Genombrottet i Monte Carlo

Ronnie Peterson balanserade på en cykel tills han tröttnade. Han hade superreflexer att uppfatta situationer och agera därefter. Allt ställdes på sin spets mellan trottoarkanterna i Monte Carlo, där varje millimeter gör skillnad mellan fram- och motgång. Tusentals blixtsnabba beslut i varje varv under knappt två timmar. Antingen kommer man i mål, eller också hamnar man i skyddsräcket. Ronnie hade inte bara förmågan att uppfatta det som skedde på banan utan även bredvid, vilket bevisades på träningen inför Monacos Grand Prix 1971. Själv höll jag hårt i Leicaflex-kameran – just det där greppet som framkallas av lite rädsla – när jag satte högerfoten alldeles intill den vitmålade trottoarkanten utanför Casinosvängen med objektivet vänt mot Hôtel de Paris. Det var ett par centimeter mellan min fot och passerande F1-bilar. Några räcken fanns inte vid den här tiden och jag förutsatte att ingen förare skulle ta genvägen över trottoaren. Det var upp till varje fotograf att hitta sin favoritvinkel. Här behövde man bara luta sig ut och fånga de förbiilande bilarna. Efter träningen kommenterade Ronnie min placering: ”Jag såg dig vid trottoarkanten. Undvik det stället imorgon när vi jagar starttider, annars är du illa ute.”

Jag lydde hans råd och mycket riktigt – när det drog ihop sig till kamp om startplaceringarna, hade vissa förare högerhjulen över vägkanten vid Casinot.

Uppståndelsen i samband med världens tredje största medieevenemang efter OS och fotbolls-VM är enorm. Folk betalar vad som helst för att få se tävlingen på ort och ställe. Jag hade förmånen att bevista tävlingen fyra gånger under Ronnies karriär och konstaterar att atmosfären är världsunik.

Nu skriver vi 1971 – dags för Ronnies stora genombrott. Han går från löfte till storhet. Medieuppbådet är större än någonsin och för att få ackreditering krävs minutiös dokumentation av antalet bevistade GP-lopp, hur många gånger man tidigare varit i Monaco samt tidningens aktuella upplaga. Har man haft förstånd att uppfylla fjolårslöftet om att förse arrangörerna med gratisbilder från loppet ligger man på plus.

Man säger att omkörningar nästan är omöjliga på Monte Carlobanan, men Ronnie hade Monaco som en av sina favoritbanor. Han hade haft framgångar här och både fått F1-kontrakt efter segern i formel 3 1969 och i VM-debuten året därpå. Men Ronnie är inte riktigt sig själv inför Den Stora Uppgiften. Under säsongens inledning har han kraschat vid fyra tillfällen och får finna sig i att bli kallad Mister Crash. Dessutom har han tvingats bryta en rad lopp till följd av motorproblem. Ingenting verkar stämma, men med en mästares talang tar sig Ronnie samman.

Svensken gör sitt livs lopp och utmanar världseliten inklusive segraren Jackie Stewart. Hans fenomenala omkörningar på banan, resulterar i förarberöm och lovord från världspressen: ”Visst vann Jackie Stewart, men det var Ronnie som förgyllde dagen med sina omöjliga passeringar!”

Örebroaren kommer tvåa i en bil som är svårkörd och som utvecklats av entusiaster med erfarenhet från flygplansteknik. Dessutom har hans March undermåliga bromsar, vilket Ronnie lyckas kompensera på en bana där hejdare betyder allt! Han passerade mexikanen Pedro Rodriguez, känd för att vara svår att köra om: ”Pedro körde defensivt och jag fick jaga honom så att han tvingades köra rakt fram efter Gasworkssvängen när mexaren bromsade så hårt att han tvingades i depå för att byta hjulen”, log Ronnie spjuveraktigt efter tävlingen. Sedan körde han ikapp schweizaren Jo Siffert som inte heller kunde stå emot Petersons ansträngningar. Återstod belgaren Jacky Ickx, som även han tvingades ge vika för Ronnie. Magnificus, storslaget! Tvåa i Monte Carlo – bravissimo!

Segerceremoni i Monte Carlo: Från hamnen hörs ett hundratal förföriska båtsirener som unisont hyllar segraren. Sedan tar Monte Carlos normala liv över igen. Spelautomaternas klingande ljud hörs från Casinot. I receptionen på Hôtel de Paris tas bokningar emot inför nästa års Grand Prixfest.