Roms fontäner och Tjajkovskijs "polska" symfoni

Respighis fontäner i Rom

Under en period i tjugoårsåldern spelade Ottorini Respighi viola i Marinskij-operans orkester i Sankt Petersburg. Där tog han djupa intryck av Nikolaj Rimskij-Korsakov, vars kompositioner inspirerade honom att utveckla sin egen instrumentationsteknik. Förmågan till storslagen orkestrering är tydlig redan i genombrottsverket, orkestersviten Fontane di Roma, som uruppfördes 1918. Respighi skildrar här fyra av Roms berömda och karakteristiska fontäner ”vid den tidpunkt då deras särart är som mest i harmoni med den omgivande miljön, eller när de är som mest uttrycksfulla för åskådaren” som det står i partiturets förord.                 

I den friska soluppgångens dimma drar en boskapshjord förbi fontänen i Valle Giulia utanför Rom. Under morgontimmarna rumlar Tritonfontänens mytologiska figurer om varandra i en vild dans. I middagssolens hetta passerar Neptunus Fontana di Trevi i sin vagn, dragen av sjöhästar och följd av sirener, tritoner och najader. I solnedgången vid Villa Medicis fontän är luften full av klockklanger, fågelkvitter och prasslande löv som stilla tystnar när mörkret sänker sig.

Szymanowskis andra violinkonsert

Karol Maciej Szymanowski, jämnårig med Respighi, räknas som en av de stora polska kompositörerna under perioden före andra världskriget. Liksom många andra europeiska tonsättare under tidigt 1900-tal utforskade han sitt hemlands folkmusik. I synnerhet påverkades han av góral-folkloren från Tatrabergen i södra Polen. Den, i kombination med entusiasmen över Polens nyvunna självständighet 1918, ledde till att han smälte samman sina tidigare inspirationskällor – senromantik, fransk impressionism – med polsk folkmusik till ett personligt tonspråk som delvis övergav traditionell tonalitet.      

Under 1932–1933 komponerade Szymanowski Violinkonsert nr 2 i nära samarbete med vännen och violinisten Paweł Kochański, som också fick sig partituret tillägnat. Konserten är skriven som en sammanhängande sats, uppdelad i mindre, varierade avsnitt. Delarna spelas utan paus och binds i mitten samman av en omfattande kadens – för övrigt skriven av Kochański, som ansåg att konserten behövde förlängas. Soloviolinen blir i detta verk snarast en integrerad del av orkestern, med vilken den står i ständig dialog. Inspirationen från den råa, energiska góral-musiken är påtaglig.                

Uruppförandet ägde rum i oktober 1933 och blev ett av Szymanowskis allra sista verk. Premiären fick ett entusiastiskt mottagande. Verket ansågs på ett genialt sätt förena modern klassisk musik med polsk folkmusik. Konserten prisades för sin fängslande melodik, sina virtuosa inslag och sin färgstarka orkestrering.

”Det verkar för mig som om symfonin inte innehåller någon direkt lysande idé, men rent tekniskt är den ett steg framåt. Framför allt är jag nöjd med den första satsen och de båda scherzona – varav det andra är mycket svårt.”

Pjotr Tjajkovskij i ett brev till Nikolaj Rimski-Korsakov om sin tredje symfoni

Tjajkovskijs polska symfoni

Våren 1875 hade Pjotr Tjajkovskij färdigställt sin första pianokonsert och var i full gång med förberedelserna för sin första balett, Svansjön. Under sommaren, som han tillbringade ute på landet, långt från Moskva, komponerade han sin Symfoni nr 3 på bara sex veckor.

Symfonin – Tjajkovskijs enda som går i dur – består av fem satser och har en symmetrisk form. Den långsamma, naturlyriska mittensatsen, Andante elegiaco, utgör symfonins själva nav. På ömse sidor om den har tonsättaren placerat två scherzon, den andra satsen är en graciös vals och den fjärde en skimrande älvdans i Mendelssohnsk anda. En majestätisk sorgmarsch inleder symfonin, medan finalen är en virvlande och grandios polonäs – och den konkreta anledningen till symfonins smeknamn, ”den polska”. Det märks att Svansjön fanns i Tjajkovskijs tankar under komponerandet – alla satser utom mittensatsen har tydliga inslag av dansrytmer.     

Teniskt ett steg framåt

Efter uruppförandet i Moskva på hösten samma år – en framgång hos både  kritiker och publik – skrev Tjajkovskij till kollegan och vännen Nikolaj Rimskij-Korsakov: ”Det verkar för mig som om symfonin inte innehåller någon direkt lysande idé, men rent tekniskt är den ett steg framåt. Framför allt är jag nöjd med den första satsen och de båda scherzona – varav det andra är mycket svårt.”

Den grekiske violinisten Leonidas Kavakos – känd för sin teknik, sin karisma och musikaliska integritet – återvänder till Radiosymfonikerna i denna konsert som leds av japanske dirigenten Kazuki Yamada, från och med denna säsong chefsdirigent och konstnärlig ledare för Deutsches Symphonie‑Orchester Berlin.

Text: Elisabet Ljungar