Bruckners femma enligt Stutzmann

I kvällens program tar vi tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och dirigent Nathalie Stutzmann del av Anton Bruckners femte symfoni, ett verk där stillhet och kraft, koral och kontrapunkt förenas i en storslagen musikalisk båge. Från den lågmälda inledningen till finalens monumentala upplösning låter Bruckner hela symfonin växa till en mäktig och sammanhållen helhet.

Det finns musik som tycks vilja berätta något för oss, och så finns det musik som snarare öppnar ett rum där vi själva kan börja tänka. Bruckners femte symfoni tillhör den senare kategorin. Den är storslagen och koncentrerad, och byggd med en arkitektonisk precision som kan föra tankarna till en väldig katedral. Bakom de monumentala dimensionerna finns också något djupt personligt, någon som söker ordning och sammanhang, och kanske det som ligger bortom det hörbara.

Från manuskript till premiär

Bruckner komponerade och reviderade symfonin 1875–1876, men verket uruppfördes först i april 1894. Han själv, redan obotligt sjuk, var inte närvarande vid premiären. Den framfördes under ledning av Franz Schalk, vars version dessutom innehöll förändringar, tillägg och strykningar som inte motsvarade Bruckners ursprungliga intentioner. I dag framförs som praxis den version som ligger närmast originalet, med mindre orkesterbesättning och utan de extra bleckblåsinslag som Schalk lade till.

Bruckners musikaliska arkitektur

Bruckners tonspråk är omedelbart igenkännbart, inte minst genom den dragning åt modalitet som har sina rötter i hans långa verksamhet som kyrkomusiker och hans förtrogenhet med de gamla kyrkotonarterna. Också hans sätt att behandla orkestern är särpräglat. De stora, långsamt växlande ackorden har träffande liknats vid ”en organist i färd med att växla registratur”, en bild som fångar både klangens väldighet och de gradvisa förändringarna i hans musikaliska landskap.

Bruckner hämtade impulser från flera håll. Schubert och Wagner var viktiga förebilder, men också Beethoven, vars nionde symfoni blev en betydelsefull utgångspunkt för hans egen symfoniska formvärld med sin stora första sats, det långsamma adagiot, det kraftfulla scherzot och den sammanfattande finalen. Från Wagner, som han beundrade mycket, kom bland annat en känsla för monumentala dimensioner och en djärvare harmonisk färgning.

Hos Bruckner fanns också ett släktskap med Schubert i sättet att bygga upp de sonatformade allegrosatserna. I stället för den traditionella modellen med två teman, arbetade han ofta med tre melodiska idéer som kunde ställas mot varandra, utvecklas och återkomma i nya sammanhang. Hos den mogne Bruckner blev dessutom återkomsten av tidigare material en viktig del av den stora arkitektoniska helheten.

Den femte symfonin är kanske det tydligaste uttrycket för just detta arkitektoniska tänkande. Här fogas musikens olika delar samman genom motiviska samband, kontrapunkt och återkommande idéer, tills allt slutligen förenas i finalens väldiga fuga. Det som först kan uppfattas som en serie till synes ofantliga klangblock, visar sig gradvis vara delar av en minutiöst sammanhållen konstruktion.

Långa, liggande toner, upprepade tonfigurer och långsamt växande klangfält skapar tillsammans den särskilda känsla av rymd och tid som är så typisk för Bruckner. I den femte symfonin förenas denna känsla av stillhet och monumentalitet med en stringent, nästan matematisk form. Resultatet är musik som på samma gång kan upplevas som väldig och innerlig, som om klangen långsamt öppnar ett rum där tid, arkitektur och andlighet blir till ett.

Från stillhet till triumf

Redan symfonins inledning är ovanlig. Första satsen inleds med en långsam introduktion, där ett pizzicato i kontrabasarna gradvis växer till en högtidlig koral. Ur detta växer allegrot fram med sitt kraftfulla huvudtema, följt av ett mer eftertänksamt andra tema. I genomföringen återkommer material från introduktionen, och driver musiken mot nya höjdpunkter. Satsen avslutas monumentalt med huvudtemat, rungande bleckblås och pukor.

Adagiot i d-moll (för övrigt Bruckners favorittonart) hör till symfonins mest innerliga avsnitt. Ur stråkarnas lågmälda pizzicato växer en vemodig oboemelodi fram. Musiken utvecklas mot ett varmt och sångbart andra tema, medan orkesterns klang gradvis fördjupas. En varm och personlig kontrast till symfonins monumentala uttryck.

Scherzot, även det i d-moll, bryter tvärt mot adagiots stillhet med rytmisk energi. Satsens inledande melodi återkommer nu i snabbt tempo med ett livfullt och dansant Ländlertema (österrikisk, lantlig dansmusik), som ger satsen en folklig och lekfull karaktär. I den korta trion ljusnar stämningen med en marschartad rytm, innan scherzot återvänder och driver satsen mot sitt avslut.

Och så finalen, verkets stora, arkitektoniska triumf som knyter samman hela symfonin. Den inleds med en återblick på första satsens introduktion, innan material från tidigare satser vävs samman med fugans täta kontrapunkt. Mot slutet förenas koraltemat med huvudtemat från första satsen, verket fullbordar cirkeln och når sin monumentala avslutning.

Text: Andreas Konvicka