Arvo Pärt – De rena klangernas mästare
I Arvo Pärts klangvärld är varje ton av största betydelse. Den musik som gjort honom känd och älskad i hela världen är enkel på ytan men rymmer ett känslomässigt djup. Pärt har ett eget sound, omedelbart igenkännbart, som också för tankarna till det baltiska tonspråket. Själva sinnebilden av baltisk körtradition kan vi däremot finna hos Pärts landsman Veljo Tormis i verk som Tower Bell in My Village.
Hör radio- och tv-profilen Eric Schüldt berätta om sitt förhållande till Arvo Pärt och om Tõnu Kaljustes betydelse för hans musik.
“Jag jämför min musik med vitt ljus, det ljus som innehåller alla färger. Bara ett prisma kan få de enskilda färgerna att framträda; detta prisma kan vara lyssnaren.” – Arvo Pärt
Det var en strålande vinterdag i februari år 1976. Arvo Pärts hustru och själsfrände Nora hade försökt få med Arvo ut på promenad hela förmiddagen, men gett upp och lämnat honom försjunken vid pianot. Pärt hade inte komponerat något på flera år. Bakom dem låg en lång period av kamp, jakt på intressant litteratur i det stängda Estland och ångest i sökandet efter ett eget uttryck, som skulle korrespondera med det inre livet.
När Nora kom in igen hade Für Alina kommit till, det lilla pianostycke som i all sin enkelhet bar fröet till all musik Pärt komponerat efter det.
Tõnu Kaljuste, grundare av Estlands filharmoniska kammarkör och Radiokörens före detta chefsdirigent, hör till dem som vistats mest i det universum Arvo Pärt skapat. Det är en värld där en enda ton räcker, om den spelas tillräckligt vackert. En matematisk struktur, en asketisk estetik – en helt egen röst, som blivit en så stor del av vår kultur att Pärt år 2018 är världens nu levande mest framförda tonsättare för sjunde året i rad. Många beskriver musiken som mystisk och meditativ. Vackra klanger, säger andra. ”Man ska inte prata för mycket om musiken,” säger Tõnu Kaljuste, ”det blir bara bla, bla, bla.”
Radiokören har under tjugo år både uruppfört och spelat in Pärts musik tillsammans med Kaljuste, och vet att man som sångare måste våga följa både tonsättare och dirigent in i denna värld. Det kräver stor vokal koncentration och konstnärlig hängivelse att ge röst åt Pärts långa linjer, rena treklanger och precisa skeenden. ”Varje verk är en egen värld som öppnas åt oss genom texten”, säger Kaljuste om samarbetet med Pärt. ”Han är mycket känslig och krävande och kommenterar ofta musikernas arbete genom bilder. ’Luta dig mot tystnaden’ brukar Pärt säga till dem som arbetar med hans musik.”
Runt Pärts milda, skäggiga uppenbarelse väsnas andra röster i programmet. En annan landsman som Tõnu Kaljuste haft ett långt och nära samarbete med är Veljo Tormis, lärare i komposition till Arvo Pärt under hans år på musikhögskolan i Tallinn. Tormis musik har kallats magisk minimalism, men hamnar med sina folkliga, ibland stökiga och teatrala inslag långt från Pärts strama version av det minimalistiska. Från gathörnen ropar de skitiga, otåliga och skränande försäljarna i Luciano Berios galna Cries of London, ett mellanting mellan teater och musik. Och ifrån fjärran italienska stränder suckar Petrarca över sin förlorade kärlek med Lars Johan Werles röst i Canzone 126.
Text: Janna Vettergren
Medverkande
Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.
Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik.
Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel. Rekrytering av ny chefsdirigent för Radiokören pågår.
Tõnu Kaljuste är bekant för den svenska publiken efter sin tid som Radiokörens chefsdirigent åren 1994–2001. I november 2019 utnämndes han till hedersdirigent för Radiokören, en ensemble som fortfarande står honom nära. Han är konstnärlig ledare för Tallinns kammarorkester och Tallinn Philharmonic Society, chefsdirigent för Nederländska kammarkören och sedan 2004 konstnärlig ledare för estniska operafestivalen Nargen Festival. Kaljuste har bidragit starkt till att öppna de nordiska öronen för musik från de baltiska länderna. Han är en erkänd uttolkare av bland andra Arvo Pärt, Veljo Tormis, Alfred Schnittke och Krzysztof Penderecki och har arbetat nära flera av Europas främsta moderna tonsättare. Han grundade med drygt tio års mellanrum Estlands filharmoniska kammarkör och Tallinns kammarorkester, som båda blivit mycket framgångsrika och uppträder på världens stora konsertscener och festivaler. Han har gjort flera prisbelönade inspelningar som Grammy-belönade Adam’s Lament.
Musiken
Arvo Pärt växte upp i den evangelisk-lutherska traditionen i norra Estland. Liksom i Norden och Tyskland är lutherska stats- och folkkyrkor relativt vanliga i Baltikum. På 1970-talet konverterade Pärt till den ortodoxa kyrkan, vid samma tid som han började studera medeltids- och renässansmusik och tog en paus i komponerandet. Det var efter denna paus som han formulerade sin kompositionsteknik ”tintinnabuli”, från latinets ord för klocka, och från slutet av 1970-talet har Pärts musik präglats av minimalistiska drag med enkel harmonik och rytmisering och ofta med liturgisk text eller förlaga, framför allt på latin eller kyrkslaviska.
1989 tonsatte Pärt Marias lovsång, Magnificat, en välkänd text ur Lukasevangeliet i Nya testamentet som många tonsättare har behandlat. I den anglikanska kyrkans musiktradition är det sedan länge vanligt, närmast obligatoriskt, att en tonsättare som tagit sig an Marias lovsång också skall tonsätta Nunc dimittis, Symeons lovsång, från ett senare kapitel i Lukasevangeliet. Pärt var medveten om denna koppling, kände inte inte det tvång som kanske en Rutter, Britten eller Vaughan Williams hade gjort, men hoppades ändå få tillfälle att komplettera paret i framtiden.
Detta tillfälle kom 2001, tolv år efter Magnificat, i form av en beställning från den anglikanska Sankta Maria domkyrka i Edinburgh och dess väl ansedda kyrkokör. Textens inledande ömhet som övergår i jublande glädje passar onekligen Pärts tonspråk väl. Båda stycken följer ungefär samma form och har liknande, tintinnabuliskt tonspråk med rena, klockaktiga körklanger. Som pendangstycke till hans Magnificat passar detta Nunc dimittis så pass att det kunde varit tanken från början.
Text: David Saulesco
År 1997 var det ett stort jubileumsår för Sankt Ambrosius av Milano och för att uppmärksamma detta beställde stadens kulturdepartement ett nyskrivet körstycke av tonsättaren Arvo Pärt. Som väl var, visade det sig, fick Pärt det mycket hedersamma uppdraget hela sex år innan jubileet faktiskt ägde rum. Ambrosius, som kallas den västerländska kyrkosångens fader tack vare sina många bidrag till kyrkans liturgi, är upphovsman till flera välkända kristna hymner som exempelvis lovsången Te Deum. Att utgå ifrån någon av Ambrosius texter tycktes självklart, men ingen av dem inspirerade Pärt – tvärt om. Efter en lång tids sökan, och enligt Pärt själv exceptionellt tålamod från beställarens sida, kom lösningen från mycket oväntat håll:
”Jag letade fortfarande efter en lämplig text när jag av en händelse upptäckte en gammal rysk encyklopedi över kyrkomusik,” berättar Pärt i sitt förord till verket. ”Där fann jag historien om när Sankt Ambrosius döpte Sankt Augustinus, en fascinerande beskrivning som ledde till ett snabbt beslut: Detta skulle bli min text.”
En exakt översättning till italienska av den ryska encyklopeditexten ligger till grund för detta sällsamma körstycke. Pärt upplevde den nästan hundra år gamla texten som poetisk och har skapat en slags musikdramatisering av detta dop, där de två kyrkofäderna mitt under ceremonin börjar recitera just Te Deum-texten, uppfyllda av spontan glädje och gudomlig inspiration. Musiken bär tydliga drag av Pärts tintinnabuli-teknik, med klockliknande klanger som frambringas av körkroppen. De rena, enkla melodilinjerna understryks och förstärks av dissonanta toner som liksom stannar upp mitt i musiken, men hela tiden står den för Pärt så hänförande berättelsen i centrum. Dopo la vittoria uruppfördes i San Simpliciano-basilikan i Milano den 6 december 1997 av Radiokören under ledning av sin dåvarande chefsdirigent och Pärts landsman, Tõnu Kaljuste.
Text: David Saulesco
Universitetet i Salamanca är ett av Europas äldsta och det äldsta existerande universitetet i Spanien. Det grundades 1218 och räknas i dag, 800 år senare, som ett av Europas främsta forskningsuniversitet. I februari 2018 hölls en jubileumskonsert till universitetets ära där Arvo Pärts And I heard a voice… uruppfördes av vokalensemblen Ars Nova Copenhagen.
Texten är hämtad från Uppenbarelseboken i Nya Testamentet: ”Och jag hörde en röst från himlen som sade: ’Skriv: saliga de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall få vila efter sina mödor, ty deras gärningar följer med dem.’” I stycket har Pärt använt den estniska bibeltexten, något som är sällsynt i hans verk. Detta synbara undantag har sin förklaring i Pärts bakgrund till stycket:
”För tjugo år sedan fick jag dödsbud om min gode vän, den estniske ärkebiskopen Konrad Veem som verkade i Sverige. I brevet från hans fru hade hon citerat dessa rader ur den estniska bibelöversättningen och de berörde mig djupt. Vanligen översätts ’de skall få vila efter sina mödor’ ordagrant till estniska men i denna version hade det omtolkats till ’de skall få hämta andan efter sina mödor’. Detta, att de hädangångna hämtar andan men fortfarande finns med oss, är som det eviga livet. Den estniska versionen av texten är en sällsam tolkning av detta största av alla mysterier.”
Text: David Saulesco
I verken Für Alina och Spiegel im Spiegel presenterade Arvo Pärt sin kompositionsteknik ”tintinnabuli”, från latinets ord för klocka. Pärt hade inspirerats av den hypnotiska, meditativa effekten i mässandet som förekommer i kyrkliga sammanhang; Pärt själv är djupt troende och tron är en central del i hans musik. Hans Magnificat från 1989 är ytterligare ett exempel på tintinnabuli-musik och enligt dirigenten Paul Hillier det verk där Pärt använder tekniken som mest elegant.
”Idén bakom tintinnabuli kom ur en längtan efter en extremt förminskad ljudvärd som bara kan mätas i millimeter,” har Arvo Pärts fru Nora berättat. ”Till slut är lyssnarens uppmärksamhet fullständigt fokuserad. När musiken tystnar är det särskilt anmärkningsvärt att plötsligt höra din egen andning, dina hjärtslag eller en surrande lampa, till exempel.”
Magnificat är skrivet i en enda sats men kan delas upp i mindre bitar, efter hur Pärt har fördelat musiken i olika stämmor, nästan som omväxlande solist- och ensemblepartier. På det sättet skapas klanglig variation i stycket som annars är skrivet för att upplevas som konstant närvarande, som om tiden står still under framförandet. Texten kallas även Marias lovsång och kommer från Lukasevangeliet i Nya testamentet. Orden är Marias, från hennes besök hos Johannes Döparens mor Elisabet medan de båda var havande, och börjar i svensk översättning: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.
Text: David Saulesco
Lars Johan Werle var huvudsakligen självlärd som tonsättare. I ungdomsåren var han flitig körsångare och jazzpianist. Hans enda formella musikstudier var musikvetenskap vid Uppsala universitet samt lektioner i kontrapunkt för Sven-Erik Bäck. Störst avtryck har Werle gjort som operatonsättare. Den experimentella kammaroperan Drömmen om Thérèse, inspirerad av Émile Zolas debutroman, banade väg för en lång och framgångsrik karriär som även omfattar exempelvis Resan, Tintomara och Animalen. Werle skrev dessutom filmmusik, bland annat till Ingmar Bergman-filmerna Persona och Vargtimmen.
I Werles första stycke för kör a cappella, Canzone 126 di Francesco Petrarca från 1967, visar han både sin känsla för språkbehandling och sin körvana men också den pluralistiska stil som präglar hans musik, i synnerhet de tidigare verken. Redan i Drömmen om Thérèse tre år tidigare var Werle en stilistisk kameleont, en tidig postmodernist som blandade influenser från olika epoker och miljöer för att uppnå önskad effekt och för att gestalta texten så tydligt som möjligt. På liknande sätt växlar Werle i Canzone 126 mellan renässans, romantik och modernism för att uttrycka textens ömma och sårbara kärlekslängtan.
Francesco Petrarca betraktas tillsammans med Dante Alighieri och Giovanni Boccaccio som en av den tidiga italienska litteraturens främsta företrädare. Petrarcas Canzoniere, ”sångbok”, består av 366 kärleksdikter till en viss Laura. Som prästvigd kunde Petrarca bara tråna på avstånd och dikterna behandlar såväl kärleken i sig som kärlekens och lustens förhållande till kristendomen. Kärleksuttrycken är dock sinnliga och intima, mänskliga i stället för kyskt symboliska. Med talade partier, viskningar, klusterackord och glissandon invävda i de skickligt skrivna körstämmorna åstadkommer Werle – som alltid – en genomtänkt och inträngande texttolkning.
Canzone 126 uruppfördes i Stockholm i april 1967 av Bel Canto-kören, den ensemble där den unge Werle själv en gång stod ibland sångarna. Sedan dess har det blivit ett av hans mest älskade och framförda stycken både i Sverige och utomlands.
Text: David Saulesco
Luciano Berio var en av den moderna musikens centralgestalter under 1900-talets senare del. Han var under många år bosatt i USA där han verkade vid flera universitet och högskolor, samtidigt som han arbetade för den italienska radion och vid IRCAM i Paris. Som tonsättare var Berio mycket produktiv och sneglade gärna bakåt i musikhistorien. Berio betraktade sången som det nakna, ärligaste uttrycket. Ursprungligen skrevs Cries of London för den sexstämmiga ensemblen King’s Singers 1974 men utökades i en andra version till åtta röster för gruppen Swingle Singers.
”Detta är Londons gaturop, en del går uppför gatan och en del går nerför …” Från Londons gator hörs ropen från de ivriga, påträngande gatuförsäljarna. Texten kommer från fraser som kan höras i vardaglig gatumiljö, men musiken är inte folklig. Den är mer som ett eko från gatuförsäljarnas röster, som en klang som slår mellan hus och gränder. ”Det är som en naivistisk målning eller snarare en serie av målningar,” beskriver Berio själv verket. ”Var och en har sitt eget värde och sin egen karaktär. Jag behandlar sångerna som om de endast är fångade, nedtecknade av mig. Däremot den sista sången är verkligen min, den är en kommentar till de övriga. Jag betraktar de övriga sångerna på avstånd och endast i den sista är jag själv närvarande.”
Text: Evabritt Selén
Liksom andra tonsättare var Veljo Tormis fäst vid folkmusiken och önskade att hans verksamhet skulle bidra till den traditionella estniska musikens bevarande såväl som dess fortlevnad. Tormis är en av tidernas mest produktiva körtonsättare med mer än 500 verk till sitt namn. Den femsatsiga kantaten Tower Bell in My Village eller Tornikell minu külas är ett exempel på båda dessa egenskaper: ett av hans hundratals körstycken som också hämtar inspiration och musikalisk förlaga i den inhemska folkmusiken.
Verket skrevs 1978 till Estlands filharmoniska kammarkör, då kallad Ellerheins kammarkör, på beställning av den då unge dirigenten Tõnu Kaljuste. Körsatsen är rytmisk och klocklik och Tormis har även inspirerats av bröllopssånger som var vanliga på den estniska landsbygden, liksom gammal psalmmelodier från västra Estland. Förutom blandad kör är verket skrivet för en recitatör, två solister och – naturligtvis – en klocka, som skall vara stämd i tonen G.
Texten är skriven av den portugisiske författaren Fernando Pessoa, mestadels okänd under sin livstid, utvald av den estniske diktaren och skådespelaren Juhan Viiding som i sin tur lär ha inspirerats av Pessoa.
Text: David Saulesco