titan, tragisk grubblare och vresig enstöring.

Beethovens sjätte symfoni uruppfördes vid samma tillfälle som den femte, nämligen på Theater an der Wien 22 december 1808.

Text: Per-Anders Hellqvist

Kort om tonsättaren

Född: 17 december 1770, Bonn, Tyskland

Död: 26 mars 1827, Wien, Österrike

Verk i urval: Nio symfonier, fem pianokonserter, Violinkonsert D-dur, Fidelio, Missa Solemnis, 16 stråkkvartetter och välkända pianostycken som Für Elise, Månskenssonaten och Apassionata.

Pionjären: Beethoven var den förste att använda såväl piccolan som trombonen i en symfoniorkester. Han var också den förste att imitera en vaktel, en gök och en näktergal i en och samma romantiska symfoni, nämligen Pastoralsymfonin.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min inkl. paus

Läs mer om Interplay. I samarbete med P1 Vetenskapsradion.