Siegfriedidyll

Filmen är det tredje filmprojekt Berwaldhallen gör tillsammans med Staples och Harding, efter Mozarts Don Giovanni, inspelad 2020, och den nyligen framförda Johannespassionen av Bach. Själv beskriver Staples filmen som ”en spegling av den plågsamma längtan som finns i en kulturorganisation som saknar sin publik och söker överbrygga den ofrivilliga distansen. Vårt mål är att, under den tid då publikplatserna står tomma, föra publiken närmare musikerna. Närmare deras konst, skicklighet och passion.”

När snön föll över Stockholm i februarimörkret tidigare i år gav Berwaldhallen tenoren, regissören och filmskaparen Andrew Staples i uppdrag att göra en film av Richard Wagners Siegfriedidyll, framförd av Sveriges Radios Symfoniorkester. Tillsammans med Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding föreställde sig Staples verket som ett kärleksbrev. Inte, som i den verkliga berättelsen om verket, från en kompositör till sin hustru, utan från Radiosymfonikernas musiker till publiken.

Siegfriedidyll är det tredje filmprojekt Berwaldhallen skapar tillsammans med Andrew Staples och Daniel Harding. Det första samarbetet var Mozarts Don Giovanni, inspelad i juni 2020 med solisterna Peter Mattei och Malin Byström, och det andra den nyligen framförda Johannespassionen av Bach med bland andra Christian Gerhaher och Ann Hallenberg.

Själv beskriver Andrew Staples filmen Siegfriedidyll som ”en spegling av den plågsamma längtan som finns i en kulturorganisation som saknar sin publik och söker överbrygga den ofrivilliga distansen. Filmen bjuder in åskådaren att dela scenen med musikerna – Wagners stycke blir ett ’känslomässigt soundtrack’. Vårt mål är att, under den tid då publikplatserna står tomma, föra publiken närmare musikerna. Närmare deras konst, skicklighet och passion.”

Att välja just Siegfriedidyll som utgångspunkt för filmen är passande. Wagner skrev verket som en födelsedagspresent till sin hustru Cosima år 1870 – ett musikaliskt kärleksbrev som överlämnades till Cosima i form av att en orkester uppförde verket i trapphallen utanför hennes sovrum vid födelsedagens morgon. I musiken återanvänder Wagner delar av motivet från sin opera Siegfried, och scenen då Brünnhilde ger Siegfried en av operahistoriens mest oemotståndliga kärleksförklaringar. Vi befinner oss i handlingens upplösning – Brünnhilde vet att hon ska skiljas från Siegfried, men vet också att de ska förenas i dödsriket. Deras samtal ska fortsätta, i oändlighet.

Med det i bakhuvudet framstår Andrew Staples film som en trösterik och hoppfull förvissning om att dialogen mellan musiken och publiken aldrig tystnar.