arrow

Alva Holm i Sjostakovitjs violinkonsert

2022 års Solistprisvinnare, Alva Holm, spelar Dmitrij Sjostakovitjs första violinkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester och den unge finske dirigenten Tarmo Peltokoski, som också leder orkestern i Ralph Vaughan Williams sjätte symfoni. Två nästan jämngamla verk, skrivna under radikalt olika omständigheter.

Stanna kvar torsdag 11 januari och lyssna på bonuskonserten efter det ordinarie programmet med Max Bruchs intagande romantiska och upplivande stråkoktett!

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 2 februari kl 19:03.

Mot bakgrund av andra världskrigets dramatiska slut och efterdyningar komponerade Ralph Vaughan Williams, vid den tiden en bit över sjuttio, sin sjätte symfoni. Uruppförandet ägde rum i april 1948 i ett London som fortfarande höll på att återhämta sig efter krigets smärtor. Senare det året skulle staden stå värd för de olympiska sommarspelen, då Tyskland och Japan uteslöts från deltagande. Såren var långt ifrån läkta.

Med det i åtanke är det inte konstigt att publiken hörde kriget i Vaughan Williams sjätte symfoni: skräcken, smärtan, de ångestfyllda skriken och atomexplosionernas obevekliga kraft. Tonsättaren själv förnekade med eftertryck alla sådana projektioner. Ett ofta citerat uttalande är: ”Folk tänker aldrig på att en person kanske bara vill skriva ett stycke musik.” Liknande tolkningar hade redan uttryckts om bland annat hans tretton år yngre fjärde symfoni, som i stället ansågs förebåda krigets utbrott.

1947, samma år som Ralph Vaughan Williams satte de sista takterna i sin sjätte symfoni, påbörjade Dmitrij Sjostakovitj sin första violinkonsert. Även om de två verken är i stort sett jämngamla tillkom de under radikalt olika omständigheter. Konstnärlig frihet av det slag som Vaughan Williams åtnjöt kunde Sjostakovitj bara drömma om; enligt de normer för konst och kultur som slagits fast i den så kallade Zjdanov-doktrinen var sovjetiska konstnärer tvungna att förhålla sig till kommunistpartiets tankar om vad som var lämpliga konstuttryck.

Sjostakovitj var en av de ryska tonsättare som kritiserades och förföljdes som en direkt följd av Zjdanov-doktrinen. De beskylldes för att ge uttryck för perversa och antidemokratiska tendenser i sin musik, som var ”främmande för det sovjetiska folkets goda smak”. Sjostakovitj tog inga risker med sin violinkonsert: fastän han skrev färdigt den redan 1948 dröjde det till 1955 – två år efter Josef Stalins död – innan den uruppfördes med Sjostakovitjs vän, violinisten David Ojstrach, som solist. I Berwaldhallen intas rampljuset av flerfaldigt prisbelönade Alva Holm, senast vinnare av Solistpriset 2022, sida vid sida med dirigenten Tarmo Peltokoski som gör kometkarriär på Europas konsertscener.

Gemensamt för båda verken är en egensinnig individualism och en infallsrikedom i musiken, som ständigt förnyar sig och ändrar perspektiv: lyssnaren kastas mellan det burleska och det brutala, mellan darrande iskyla och bister stolthet. Och oavsett om du följer de musikaliska linjerna, eller lever dig in i de händelseförlopp som musiken trollar fram i ditt inre, så lär du inte lämna konsertsalen oberörd.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2023/2024

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Den finländske dirigenten Tarmo Peltokoski är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Lettlands nationella symfoniorkester, förste gästdirigent för Bremens kammarfilharmoni – den första i orkesterns historia – och Rotterdams filharmoniska orkester. 2024 tillträder han som chefsdirigent för Toulouse nationalorkester. I augusti 2022 dirigerade han hela Wagners Ringen-tetralogi vid Eurajoki Bel Canto operafestival i Finland; året därpå återvände han till festivalen för att dirigera Tristan och Isolde.

Säsongen 2023/24 dirigerar han bland annat Mozarts Don Giovanni vid Finlands nationalopera, debuterar med National Symphony Orchestra i Washington D.C. med Yuja Wang som gästsolist; med Bremens kammarfilharmoni gör han både Mahlers fjärde symfoni och Prokofjevs samtliga pianokonserter med pianisten Jan Lisiecki. Efter att ha gjort Wagners Siegfried med Lettlands nationella symfoniorkester sommaren 2023 väntar Ragnarök med samma orkester sommaren 2024. Han kommer även att debutera med Santa Cecilia-akademins orkester i Rom, vid Pfingstfestspiele i Baden-Baden och med Oslo-Filharmonien.

Peltokoski har redan arbetat med framstående orkestrar som Rotterdams filharmoniker, Franska Radions Symfoniorkester, Los Angeles filharmoniker, Göteborgs Symfoniker, Halléorkestern och Hong Kongs filharmoniker, och med solister som Matthias Goerne, Asmik Grigorian, Julia Fischer, Martin Fröst och Janine Jansen. Hans inspelning av Oskar Böhmes trumpetkonsert med Bremens kammarfilharmoni belönades 2023 med en OPUS Klassik. Sommaren 2022 gästade han festivalerna i Rheingau, Schleswig-Holstein och Bremen, samt Beehovenfest Bonn.

Tarmo Peltokoski påbörjade sina studier som fjortonåring för professor emeritus Jorma Panula. Han har studerat dirigering för Sakari Oramo och piano för Antti Hotti vid Sibelius-Akademin i Helsingfors, samt för Hannu Lintu, Jukka-Pekka Saraste och Esa-Pekka Salonen. Som pianist har han framträtt med alla stora finska orkestrar och vunnit priser vid flera solisttävlingar.

Alva Holm debuterade som sextonåring med Carl Nielsens krävande violinkonsert tillsammans med Göteborgs Symfoniker. I samband med detta vann hon förstapris i den prestigefyllda musiktävlingen Polstjärnepriset, vilket medförde ett stort antal uppdrag som solist och som kammarmusiker både i Sverige och utomlands. Året därpå vann Holm förstapris också i Den Danske Strygerkonkurrence, där hon även fick Århus symfoniorkesters pris, vilket ledde till hennes formella debut med orkestern 2020, med Felix Mendelssohns violinkonsert. I januari 2022 vann hon också Solistpriset, en av Nordens största tävlingar för unga musiker, med flera kammar- och orkesterkonserter som följd vid Festspelen i Bergen och med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm.

Bland de framstående nordiska orkestrar hon debuterar eller har debuterat med under de senaste säsongerna kan nämnas Copenhagen Phil, Gävle symfoniorkester, Norrbottens kammarorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon har gästat flera musikfestivaler i både Sverige, Danmark och Norge och är aktiv som kammarmusiker, bland annat i duo med sin storebror, pianisten Elias Holm.

Alva Holm är uppvuxen i Köpenhamn och påbörjade sina studier för Alexandre Zapolski vid Det Konglige Danske Musikkonservatorium. Hon har vidare studerat för Peter Herresthal och Asbjørn Nørgaard och deltagit i mästarkurser för bland andra Henning Kraggerud, Nicola Benedetti och Nikolaj Znaider. För närvarande studerar hon på Musikhögskolan Hanns Eisler i Berlin för professor Stephan Picard. Hon spelar på en Stradivarius 1705–1710 ”Maurer, van Veen, Elphinstone” utlånad av Anders Sveaas stiftelse.

Musiken

Ungefärliga tider

Ralph Vaughan Williams var över sjuttio år gammal då han 1944 började skissa på sin sjätte symfoni. Den blev färdig 1947, och gjorde stor succé vid uruppförandet året därpå. Under de närmaste två åren framfördes symfonin mer än etthundra gånger.

Med kriget färskt i minne upplevde många då musiken som antingen en skildring av samtidens raseri, eller som en profetia. Speciellt den sista satsen tolkades gärna som en spegling av världen efter ett ödeläggande atomkrig. Tonsättaren förnekade detta och hävdade att alla tankar om ett bakomliggande program var ren spekulation: ”Det tycks aldrig föresväva någon att man kanske helt enkelt vill komponera ett stycke musik,” klagade han till en vän, men spekulationerna framstår väl inte som helt orimliga då man lyssnar på denna djupt gripande symfoni.

De fyra satserna spelas i ett svep, utan avbrott. Första satsen, Allegro, tar lyssnaren med storm från början, och avslutas med en av alla Vaughan Williams fina melodier: ett ståtligt tema som någon kanske minns som signatur till 1970-talsserien ”A Family at War”, känd som ”Familjen Ashton” i Sverige. Andra satsen, Moderato, börjar i en kuslig och hotfull stämning som utvecklas till ett synnerligen krigiskt och dominant tema som ihärdigt hamras fram i brass och slagverk.

Scherzosatsen, med tempobeteckningen Allegro vivace, kan föra tankarna till Sjostakovitj på sarkastiskt humör. Här överraskar saxofonen med sitt solo som efterhand förvandlas till ett dundrande klimax, vilket leder vidare till den gåtfulla satsen Epilogue som avslutar symfonin. Det blir tio minuter i pianissimo, en känsla av något bortflyende, eller bara en känslomässig tomhet?

Vaughan Williams tyckte som sagt inte att man skulle göra för mycket av detta, men lämnade ändå en ledtråd till sina intentioner genom att hänvisa till Prosperos avskedstal i Shakespeares Stormen i anslutning till den sista satsen – här i Bengt Anderbergs översättning: ”I drömmar går vi, vi är gestalter i en dröm, vi vaknar en kort minut och somnar om igen.” Livets stormar, där krig bara är en av dem, avslutas obönhörligen med det största av alla mysterier: Hur är den där eviga sömnen egentligen beskaffad?

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Dmitrij Sjostakovitj påbörjade arbetet med sin första violinkonsert redan 1947, men kände sig snart tvungen att lägga den på is. Året därpå inleddes Josef Stalins hårdhänta ideologiska utrensning, ledd av de som skötte kulturfrågorna åt honom. Konstnärer som inte förstått vikten av att hålla sig till det renlärigt sovjetiska skulle näpsas. Ett omfattande register över förbjudna verk upprättades, och kraftiga angrepp för ”kosmopolitism och fjärmande från folket” riktades mot tonsättare som Sjostakovitj, Prokofjev och en rad andra kollegor.

Under en tid fick mer patriotiska stycken ta över, exempelvis oratoriet Skogarnas sång där Stalin prisas som den ”store trädgårdsmästaren” med anledning av sovjetregeringens dekret att odla upp stäpplandskapet. Samtidigt kunde Sjostakovitj fortfarande skapa mer betydande kammarmusikaliska verk, som de fjärde och femte stråkkvartetterna. Den delen av musiklivet gick helt enkelt lite under radarn. Trots Stalins död 1953 kvarstod regelverket för konstnärliga uttryck i flera år, men det gick i praktiken ändå att agera betydligt friare. Arbetet med violinkonserten kunde återupptas 1955 efter åtta års avbrott.

Konserten kom redan från början att betraktas som en av 1900-talets främsta för instrumentet, och många håller den fortfarande högst av alla. Sjostakovitj tillägnade den David Ojstrach, som bara månader efter uruppförandet gjorde en enormt uppmärksammad inspelning av verket i New York City.

Första satsen, Nocturne, sätter tonen med sitt djupa allvar, drag av olycksbådande stämning, och samtidigt en oändlig skönhet. Scherzot bjuder på Sjostakovitjs sarkastiska sida, med citat ur den tionde symfonin och en föraning av den ännu inte komponerade andra pianokonserten. Den tredje satsen, Passacaglia, är ytterst originell och pendlar mellan högtidlig koral och ibland närmast extas från solisten. Musiken mynnar ut i en lång, krävande solokadens och vidare utan avbrott till den fjärde satsen, Burlesque, som gör skäl för sitt namn.

Här bad Ojstrach om en ändring av tonsättarens planer. Förståeligt nog önskade han slippa delta redan i inledningen av det virtuosa orkesterfyrverkeriet – till och med en violinist av Ojstrachs kaliber krävde en viss återhämtning efter den där kadensen. Sjostakovitj lydde rådet. Instrumentationen är lite säregen: Stor orkester, men inga trumpeter eller tromboner; däremot tuba, xylofon, celesta och två harpor.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 min

BONUSKONSERT TORSDAG 11 JAN: BRUCHS STRÅKOKTETT
Stanna kvar och njut av denna extrakonsert som börjar en kort stund efter det ordinarie programmet. Max Bruchs stråkoktett är sorgligt förbisedd, enligt många av dem som känner detta sällan spelade verk. Ta tillfället i akt att bekanta dig med detta eleganta konsertstycke framfört av stråkmusiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester.

Medverkande:
Karin Eriksson, violin
Per Sporrong, violin
Hanna Göran, violin
Lachlan O’Donnell, violin
Ingegerd Kierkegaard, viola
Diana Crafoord, viola
Magnus Lanning, cello
Benjamin Ziaï, kontrabas

Program:
MAX BRUCH: Stråkoktett, 25 min
I. Allegro moderato
II. Adagio
III. Allegro molto