Salonen möter Mattei

Romantikens programmusik må vara omdiskuterad men visst är det spännande med musik som berättar en historia. När Esa-Pekka Salonen återvänder till Radiosymfonikerna har han valt tre verk som gör just det.

Den unge Gustav Mahler arbetade som andre kapellmästare vid operan i Kassel då han blev hejdlöst förälskad i den gästspelande sopranen Johanna Richter. Efter en kort och uppslitande kärlekshistoria lämnade hon honom ensam med sina stormande känslor, vilka han kanaliserade i fyra poem, först tonsatta för piano, men tio år senare också i en version för sång och orkester. I Berwaldhallen tolkar Peter Mattei Lieder eines fahrenden Gesellen, detta Mahlerska minidrama som tecknar en försmådd älskare på vandring i världen för att försöka finna sinnesro i naturen.  Den som kan sin Mahler känner igen de två inledande sångerna vars tema har återanvänts i tonsättarens första symfoni.

Livet för Hector Berlioz blev sig inte likt efter att som 26-åring ha sett den irländska skådespelerskan Harriet Smithson spela Shakespeares Ofelia i Paris. Besatt är ett svagt ord i sammanhanget. Efter mängder av obesvarade brev och år av skrivkramp orsakad av den starka passionen la han hela sitt blödande hjärta i Symphonie fantastique, ett verk i fem satser om en konstnär som brinner av begär och den självdestruktiva kärlekens glöd.
Till Berlioz besvikelse kom fröken Smithson aldrig till premiären, men då hon två år senare hörde stycket sägs det att hon insåg hans geni, eller om han möjligen hotade med att ta livet av sig om hon inte blev hans. Hur som helst gifte de sig. Deras äktenskap blev kort och inte särskilt lyckligt, men Berlioz tog hand om Smithson hela livet och än i dag ligger de begravda tillsammans på Cimetière de Montmartre i Paris.
Béla Bartóks svit Den sällsamma mandarinen skildrar snarare kärlekens råare sidor med en brutal handling som dryper av sexualitet och våld. Tre skurkar i slummen lurar, med en dansande flicka som lockbete, förbipasserande in i en fälla med uppsåt att råna dem. När en kinesisk mandarin blir deras byte följer ett dramatiskt händelseförlopp då rånarna på olika bestialiska sätt försöker övermanna mandarinen. I orkestern illustreras detta av snärtiga stråkar, gapigt träblås, brummande bleckblås och orkestrala specialeffekter.
– Detta ljudliga rapande, fisande, gnisslande och ropande, som inte har sin motsvarighet i någon musik tidigare, är sammanfogat utan metod och system. Inget är rationellt, men ändå bärs musiken upp av en grundläggande inre logik och känsla, därför att Bartók kunde höra alltsammans i sitt huvud då han komponerade, har Esa-Pekka Salonen sagt om verket, som är ett av hans favoriter.

Den sällsamme mandarinen komponerades under en tid av våldsamma oroligheter i Ungern och uruppfördes som balett i Köln 1926, men bannlystes som osedligt efter en enda föreställning. Den omgjorda orkestersviten fick premiär ett par år senare.

Text: Anna Hedelius