arrow

Beethoven & Britten

Pacifisten Benjamin Britten skrev Sinfonia da requiem som ett uttryck för sitt motstånd mot 1900-talets andra världskrig. Mitt i allt mörker förmedlar optimisten Britten ändå en känsla av hopp. När Brittens stora tonsättaridol, Ludwig van Beethoven, uruppförde sin Symfoni nr 7 var det vid en konsert som hedrade skadade och stupade soldater i Napoleonkrigen.

Karina Canellakis är en av de mest spännande unga dirigenterna i dag och eftertraktad runt om i världen, lovordad för både sina musikaliska tolkningar och tekniska färdigheter. När hon för tredje gången leder Sveriges Radios Symfoniorkester är det i två dramatiska verk som uruppfördes i krigstider.

Benjamin Britten var en stor beundrare av Beethoven sedan uppväxten. Brittens mor introducerade honom för klassisk musik och ville att han skulle bli det fjärde B:et efter de tre stora; Bach, Beethoven och Brahms. Britten sade själv att dessa tre haft stor betydelse för hans musikaliska utveckling. Sinfonia da Requiem är hans första stora orkesterverk, komponerat 1940 då han befann sig i USA. Britten, som var pacifist, lämnade England mellan 1939 och 1942 i motsättning mot krigsläget i Europa.

Tillsammans med flera andra tonsättare fick Britten i uppdrag av japanska regeringen att skriva musik till 2 600-årsfirandet av kejsardömet Japan. Verkets melankoliska tonspråk och koppling till den katolska dödsmässan gjorde att det avvisades av regeringen, men vid uruppförandet med New Yorks filharmoniker 1941 blev det en stor succé. Året efter spelades det i Stockholm för första gången. Britten hade tidigare skrivit musik till dokumentärfilmer och hans beskrivande tonspråk präglar Sinfonia da Requiem. Trots mörkret anar vi i slutet en strimma av ljus: Moll vänds till dur och mitt i hopplösheten sprids en känsla av att kommer att blir bra, trots allt. Verket tillägnades Brittens döda föräldrar samt alla som led krigets fasor.

Beethovens Symfoni nr 7 uruppfördes under hans egen ledning i Wien 1813 på en välgörenhetskonsert för soldater skadade i Hanau under Napoleonkrigen. Wien återhämtade sig fortfarande från belägringen av staden några år tidigare och den här energiska och positiva symfonin var precis vad publiken behövde. Succén var omedelbar och andra satsen fick tas om som extranummer.

Beethoven ansåg själv att symfonin var ett av hans bästa verk. Han var vid den här tiden nästan helt döv och lär ha gjort ett tveksamt jobb som dirigent. Trots Beethovens tilltagande dövhet är musiken fylld av optimism och spontanitet. Beethoven var mer vågad i sin orkestermusik än exempelvis Mozart och Haydn och experimenterade med plötsliga kontraster i musiken. Det är ett rytmiskt verk som Rickard Wagner kallade ”dansens apoteos”, dansens förgudning. Symfonins djärva och humoristiska vändningar har lett till kommentarer som att Beethoven inte kan ha varit vid sina sinnens fulla bruk, eller att han måste varit onykter, när han skrev den. Oavsett vad som är sant så är det svårt att inte själv ryckas med i denna livsbejakande och lekfulla musik.

Text: Nina Sandell


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Den newyorkfödda dirigenten Karina Canellakis har de senaste åren etablerat sig som en av de främsta dirigenterna i världen i den yngre generationen. Nyligen utsågs hon till chefsdirigent för Nederländska radions filharmoniska orkester.

Gedigen kunskap parad med stor begåvning, och att vara redo när tillfället kommer har varit nycklar till framgång för Karina Canellakis. Efter dirigentutbildningen vid Juilliard School of Music fick hon tjänst som assisterande dirigent åt Jaap van Zweden i Dallas. När hon sedan i oktober 2014 på mycket kort varsel kallades in för att dirigera Sjostakovitjs åttonde symfoni gjorde hon det så sensationellt bra att hon skapade tidningsrubriker även utanför musikvärlden. Senare gjorde hon en likartad hjälteinsats när hon ersatte Nikolaus Harnoncourt i en rad konserter med Chamber Orchestra of Europe, och etablerade sig även på den europeiska musikscenen. Helt följdriktigt var att hon i december förra året (för övrigt som första kvinna någonsin) ledde Kungl. filharmonikerna i Nobelkonserten.

Men det var inte som dirigent hon började, utan som violinist av rang. Hon har berättat att hon som orkestermusiker hela tiden kände ett behov av sätta sig in i helheten, inte bara sin egen stämma. Ibland tog hon med sig ett fickpartitur till repetitionerna. Hon drevs av en nyfikenhet, analytisk förmåga, och sin egen starka känsla för skönheten hos musiken: Vad är det egentligen som gör att jag älskar det här verket så mycket?

Musiken

Ungefärliga tider

Benjamin Britten skrev Sinfonia da Requiem 1940, då han var 26 år gammal och befann sig i USA. Britten, som var pacifist, lämnade England för USA mellan 1932 och 1942 på grund av krigsläget i Europa. Verket var ursprungligen en beställning från de japanska myndigheterna som ville ha musik till 2 600-årsfirandet av det japanska kejsardömet och det blev Brittens första stora orkesterverk. Sinfonia da Requiem tillägnade han både sina döda föräldrar samt de människor som led krigets fasor.

Japanerna ansåg dock inte verket passa deras jubileum. Dels var det för melankoliskt och dessutom baserat kring kristna rubriker hämtade från den katolska dödsmässan. Därför avvisade de verket som i stället uruppfördes 1941 av New York Philharmonic under ledning av John Barbirolli. Kort därefter spelades det också av Boston Symphony Orchestra under Sergej Kusevitskij.

Verkets tre satser spelas i följd, utan avbrott emellan. Första satsen, Lacrymosa, går fram som en långsam sorgmarsch med den inledande, ödesmättade pukan i spetsen. Spänningen stiger och leder över till andra satsen, Dies irae, som är mer rytmisk, aggressiv och bitvis militärisk. Satsen blir mer och mer kaotisk innan den klingar av i stillhet. Den avslutande satsen, Requiem aeternam, är mer reflekterande i sin karaktär. Mörkret som hittills genomsyrat verket försvinner, ljuset återvänder och en försiktig optimism tar vid. Det är stor musik i ett mindre format och Brittens tidigare erfarenheter av att skriva musik till dokumentärfilmer märks här i hans beskrivande, dramatiska och kraftfulla tonspråk.

Text: Nina Sandell

I. Poco sostenuto – Vivace
II. Allegretto
III. Presto
IV. Allegro con brio

Richard Wagner kallade Beethovens Symfoni nr 7 i A-dur för ”dansens apoteos”, dansens gudomliggörande, ett yttrande som under senare år tagits så bokstavligt att det satts upp baletter till symfonin. Tanken att musiken skulle utgöra underlag för en balett hade nog varit främmande för både Wagner och Beethoven, men förmodligen är det bevis för symfonins styrka att den kunnat få helt annorlunda representation än tonsättaren föreställt sig.

Uruppförandet skedde vid en välgörenhetskonsert för soldater som sårats i slaget vid Hanau under Naopleonkrigen. Beethoven, redan då rejält hörselskadad, dirigerade själv vilket senare beskrevs av tonsättaren Louis Spohr: ”Han var van vid att visa vilka uttryck han ville få fram med de mest egendomliga rörelser. Vid sforzando slog han våldsamt isär armarna. Vid piano böjde han sig ner, längre och längre ju svagare det skulle vara. Vid crescendon reste han sig igen för att till slut sträcka ut sig helt; och utan att veta det skrika högt rakt ut.”

Mottagandet i Wien var mycket entusiastiskt, men i Tyskland var publiken inte lika förtjust. Friedrich Wieck, Clara Schumanns far, menade att det allmänna omdömet var att verket måste tillkommit i berusat tillstånd. Carl Maria von Weber påstås ha sagt att Beethoven nu var mogen för dårhuset. Själv tvivlade Beethoven aldrig på symfonins kvaliteter. På 1800-talet ägnades mycket huvudbry åt vad musiken handlade om. Några hävdade att den skildrade tidsandan i det krigsdrabbade Centraleuropa. Andra menade att sista satsen återgav ett sinnessjukhus med hoppande interner. En del ansåg liksom Weber att Beethoven själv hade blivit galen.

En frimodig – och tidstypisk – tolkning gick ut på att symfonin gestaltade en bröllopsfest. I inledningen slås portarna upp och stela gamla herrar och damer varvas med mer lättfotade, humoristiska bröllopsgäster. Andra satsen är själva bröllopsakten med cellosolot som äktenskapslöfte, den tredje en jublande dans under ivrigt skålande och i den sista satsen öppnas alla fördämningar, anständigheten är ett minne blott och det hela slutar i allmän förvirring.

I dag är det lätt att le åt en sådan bild och det är också kanske svårare att uppfatta symfonin som så kaotisk och förvirrad som många lyssnare under 1800-talet tycktes göra. Vi kan lättare att se konsekvensen, logiken och klarheten i struktur och form. Samtidigt är det bevis för att lyssnare kan skapa sig väldigt olika och personliga bilder av Beethovens musik. Och det är naturligtvis också tillåtet.

Text: Ola Nordenfors

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 5 min