arrow

Beethoven & Beamish med Biss

I City Stanzas lyfter Sally Beamish strofer, ’stanzas’ från Beethovens första pianokonsert och placerar dem i ett nytt sammanhang: den stökiga och obeständiga storstadsmiljön. Beethovens Pianokonsert nr 1 C-dur ligger i gränslandet mellan klassicisten och det romantiska geniet; här finns drag av både Haydn och Eroica. Att Richard Strauss betraktade sig själv som ett geni, eller åtminstone en hjälte, framgår tydligt i hans mäktiga Ein Heldenleben.

Att spela Beethovens fem pianokonserter är i dag vardagsmat för etablerade pianister och amerikanen Jonathan Biss utgör inget undantag. Eller gör han det? Åtminstone kan man väl säga att han genom att beställa fem nya pianokonserter av olika tonsättare går ett steg längre, då beställningarna ska vara inspirerade av just Beethovens konserter. Av engelska kompositören Sally Beamish beställde han sålunda en pendang till Beethovens första pianokonsert och Beamish beskriver hur hon i musiken vände och vred på Beethovens teman.

City Stanzas från 2016, som för övrigt också är Beamish tredje pianokonsert, för ut musiken i stadsmiljön med dess förstörelse och nybyggnation. Hennes mål är att skildra hur vi i dag inte alltid är så bra på att ta vara på de möjligheter som en storstad kan innehålla. Beamish tar Beethoven i hand och drar med honom, måhända lite motvilligt, ut i dagens storstad med allt vad det innebär av buller, dofter och ljus.

Beethovens Pianokonsert nr 1 var inte hans första. Den skrevs efter den som kallas nummer två och det finns en ännu tidigare, som ibland kallas nummer noll. Första pianokonserten, skriven 1795 och reviderad fem år senare, bär spår av Mozart och Haydn men visar också tydligt Beethovens egenart. Det finns harmoniska svängningar och plötsliga utbrott som pekar framåt mot vad som komma skulle. Det är viktigt att hålla i minnet att detta är musik skriven av en ung man på några och tjugo år och som ganska snart skulle revolutionera hela den klassiska musiken, inte minst med sin tredje symfoni Eroica.

Jonathan Biss är i full färd med att spela in samtliga pianosonater av Beethoven, något som fullbordas 2020 till tonsättarens 250-årsjubileum och som då tagit nio år.

Blygsamhet var inte en av Richard Strauss egenskaper och Ein Heldenleben från 1897–98 är ett i en rad verk som bevisar detta. Dock är hjälten inte ensam i sina bravader utan han har gott stöd av hustrun Pauline, som Strauss skildrar ömsint men bestämt i verket. I Ein Heldenleben går han inte lika långt i familjeskildringen som i den senare Sinfonia domestica där han till och med berättar i musik hur de badar sitt barn och, kanske, hur barnet blev till. En het sängkammarscen alltså. Men soloviolinen i Ein Heldenleben – hustrun – är nog så sensuell och omfamnande. Visst kan man lyssna på verket som ett abstrakt orkesterverk, men när man vet att Strauss i den del han kallar ”Hjältens fredsverk” citerar några av sina tidigare kompositioner blir det svårt att bortse från programmet. Ett ohämmat orkesterfyrverkeri är det hur som helst.

Text: Thomas Roth


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Omer Meir Wellber är musikalisk ledare vid Volksoper Wien och Teatro Massimo i Palermo. Från 2018 till 2022 var han chefsdirigent för BBC Philarmonic orchestra och förste gästdirigent för Semperoper Dresden. Som gästdirigent verkar han regelbundet vid Bayerska statsoperan i München och bjuds in till ensembler som Gewandhausorkestern, Londons filharmoniska orkester, Birminghams stadssymfoniorkester, Staatskapelle Dresden, och Tonhalleorkestern i Zürich. I februari 2023 blev det klart att Wellber under hösten 2025 kommer att bli musikalisk ledare för Philharmonisches Staatsorchester Hamburg samt även chefsdirigent vid Staatsoper Hamburg, där han efterträder Kent Nagano.

2019 debuterade Wellber under BBC Proms med två konserter med BBC Philarmonic Orchestra dirigerade såväl en nyuppsättning av Guiseppi Verdis Nabucco som produktioner av Don GiovanniTannhäuser och Rosenkavaljeren på Semperoper Dresden. Året innan debuterade han på Metropolitan i New York med Georges Bizets Carmen och öppnade Glyndebournefestivalen med Giacomo Puccinis Madame Butterfly. Mellan 2010 och 2014 var han musikalisk ledare vid operahuset Palau de les Arts Reina Sofia i Valencia där han dirigerat både orkesterkonserter och operaföreställningar.

Wellber debuterade som romanförfattare hösten 2019 med Die vier Ohnmachten des Chaim Birkner. Redan våren 2017 publicerades en bok skriven tillsammans med journalisten Inge Kloepfer om Mozarts och Lorenzo da Pontes tre klassiska operor. Han har även ett starkt engagemang i det israeliska musiklivet och musiken som verktyg för social utveckling.

Jonathan Biss är en av vår tids uppmärksammade Beethoventolkare. Han inledde 2011 ett nioårigt projekt där han nu spelat in Beethovens samtliga pianosonater på nio album. Han initierade också projektet Beethoven/5 med fem pendangstycken beställda av tonsättarna Timo Andres, Sally Beamish, Salvatore Sciarrino, Caroline Shaw och Brett Dean, som vart och ett tar avstamp i Beethovens pianokonserter.

Som konsertpianist har Jonathan Biss uppträtt med framstående orkestrar som Los Angeles och New Yorks filharmoniker, Boston symfoniorkester, Sveriges och Danmarks radiosymfoniorkestrar, Birminghams stadssymfoniorkester och Concertgebouworkestern. Han har framträtt vid bland annat festivalerna i Salzburg och Luzern och är en eftertraktad kammarmusiker.

Biss är den förste amerikanske musikern som uppmärksammats av BBC New Generation Artists och har tilldelats flera andra stora utmärkelser och stipendier. Förutom sitt musicerande är han aktiv som pedagog och författare och är konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen Marlboro Music i Vermont.

Musiken

Ungefärliga tider

När Ludwig van Beethoven på 1790-talet började söka sin lycka i Wien som pianovirtuos hade Mozarts stora pianokonserter lyckats etablera solokonserten som symfonins like och Beethoven såg dem som kusligt ouppnåeliga.

Hur skulle en pianokonsert vara beskaffad för att hålla sig till Mozarts förebild, och ändå kunna bjuda på en viss personlig förnyelse? Första satsen borde vara ett allegro, helst i marschtakt och alltid i sonatform. Efter en exposition, där temat presenteras, bearbetas det i en genomföring följt av en repris av expositionen samt en solokadens och avrundande coda. Expositionen sker i två etapper: först utan, sedan med solist. Kadensen kan överlåtas åt pianistens egen improvisationstalang, men tonsättaren får gärna bidra med egna förslag. Den långsamma mellansatsen är helst i tredelad form, eller en strofisk romans. Finalen borde vara ett rondo med refräng och däremellan olika episoder. Mozart själv gjorde flera undantag från samtliga regler, men inte nog många för att rucka på grundschemat.

Första satsen i Beethovens Pianokonsert nr. 1 i C-dur har tydligt Mozarts 25:e pianokonsert – också den i C-dur – som modell. Genomföringen är dock hos Beethoven mycket mindre komplicerad än hos Mozart. Värt att notera är också pianots ljusare, mer utsmyckande roll. Det är helt och hållet orkestern som svarar för de tematiska initiativen och bara sidotemat intresserar solisten. Beethoven skrev själv tre förslag till solokadens, varav det utsvävande och humoristiska tredje är det som oftast kommer till användning.

Andra satsen går i Ass-dur, ett mot C-dur starkt kontrasterande tonartsval som vore unikt hos Mozart men var ganska vanligt hos Haydn. Ass-dur hör för övrigt till Beethovens favorittonarter för långsamma satser och C-durkonsertens Adagio är hans första stora Ass-durpärla. I sista satsens rondo tar Beethoven av sig skorna på allvar, inte minst i det rytmiskt envetna avsnittet i a-moll som fått moderna lyssnare att tänka på både rumba och samba.

Text: Lars Sjöberg

Att komponera musik med utgångspunkt i tidigare tonsättare är inget nytt för tonsättaren Sally Beamish, född och uppvuxen i London men sedan 1990 med Skottland som bas. Tidigare har hon skrivit verk inspirerade av bland annat Gesualdo, Bach och Brahms. När pianisten Jonathan Biss önskade ett verk av henne, med Beethovens första pianokonsert som utgångspunkt, var hon inte sen att tacka ja.

Beamish har i intervjuer berättat att hon i sin arbetsprocess med City Stanzas – förutom att inspireras av Beethovens musik – även tog sitt avstamp i storstaden, med den urbana miljöns kreativa idérikedom och stadens arkitektur i åtanke. Likheten med staden och dess byggnader är på olika sätt inbyggt in i stycket. Varje sats är, i likhet med en byggnad, uppförd som en symmetrisk konstruktion. Men Beamish påverkades även av andra inspirationskällor. Under arbetet blev det allt tydligare för henne hur samtidens politiska strömningar och människans strävan efter makt och girighet hotar att öka klyftorna i samhället och förgifta vår planet, reflektioner som även letade sig in i musiken.

I den första satsen, av Beamish kallad Burlesque, har hon försökt komponera musik som illustrerar en avslappnad och glamorös storstadsmiljö; en känsla av cocktails, teater och glittriga partyn. Andra satsen, med den passande titeln Requiem, präglas av sorg och klagan; det är musik som bär på minnen av två nära vänner till Beamish som båda gick bort under 2016. Sista satsen, slutligen, har tonsättaren själv beskrivit som en slags ”oslipad parodi”. Medan den första satsen kan höras som en hyllning till storstadslivet, skildras stadens miljö i detta Rondo i stället utifrån en motsatt utgångspunkt. Solostämman i pianot blir en ensam röst – en solitär stämma som på ett bittert och ironiskt sätt förmår ge uttryck åt stadens förtvivlan och hopplöshet.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 25 min inkl. paus

Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajén 1 timme före konsertstart.