arrow

BEETHOVEN 250: ÖDESSYMFONIN

Få musikverk har uppnått sådan kändisstatus som Beethovens femte symfoni, med smeknamnet Ödessymfonin. Oavsett om Beethoven faktiskt betraktade symfonins berömda tema som ödets dörrknackningar eller ej, så har bilden fastnat. I Verdis dramatiska uvertyr till operan Ödets makt är det däremot otvivelaktigt ödesklockan som klämtar.

Konserten sändes på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 den 16 oktober  kl 19:00.

I tusentals år har människan fascinerats och förfärats av tanken på att inte behärska sina egna liv. En del har sökt svar, eller förklaringar, i tron. Andra har vänt sig till en mer förnuftsbaserad uppfattning. Antikens greker uppfattade ödet som något lika abstrakt som absolut, något som varken människor eller gudar kunde rå på. I Carl Orffs välkända O Fortuna skildras en rå och bitter inställning: ”Ödet är emot mig i hälsa och välgång; pådriven och nedtyngd är jag, ständigt förslavad.” Texten är hämtad från en medeltida diktsamling.

När Giuseppe Verdi i mitten av 1800-talet tonsatte den spanske dramatikern Ángel de Saavedras drama Don Álvaro i form av operan Ödets makt var ödesmotivet med andra ord väl upptrampad mark. Det här var också århundradet då filosofen Arthur Schopenhauer formulerade sin idé om livsvilja, vilken kunde manifestera sig både som att förverkliga och som att ta kontroll över sitt öde.

Uvertyren till operan Ödets makt inleds med tre starka toner spelade av mässingsblåset. Det är ödesmotivet: en kort men effektiv, olycksbådande musikalisk idé som återkommer allt eftersom de unga älskarna Leonora och Don Alvaro dras mot sitt till synes oundvikliga öde. De trotsar Leonoras pappa som förvägrar dem ett liv tillsammans, men när pappan råkar bli skjuten hamnar de på flykt, en flykt som bara kan sluta på ett sätt…

Anton Schindler kom att leva mycket nära Ludwig van Beethoven, som dennes assistent och oavlönade sekreterare. Hans vittnesmål om Beethovens liv och gärning har delvis blivit ifrågasatta sedan det upptäcktes att han, så att säga, skarvade lite väl friskt i sina återgivningar. Bland annat om den femte symfonins välkända ”ta-ta-ta-taaa”-figur, som genomsyrar verket, skrev Schindler att Beethoven hade sagt: ”Så knackar Ödet på dörren!”

Det är en lockande berättelse, och lätt att koppla till den stormande musiken, men likafullt en anekdot som bör betraktas med stor skepsis. Beethovens elev Carl Czerny berättade dessutom att figuren i själva verket inspirerades av gulsparvens sång. Vad Beethoven själv faktiskt avsåg vet vi inte, men musikforskaren Antony Hopkins – inte att förväxla med skådespelaren Anthony Hopkins – skrev om Czernys historia att ”den är för osannolik för att vara påhittad”. Säkert är i alla fall att det inte var Beethoven själv som döpte den femte symfonin till ”Ödessymfonin”.

Många upplever nog att de lever i en ödestid just nu. Utan att överdriva råder stor oro i världen, förstärkt av frustration över en osäker framtid och sorg över människor som rycks ifrån oss fortare än vi var beredda på.

När vi äntligen får välkomna publik till Berwaldhallen igen, efter att ha spelat för tomma salar sedan i mars, vill vi fira det genom att inleda varje konsert med en fanfar. Denna konsert inleds med den amerikanska tonsättaren Joan Towers Fanfare for the Uncommon Woman nr 1, skriven ”till kvinnor som tar risker och är äventyrliga”. Fanfaren är ivrig, kaxig, full av energi: känslor som också väcks hos oss i Berwaldhallen vid tanken på att få möta er igen, här i konsertsalen.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Musiken

Ungefärliga tider

Joan Towers musik präglas ofta av friska rytmer och musikalisk spänst, energirik musik med variationsrik klangfärg. Tidigt i sin karriär var hennes verk starkt präglade av 1900-talsmodernismen, men framåt 1980-talet vidgade hon sitt uttryck mot mindre dissonanta, nästan impressionistiska klanger. Från uppväxtåren i Bolivia kom drag av sydamerikansk dansmusik med komplexa taktarter och en förkärlek för slagverksinstrument.

På beställning av Houstons symfoniorkester skrev hon 1987 Fanfare for the Uncommon Woman: en fanfar för blåsorkester på strax under tre fullmatade minuter. Titeln är inte vald av en slump. Den anspelar högst medvetet på Fanfare for the Common Man skriven drygt fyrtio år tidigare av Towers landsman och tonsättarkollega, Aaron Copland.

Coplands fanfar inspirerades av ett tal av USA:s dåvarande vicepresident Henry A. Wallace som, inför USA:s deltagande i andra världskriget, förklarade att krigets slut skulle markera början av den vanliga människans århundrade – ”the century of the common man”. Här märks en inte minst i vår tid uppmärksammad företeelse i det engelska språket: att ordet ”man” både används för människor i allmänhet och för specifikt personer av manligt kön.

Betydelsen bakom namnet som Tower gav sin fanfar bekräftas i hennes egen verkkommentar: ”Fanfaren tillägnas kvinnor som tar risker och som är äventyrliga.” På 1900-talet hade kvinnliga tonsättare fortfarande långt kvar till att nå den ställning jämte sina manliga kollegor som de har i dag, på 2000-talet, och då är det ändå en bit kvar – minst sagt – tills vi inte längre behöver prata om ’kvinnliga’ och ’manliga’ tonsättare.

Musikaliskt sparar inte Tower på krutet. Hennes experimentella bakgrund lyser igenom i harmoniken som ständigt är i förflyttning, om än alltid tonal. Rena treklanger är dock sällsynta; snarare spelar kvartsharmonik, septimackord och kromatiska parallellrörelser huvudrollerna. Trumpeter, valthorn, tromboner och tuba växlar mellan fräcka, eggande rytmiska passager och vilande ackord, utsökt balanserade.

Slagverket spelar också en stor roll. Trummor och cymbaler i olika storlekar kompletteras av träblock och triangel som markerar och förstärker de virvlande, svindlande blåsstämmorna. Taktarten förändras också kontinuerligt genom hela stycket, inte för att rycka undan mattan under fötterna på en, utan på ett genomskinligt och naturligt sätt.

Totalt skrev Joan Tower under tjugo år, mellan 1986 och 2016, sex fanfarer för ovanliga kvinnor. De spelades in av Colorado symfoniorkester under ledning av dirigenten Marin Alsop, som Tower också tillägnade såväl den första fanfaren som hela den färdiga sviten.

Text: David Saulesco

Inte för inte är Giuseppe Verdi ihågkommen som en stor operakompositör. Han skrev knappt någonting annat; bland hans riktigt kända verk bortom operascenen kan nämnas hans dödsmässa och kör- och orkesterverket Quattro pezzi sacri. Men totalt 26 operor blev det under Verdis drygt femtioåriga karriär.

Efter operan Maskeradbalen, om mordet på Gustav III, fokuserade Verdi på att bokstavligen odla sin trädgård – till librettisten Francesco Maria Piave skrev han att ”jag har bjudit muserna farväl” – och åt inrikespolitik. Bland annat engagerade han sig i Italiens enande. Men när ett brev anlände i december 1860 med ett frikostigt anbud från Kejserliga Hovteatern i Sankt Petersburg kom muserna tillbaka. Eller, kanske gjorde de kostsamma renoveringarna på godset Sant’Agata anbudet extra lockande.

Densamme Francesco Maria Piave sattes att bearbeta den spanska pjäsen Don Álvaro, eller ödets makt av författaren och statsmannen Ángel de Saavedra, hertig av Rivas. Piave och Verdi började med att rensa upp i teaterpjäsens handling och persongalleri, men utan att göra större avsteg från handlingen. Vid urpremiären i Sankt Petersburg i september 1862 klagade kritiker ändå på att operan var för lång. Året därpå sattes den upp i Madrid, men där tog hertigen avstånd från verket och Verdi och Piave anklagades för att ha förgripit sig på ett nationaldrama.

Inför uppsättningen på La Scala i Milano 1869 bearbetades operan av Verdi tillsammans med en viss Antonio Ghislanzoni som rekommenderats av bland andra förläggaren Ricordi. Här fick operan till slut sitt efterlängtade genombrott.

Den unge adelsmannen Don Alvaro är förälskad i Donna Leoora, men hennes pappa tycker att Alvaro, som härstammar från Sydamerika, inte är en värdig make. Pappan överraskar Alvaro och Leonora. Alvaro sitt vapen i en fredlig gest, men ett skott går av misstag av och sårar Leonoras pappa. Han förbannar sin dotter medan det desperata kärleksparet flyr.

Arton månader senare letar Leonoras bror i hemlighet efter hans bortsprungna syster och deras pappas påstådde mördare. Båda måste straffas med döden för att familjens heder skall återupprättas. Leonora flyr till ett kloster för att finna en fristad medan Alvaro kämpar mot österrikarna i det historiska slaget vid Velletri. Efter slaget inser Alvaros vän, Don Carlo, att den man han kämpat sida vid sida med är densamme som han jagar för familjens heders skull.

Operan slutar tragiskt, i en grotta nära klostret dit Leonora tagit sin tillflykt. Alvaro besegrar Carlo i en duell, men med sina sista krafter dödar Carlo Leonora och Alvaro, som förbannar ödet, finner till slut förtröstan i att Leonoras själ stiger mot himlen.

Text: David Saulesco

När Ludwig van Beethoven bodde i Heiligenstadt 1802 komponerade han sin andra symfoni. Det var ett mycket mer koncentrerat arbete jämfört med den första symfonin, som han putsade på i många år. Under denna vistelse i Heiligenstadt blev Beethovens dövhet mer påtaglig och han började inse att den var obotlig. Sorgen över detta hörs dock inte i den muntra och eleganta andra symfonin som är ett av de sista verken från den första av vad som kallas för Beethovens tre perioder. I den liksom i sin första symfoni bemästrar han traditionen som Haydn och Mozart hade definierat och tar samtidigt avsked från den.

Det var i den andra symfonin som Beethoven för första gången verkligen började förstå hur han kunde använda symfoniorkestern; han tog dess verkliga mått. När han sedan komponerade sin tredje symfoni vågade han bryta mot traditionen och göra något radikalt nyskapande. I hans Symfoni nr 5 c-moll fullföljer Beethoven de idéer som föddes i den tredje symfonin och vid sidan av den nionde är femman Beethovens mest spelade och beundrade symfoni.

Redan i den första takten fångas lyssnarens fullständiga uppmärksamhet som Beethoven sedan håller i ett järngrepp tills de triumferande slutackorden i sista satsen har klingat ut. Ödessymfonin har den kallats, men det var ingen titel som Beethoven själv satte på verket. Känslan av en ödesmättad kamp, en hård resa från mörker och raseri till ljus och leende, går dock inte att ta miste på.

Det är ingen slump att BBC under andra världskriget annonserade sina sändningar med symfonins inledande ”ta ta ta taaa”; det är lätt att betrakta verket som en kamp- och segersymfoni. Men den är inte bara detta utan också en uppvisning i tematisk enhetlighet: Beethoven bygger organiskt upp hela symfonin genom det lilla melodiska och rytmiska temat som kan höras i olika former i samtliga symfonins fyra satser.

Detta tillvägagångssätt blev ett mycket inflytelserikt ideal för symfoniskt komponerande. När dirigenten Gustavo Dudamel framförde symfonin för sexhundra skolbarn i en idrottshall i Hammarkullen utanför Göteborg 2009 presenterade han den som ”grunden till all musik ni någonsin har hört, inklusive hip hop”.

Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Ungefärlig konsertlängd: 60 min

Att du ska känna dig trygg som konsertbesökare i Berwaldhallen är viktigt för oss! Här kan du läsa mer om hur ditt trygga konsertbesök går till och vad som gäller vid biljettköp.

I samband med att du tittar på konserten på en smartTV och vill använda dig av chromecast, behöver du använda webbläsaren Google Chrome och klicka på ikonen för ”öppna chromecast menyn” nere till höger i spelaren på Berwaldhallen Play.