arrow

ÄLSKADE MOZART

Genom hela säsongen bjuds på några av Mozarts mest älskade verk. Här framför uppmärksammade pianisten Leif Ove Andsnes två av Mozarts pianokonserter, bland annat den som Bo Widerberg 1967 lånade till filmen Elvira Madigan. Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman är dessutom solist i Kaija Saariahos förtrollande Vers toi qui es si loin.

Konserten spelades in den 8 oktober 2020 och finns tillgänglig på Berwaldhallen Play. i 30 dagar för efterhandstittning.

Thomas Adès är säkert ett välbekant namn för många, då flera av hans verk har spelats tidigare i Berwaldhallen. Den prisbelönade tonsättaren, pianisten och dirigenten har, sedan han komponerade sina första verk i tonåren, gått till att vara en av de mest spännande och framgångsrika tonsättarna i modern tid, vars musik spelas över hela världen.

Adès musik är modernistisk men knyter samtidigt an till traditionen och han är en stor beundrare av François Couperin. I Three Studies from Couperin använder han Couperins musik som grundstomme och adderar sina egna musikaliska idéer i lager ovanpå. Resultatet blir en minst sagt spännande musikalisk lek mellan nytt och gammalt.

Som barn levde Kaija Saariaho i sitt eget musikaliska universum och såg framför sig hur kompositioner strömmade upp från huvudkudden när hon somnade. Nu är hon vida känd som en av vår tids största kvinnliga tonsättare: ”en modern mästare som breddar våra hörselgångar och får våra stigbyglar att bli nyförälskade” som motiveringen löd när hon vann Polarpriset 2013.

Vers toi qui es si loin är en transkription för violin och orkester av den avslutande arian ur Saariahos första opera, L’Amour de loin. Det är en historia om kärlek på avstånd, som operan heter, en kärlek som slutar i tragedi vid det efterlängtade mötet. Violinens ensamma röst klingar ut i universum och sänder sina toner ”till den som är så långt borta”.

Mozart hade lämnat ett tryggt liv i Salzburg 1781 till förmån för ett friare liv i musikens huvudstad, Wien. Där levde han under de sista tio åren av sitt liv och försörjde sig genom att undervisa, hålla akademier och komponera beställningsverk. I en stad som vid den tiden sjöd av musik i alla dess former var det ändå inte lätt. Hans ekonomiska situation var osäker, liksom för de flesta musiker, men trots detta var han under de första åren i Wien mycket kreativ och produktiv.

Hans färdigheter vid klaverinstrument gjorde honom snabbt känd i Wiens kulturkretsar och många av pianokonserterna skrev han för att briljera med vid egna framträdanden. Under åren 1784–1786 skrev Mozart bland annat inte mindre än tio pianokonserter, däribland både nr 21 och nr 24. Den tjugoförsta pianokonserten i C-dur från 1785 är en av Mozarts mest populära. Den förknippas ofta med Bo Widerbergs film Elvira Madigan från 1967, där den ljuvligt vackra andra satsen användes för att gestalta den olyckliga kärlekssagan om lindanserskan Elvira och den äldre, gifte löjtnanten Sixten Sparre.

Endast två av Mozarts pianokonserter är skrivna i moll, varav den tjugofjärde i c-moll från 1786 är en av dem. Till skillnad från den lätta och ljusa C-durkonserten har denna en mystisk och dramatisk framtoning. Troligtvis framfördes konserten bara ett par veckor efter fullbordandet vid en av Mozarts sista akademier i Wien. Orkesterbesättningen är större än i någon annan av hans pianokonserter och just denna konsert anses av många pianister som mycket svårspelad, men samtidigt som ett av Mozarts absolut bästa verk för piano.

Kadenserna som Leif Ove Andsnes har valt att spela är i nr 21 skrivna av schweizisk-ungerske Géza Anda respektive rumänske Dinu Lipatti – två av 1900-talets mest hyllade pianister – och i nr 24 skriven av en anonym upphovsperson omkring 1790.

Text: Nina Sandell


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Leif Ove Andsnes är en internationellt hyllad konsertpianist och kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Tillsammans med Mahler Chamber Orchestra, med vilka han tidigare genomfört det hyllade projektet Beethoven Journey, har han inlett det nya projektet Mozart Momentum 1785/86 med fokus på de verk som tillkommit under denna betydelsefulla period i Mozarts karriär.

Under säsongen 2019–2020 har han även varit Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker, turnerat med basbarytonen Matthias Goerne och uppträtt med bland andra Berlinfilharmonikerna, San Franciscos symfoniorkester och Oslo-Filharmonien. Han har framfört Griegs pianokonsert i bland annat Köpenhamn, Göteborg, Chicago och Boston.

Han är flerfaldigt prisbelönad, bland annat har han belönats med sex Gramophone Awards och nominerats till hela elva Grammys för sina kritikerrosade skivinspelningar. Bland hans senaste inspelningar kan nämnas fyrhändig pianomusik tillsammans med Marc-André Hamelin, Schumann-lieder med Matthias Goerne samt verk av Sibelius och Chopin. Han utnämndes 2007 till kommendör av Sankt Olavs orden och är hedersdoktor vid Juilliard School i New York och Universitetet i Bergen.

Musiken

Ungefärliga tider

“Min bön stiger,” sjunger sopranen Dawn Upshaw, ”till dig som är så fjärran” – Vers toi qui es si loin. Hon ligger i ett grunt, mörkt vatten, lätt darrande i sina våta kläder. “Förlåt mig för att jag tvivlade på din kärlek.” Scenen avslutar Kaija Saariahos opera L’Amour de loin som blivit en modern klassiker efter den legendariska premiäruppsättningen i Salzburg år 2000, där Dawn Upshaw gestaltade en av tre huvudroller.

Vers toi qui es si loin är en transkription för violin och orkester, skriven för den norske violinisten Peter Herresthal, av operans sista aria. Sopranens skira melodi lånar sig till violinen, kanske det instrument som bäst kan sjunga som den mänskliga rösten.

Samarbetet med regissören Peter Sellars i Salzburg var en uppenbarelse för Saariaho. Hon hade aldrig sett sig själv som operakompositör, men insåg att opera kan vara så mycket mer än dramatiska scener med stora sångare. Opera kan vara ett sökande, en klangvärld, en andlig upplevelse. Librettot skildrar en medeltida trubadur som, trött på sitt extroverta liv, söker en inre väg genom kärleken till en idealiserad bild av en fjärran kvinna. När han väl bestämmer sig för att resa till henne blir rädslan så stor att han går under, och hon får en döende man i sina armar.

“Mitt i kompositionsprocessen förstod jag att det också var min historia”, har Saariaho sagt. “Jag var på samma gång trubaduren och den idealiserade kvinnan, dessa två delar av mig som jag försöker förena i mitt liv. För att skriva musik är koncentration och inre lyssnande vitalt. För att vara kvinna och mor måste man vara ständigt tillgänglig, ständigt närvarande. Det är svårt att samtidigt ha fötterna på jorden och huvudet i molnen.”

I tunna, regnbågsskimrande lager av klara färger målar Saariaho en drömlik atmosfär mot en botten av mörka bastoner. Orkesterns hypnotiskt lågintensiva energi bär violinens bön.

Text: Janna Vettergren

Wolfgang Amadeus Mozarts Pianokonsert nr 21 C-dur är ett av hans allra mest kända och älskade verk. Här i Sverige har den i folkmun blivit känd som ”Elvira Madigan”, ända sedan Bo Widerberg använde den andra satsen i filmen med samma namn från 1967. Filmen handlar om den olyckliga kärlekshistorian mellan lindanserskan Elvira Madigan och den äldre, gifte löjtnanten Sixten Sparre. De rymmer utomlands tillsammans, men pengarna tar slut, tragedin är ett faktum och deras kärlekssaga slutar med att Sixten skjuter dem båda.

Under de sista tio åren av sitt liv bodde Mozart i Wien, musikens huvudstad, och försörjde sig genom att spela konserter, skriva beställningsverk och att undervisa. Ekonomin var ansträngd men han var ändå mycket produktiv. Eftersom Mozart själv uppträdde flitigt är många av de verk han skrev under den här tiden komponerade för honom själv. Han framförde den 21:a pianokonserten i mars 1785, bara en månad efter Pianokonsert nr 20 d-moll.

Under senare delen av 1700-talet utvecklades klaverinstrumenten, och instrumentmakarna i Wien var de bästa i världen. Med de nya instrumenten kunde solisten spela med mer precist och varierat anslag än tidigare, vilket passade Mozart. De ökade möjligheterna till bättre artikulation och friare musikaliskt uttryck. Att pianokonserterna från åren i Wien skulle framföras av Mozart själv, och inte av hans elever, gjorde att han kunde utveckla dem tekniskt ännu mer och ställa högre krav på både solist och orkester. Orkestern i C-durkonserten är större, Mozart visar sin skicklighet i att instrumentera och solostämman är virtuos och energisk.

Pappa Leopold besökte Wien vid denna tid och närvarade vid framförandena av både pianokonserterna nr 20 och nr 21. Leopolds farhåga var att andra satsen i nr 21 var för djärv, både harmoniskt men också rytmiskt, med den tickande triolrytmen i vänsterhanden mot den jämna rytmen i höger hand. Verket blev dock en succé och under andra satsen satt publiken med tårar i ögonen, vilket lugnade Leopold.

Text: Nina Sandell

Three Studies from Couperin är inte Thomas Adès första omtolkningar av Couperins klavermusik. 1994 skrev han en version av Les Barricades mystèrieuses. Dessa tre studier är ett nyare uttryck för Adès förkärlek för denne franske 1700-talsmästare och skrevs åt Basels kammarorkester.

Vart och ett av de tre styckena – Les Amusements, Les Tours de Passe-Passe och L’Âme en peine – är hämtat från olika samlingar av Couperins verk. De har alla samma antal takter som originalen och innehåller samma harmonik och samma rytmer. Vad gör då dessa stycken till ”studier” och inte till ”arrangemang”?

Adès tar förvisso inte bort någonting från Couperins originalstycken men lägger däremot till material. Med orkesterns hjälp – egentligen två orkestrar eftersom kärnan i ensemblen är en dubbel stråkorkester – gör Adès de fyra styckena till studier av olika musikaliska idéer:

De underhållande musikaliska texturerna i första stycket, med melodin som glider från basflöjt till fagott, till stråkar och mässingsblås. Den massiva förstärkningen av Couperins plågade själ i det tredje stycket som växer till ett mångfasetterat klangrum.

Det andra stycket, Couperins ”trolleritrick”, är det mest spektakulära av de tre, där Adès egen kompositoriska fingerfärdighet skapar en rytmisk orkan i styckets sista takter. Musiken låter aldrig som någon annans än Adès även om hans tre studier befriar idéer som legat i dvala i Couperins originalstycken.

Originaltext © Tom Service
Översatt till svenska av David Saulesco

1781 lämnade Wolfgang Amadeus Mozart den ekonomiskt trygga tjänsten hos ärkebiskopen i Salzburg för att pröva lyckan som fri konstnär i Wien. Detta var något nytt, dittills hade kompositörer tjänat sitt levebröd framför allt vid hoven eller hos kyrkan. Pappa Leopold var full av onda aningar och försökte omvända sin son.

Till en början gick det bra. Mozart hade elever, skrev beställningsmusik och höll abonnemangskonserter, vilka inbringade ej försumbara inkomster. Men mot slutet av 1780-talet förändrades situationen. Kriget gjorde att Wiens blomstrande konstnärliga liv började tyna bort. Furstar som Esterházy, som hållit egna orkestrar och beställt musik för dessa upplöste sina ensembler och beställde allt mindre musik. Medelklassen var måttligt intresserad av orkestermusik och även Mozarts konserter, så kallade ”akademier”, föll ur publikens intresse.

Med få undantag komponerade Mozart sina pianokonserter från Wien-tiden för egna framträdanden. Det är också orsaken till att så många tillkom under åren 1784–1786. De tidigare är mer lättsamma medan de senare ställer betydligt högre krav på både solist och orkester. Pianokonsert nr 24 c-moll är ett av Mozarts fåtal verk i moll. Han skrev bara en ytterligare pianokonsert i moll, faktiskt samma år, och bara två av hans 49 symfonier samt tre av de 27 stråkkvartetterna är skrivna i moll.

Några veckor efter c-mollkonsertens fullbordande ger Mozart en av sina sista akademier i Wien, på Burgtheater den 7 april 1786. Programmet är inte bevarat men vi kan anta att den nya pianokonserten då fick sitt uruppförande. Mozarts manuskript finns däremot kvar och det bär spår av obeslutsamhet och en kamp med det musikaliska materialet, vilket är ganska ovanligt hos Mozart. Även i ett annat avseende skiljer sig denna från hans flesta andra konserter: Orkestern omfattar förutom klarinetter även oboer, trumpeter och pukor och blåsinstrumenten behandlas ganska självständigt.

Första satsen inleds med ett dämpat, oroligt motiv i stråkar och fagott. Först efter en lång stund introduceras solisten som spelar ett nytt, milt och längtansfullt tema. Den här strukturen tillämpade Mozart enbart i sina två moll-konserter. Det upprörda huvudtemat återkommer i orkestern och ligger fortsatt till grund för satsens utveckling. I mellansatsen har träblåsarna dialoger med solisten, serenadlika partier som pianisten sedan utvecklar. Satsens huvudtema är en av Mozarts skenbart naiva melodier som likafullt trollbinder lyssnaren. Finalen består av åtta variationer över ett marschliknande tema. Frånsett kontrasterande utflykter i dur i variationerna fyra och sex består verkets dramatiska, mörka grundstämning intill sista ackordet.

Text: Claes M. Cnattingius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min

I samband med att du tittar på konserten på en smartTV och vill använda dig av chromecast, behöver du använda webbläsaren Google Chrome och klicka på ikonen för ”öppna chromecast menyn” nere till höger i spelaren på Berwaldhallen Play.